Cykling i fantastisk landsbygd

Igår landade vi i Vansbro för en triathlonhelg. Daniel ska köra SM i medeldistans imorgon. Vi har hyrt ett hus tillsammans med bland annat Alle och Annie. Skönt att kunna laga mat själva. Dessutom har vi bara ett par kilometer till tävlingsområdet.

Igår gav jag mig ut på en lugn kvällslöpning och utforskade Vansbro. Rätt charmigt, men man betar av det ganska snabbt. Höll på att ge upp i förtid eftersom jag tyckte det blev tråkigt. Men så bet jag ihop och tog två extra varv runt ett stort kvarter. Så passet blev nästan som tänkt. Annie sällskapade de första kilometrarna.


Idag stod det cykel på schemat. Annie hängde med även idag. Vi cyklade nästan ett varv på morgondagens cykelbana. Vi kan konstatera att det är en ganska platt bana, så det kommer säkerligen gå ganska snabbt imorgon. Dessutom var det fantastiskt fint. Dalarna bjuder på härlig landsbygd. Små röda lador, skog, åkrar och små samhällen här och var.

Passet då? Jo 45 min lugn rull. Sedan 3*10 i tävlingsfart följt av nedrull. 40 km och 90 minuter blev sammanfattningen. Jag är inte snabb, men jag jobbar på det…

Detta pass blev även startskottet för första dagen i Bloggar om hälsas Julikalender. Idag har jag nämligen cyklat på ett ställe jag aldrig cyklart på tidigare (nr 37).

Träningspassen som vände trenden

Jag är kvar här i kulisserna. Nu har jag misströstat och känt mig allmänt omotiverad ett par veckor. Rehaben har jag inte alls kommit igång med som jag borde. Fast jag vet att jag måste. Hur svårt ska det vara liksom???

Mitt fokus

Mitt fokus de senaste veckornar har legat på familjen. Jag har varit själv med barnen två helger i rad. I övrigt så håller vi på med en del projekt här hemma som tar en massa tid. Så jag har helt enkelt prioriterat bort bloggandet. Har inte haft tillräckligt med motivation i alla fall. Jag har ständigt en massa bloggidéer i huvudet. Men jag hittar aldrig tid när jag samtidigt har ork. Men jag känner mig på gång.

Träningspassen som vände trenden

Den här helgen har det varit långledigt. Fantastiskt väder. Vi har varit ute mest hela tiden. Fixat i trädgården. Eller ja Daniel har. Jag har gjort en massa ärenden och förberett mig inför resan till veckan. Vi har varit på kosläpp med barnen. Och fikat på ett genuint och mysigt café ute på landet. Dessutom har vi umgåtts med vänner och fått en massa härlig social energi in på det mentala pluskontot.

125

Jag har dessutom fått till två träningspass som gjorde enorm nytta både fysiskt och mentalt. Två cykelpass på dryga 4 mil i gudomligt cykelväder har jag betat av. Jag kände direkt fysiskt att jag slarvat med rehaben. Den insikten tillsammans med känslan av att det var fantastiskt roligt gjorde att jag bestämt mig för skärpning. Fokus och skärpning.

Har jag skrivit att jag har en ny träningskompis? En fantastiskt skön, snabb och snygg ny cykel. Jag har suktat efter en tempocykel i flera år. Och ångrade mig direkt efter Kalmar att jag inte köpte en redan för två år sedan. Men nu slog jag slag i saken. Kalle på Cykelspecialisten här i stan hjälpte mig att hitta en riktigt skönhet. Den har jag nu premiärcyklat i helgen. Och det var galet skoj. Jag längtar redan till nästa tur.

Så nu är jag på gång! På flera håll och kanter!!!

064

 

Mitt värsta träningsminne

Denna vecka är temat i mitt nätverk att skriva om mitt värsta träningsminne. Först stod det helt still. Hade inte en aning om vad jag skulle skriva om. Visst har jag varit med om tråkigt och dåliga träningspass. Men inget som sticker ut. Inget som jag minns sådär lite extra på ett dåligt sätt. Så nämnde jag det för Daniel och Lotta. De svarade typ samtidigt vad jag skulle skriva om. Och visst hade de rätt. Långt där inne finns det ändå ett minne som sticker ut.

Åren innan barnen kom tränade både Daniel och jag mycket. En sak som vi hade gemensamt med våra fina vänner Lotta och Mattias. Sommaren 2012 skulle Daniel och Mattias köra Sövde medeldistans (triathlon). Vi gjorde en liten semestertur av det. Övernattade hos Lottas syster i Löddeköpinge. Cyklade på de skånska slätterna. Efter tävlingen begav vi oss till Mattias hemtrakter i Halland för att träna lite till. På den här tiden fick vi plats i en bil och med 4 cyklar och ganska mycket träningsprylar, var det en fullpackad bil som susade genom södra Sverige.

Halland är mer kuperat än både Östergötlad och Skåne. Ganska mycket mer kuperat. Vi gav oss alla 4 ut på en cykeltur. Grabbarna hade kört Sövde dagen innan så de skulle ut på rull bara. Jag och Lotta fick väl ändå en utmaning att hänga med dem. Starka karlar vi har. Jag kämpade dock på. Sedan kom den. Som en käftsmäll. VÄGGEN! Brutal och skoningslös. Jag tyckte jag fyllde på bra med energi. Men tydligen inte. Helt plötsligt var jag helt tom. Inga krafter alls. Jag fick hjälp uppför backarna. Jag tömde energidepåerna hos de andra tre, fick tillbaka lite kraft i kroppen och tack vare det orkade jag rulla hem. Men jag minns att tårarna rann och benen kändes som bly.

Jag har lärt mig mycket av den där cykelturen. Stoppar alltid ner extra energi, som jag egentligen inte räknar med att behöva. Jag fyller dessutom på regelbundet med energi under långpassen ännu mer npga än tidigare. Någon gång har jag behövt den extra energin, men inte så ofta.

Hos Elna kan ni också läsa mindre roliga cykelhistorier. Emma skriver också om sina upplevelser kring värsta träningsminnet.

Har du något träningsminne som du inte minns med glädje?

IdaMobil 551

Mitt livs träningsresa

Egentligen känns det som om fokus idag har varit på annat än just detta inlägg. Det tragiska som hänt i Paris har tagit upp mycket av mina tankar. Jag har kramat om mina pojkar lite extra och funderat på vilken värld de har fötts in i. Hur världen kommer vara om 20 år när de börjar bli vuxna. Samtidigt har jag för andra helgen i rad åkt på magsjuka/matförgiftning. Jag har vilat mycket. Inte alls sugen på att göra någonting. Men nu har jag piggnat till och tänkte att det illdåd som orsakats av några få människor i Paris inte ska få stoppa det jag vill skriva. Det blir som att de vinner lite då. Så här bjuder jag er på min resa i träningsvärlden från att jag var liten till idag.

Jag kommer från en familj där träningen inte tog speciellt stor plats alls när jag var liten. Mina äldre bröder spelade fotboll och familjen åkte en del längdskidor och skridskor på vintrarna. Det är i alla fall så jag kommer ihåg det. Jag gick nog på någon barngymnastik när jag var liten också.

Det som fick mig att börja träna var därför ingen förebild i den egna familjen. Men jag kommer från en bruksort med klassiska fotbollsanor, Deferfors. Så när några pappor drog ihop ett flicklag och alla tjejer runtomkring mig började spela så var inte jag sen att hänga på. Två år senare testade jag på orientering. Ärligt talat kommer jag inte ihåg vad eller vem som fick mig att börja, för inga av mina kompisar höll på. Orienteringen blev liksom lite av en annan värld för mig. Helt andra människor än de jag umgicks med på fritiden. Inga klasskompisar. Jag älskade det direkt. Friheten, naturen, den individuella prestationen, löpningen, det taktiska tänkadet och spännande resor till läger och tävlingar. Jag träffade vänner långt utanför lilla Degerfors. Vissa av dem har jag kontakt med än idag.

logotype

Fotbollen blev en del av mitt liv riktigt länge. Jag hade några års uppehåll under univsersitetsstudierna. Men sedan blev jag meddragen av några vänner till ett nystartat lag här i Linköping. Jag var aldrig särskilt duktig på fotboll egentligen. Orienteringen gav mig en grym kondition som gjorde att jag utan problem orkade springa fram och tillbaka hela matcherna. Det jag saknade i teknik kompenserade jag nog ganska bra i envishet.

Om jag var halvbra på fotboll var jag nog ganska lovande i orientering. Jag kunde springa långt och länge och älskade utmaningen med karta och kompass. Så kom jag upp i de kritiska tonåren. Mitt flicklag splittrades och jag började spela med ett lag som var ganska bra. Jag hade träffat en kille vars pappa tränade det här laget. Här började fotbollen ta mer tid. Fotbollen, gymnasiestuderna och den första lite mer seriösa pojkvännen gjorde att jag ställdes inför ett val. Fotboll eller orientering? En sport där jag var medioker eller en där jag hade en liten framtid i alla fall? Jag kom bland annat femma på O-ringen ett år vilket kanske säger några av er någonting. Här föll jag för grupptrycket och gjorde ett av de få val jag faktiskt har ångrat efteråt. Jag valde fotbollen.

Efter gymnasiet fortsatte jag med fotbollen samtidigt som jag studerade i Karlstad och bodde i Degerfors. Jag hoppade av studierna och fick ett jobb. Här någonstans hittade jag gymmen och passträningen. Jag gick på mitt första spinningpass och var fast direkt. Jag minns att man när man kom in i salen tog ett mjukt sadelskydd och satte på sadeln för att det inte skulle bli så ömt i rumpan. Fotbollen fanns kvar vid sidan av. Så flyttade jag till Linköping och började studera. Fotbollen lades på hyllan och spinning, pump och löpning var min huvudsakliga träning. Vissa perioder tränade jag inte mycket alls.

Så en dag började jag och min syster prata om Tjejklassikern. Jag var inte sen att haka på och vi blev ett ganska stort gäng som gjorde den. Samma helg som jag avslutade halvklassikern påbörjade jag Klassikerhalvan under Lidingöloppshelgen.  Jag anmälde mig till mitt första Göteborgsvarv. Sprang lite smålopp. Och jag älskade denna typ av träning.

Min syster träffade sin nuvarande man och det var han som fick in mig på triathlon. Jag visste nog knappt att sporten existerade. Men min syster ringde en dag och sade att Per skulle köra Järnmannen i Kalmar och de skulle åka samma dag. Ville jag följa med? Jetleggad efter att precis kommit hem från Beijing tvekade jag lite innan jag sade ja. Ledbruten efter ett par nätter i tält upplevde jag för första gången fascinationen med triathlon. Fanns det vanliga svenssons som orkade genomföra detta? Jag var imponerad och minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle klara av det. Men där väcktes nog samtidigt en hemlig dröm. Året efter hade jag träffat Daniel och vi följde med tillsammans och testade sprinten. Båda tyckte det var riktigt roligt. Jag var med och hejade på Per i flera år och efter varje gång ändrades min inställning. Från att det hade känts totalt omöjlgt för mig och att jag aldrig kunde föreställa mig att korsa mållinjen på en Ironmandistans något år, blev inställningen mer och mer att det är en dröm som jag någon gång hoppas få uppfylla. Daniel vågade lite mer och startade både 2011 och 2012.

Här någonstans blev jag även kontaktad av Helen på Campushallen som hade läst mitt blogginlägg om en dröm jag hade. Här började min karriär som spinninginstruktör. Något jag älskar och inte ångrat en dag.

Så kom då den där sommaren. Jag hade 5-6 veckor tidigare fött vår äldsta son. Jag var inte i direkt någon storform. Vi var nere i Kalmar för att heja på vänner som körde. Peppad av Daniel bestämde jag mig för att 2014 kör jag. Vi hade fler barn i åtanke och jag ville inte att det skulle gå för många år. Så fast jag ännu inte kommit igång med träningen efter förlossningen anmälde jag mig. Det blev ett intressant år. Jag lärde mig massor om min kropp och min förmåga. Våren var hemsk med flera omgångar förkylningar som påverkade min träning extremt mycket. Jag fick lägga alla tidsmål åt sidan och bara sikta på att ta mig runt. Det fanns stunder jag tvekade på om jag skulle kunna starta över huvud taget. Men jag ställde mig på startlinjen efter att ha haft friska 1,5 månader innan tävlingen. Jag över mållinjen kom jag. En känsla av lycka och eufori som än idag ger mig rysningar och tårar i ögonen. Min racereport kan ni läsa här, här och här. Som om prestationen att ta sig runt inte vore tillräcklig visade det sig att jag oventandes hade en fripassagerare med mig på vägen. Vår alldeles egen lilla Ironbaby.

Läs mer hos Ida och hennes resa om varför löpträningen nu är en så stor del av hennes liv. Helena har precis som jag utbildat sig till spinningsintruktör.

Sommar 2014 023

Fantastiska tjejer efter Lidingötjejlopp 2008

Novemberplanen i fem punkter

Nu är det ny månad och vad passar bättre än nya tag och lite fokus. Först och främst ska jag bli frisk. Hade storslagna planer på mycket styrka och långa löppass. Men om jag känner min kropp rätt kommer hostan som vanligt sitta i ett par veckor. Så det blir till att skapa en back up-plan.

  • Styrkan ska jag igång med så snart alla symptom utom hostan är borta. Då blir det prio på att få all planerad styrka utförd. Den är viktig.
  • Promenader med barnvagnen ska jag kunna börja med ganska snart.
  • Löpning. När hostan är borta ska jag bygga distans på löpningen igen.
  • Simningen måste komma igång. Viktigt.
  • Maten stramas åt lite nu. Jag har ett upplägg som ska ge mig resultat i träningen. I november ska det upplägget följas hårdare men med hänsyn till att jag ammar en del fortfarande.

Nu håller vi tummarna för en frisk månad med mycket träning. November är ju annars kanske inte den mest spännande månaden vädermässigt. Men det kan man bota med te, julmusik och tända ljus när man är hemma.

  20140130-082057.jpg

Fullspäckad helg

Helgen som var har varit lite smått galen. Mindre gemensam familjetid än vanligt tyvärr. Däremot har jag fått gjort flera måsten som är bra mycket svårare eller rent av helt omöjliga att få gjorda med två barn i släptåg. Det börjar enklare att göra saker helt utan barn nu när lillebror äter mer vanlig mat någon gång om dagen. Det är skönt att kunna dela på ansvaret för barnen mer igen. Att inte känna sig så stressad. 

I lördags var jag äntligen hos frissan. Det blev både klippning och färg. Jag vet inte om jag har landat helt i färgen ännu. Kanske skulle valt min andra tanke. Men nu blev det så här. I vissa ljus är det snygg i andra är jag mer skeptisk. 

  
När det gäller träningen har den blivit av men inte i den mängd jag hade tänkt. I lördags stod ett trainerpass på schemat. Jag kom igång så sent. Lördag kväll och trött var inte bästa motivationen. Kände mig stressad att komma igång och hittade ingen bra runda på simulatorn. Tänkte ge upp efter nästan 25 minuter. Gick till och med av cykeln. Pratade en halv minut med Daniel. Fick lite mer pepp och körde 10 minuter till. Benen kändes tunga hela tiden. Fick kämpa rejält även på låga växlar. Men det kommer bli bra. Bara att ta nya tag. 

Igår var det löpning. Men först var jag och gjorde lite ärenden som stått på listan ett tag. Skönt att beta av det. Eftersom D har simning på söndagar hade jag en tid att passa. Så tänkta 10 km blev 8,4 och jag klev innanför dörren med ett par minuter till godo. Det var ett skönt pass. Hittade direkt en skön lunk med en perfekt känsla för långpass. Det går inte snabbt men det är helt oviktigt på långpassen. Nu ska jag bara fortsätta öka så att jag är redo för starten av maraprogrammet 7 december. 

Hoppas er helg varit bra! Nu kickar vi igång en ny vecka. 

Vinterns innomhuscykling planeras

Jag sitter här med en kopp te vid köksbordet. För en gång skull bloggandes framför datorn. Det blir mycket via telefonen nu för tiden. Utanför är det en frisk höstdag och det är ganska skönt att dra på raggsockorna och mysa inne. Jag har ständigt en massa saker som jag behöver göra. Som jag vill göra. Jag har rationaliserat bort en del engagemang som inte längre ger mig så mycket tillbaka.

Men en sak som jag verkligen brinner för är min klubb, IK NocOut.se. Det finns så många underbara eldssjälar i den klubben som ger av sin energi och sin tid för att alla medlemmar ska få möjlighet till grymma, uppstyrda och utmanande träningspass. Styrelsen som roddar det administrativa. Sektionsledare som ser till att verksamheten rullar.

Min del är en liten liten del. Men ack så rolig. Jag har hand om vinterns innomhusspinningpass. Gör schema, bokar lokal, fixar instruktörer, lägger ut anmälningslistor. Just detta sitter jag med här hemma just nu. Har mailat runt och gjort en plan som nu ska fyllas med tider och människor som kan ge av sin dyrbara tid och leda ett gäng träningssugna galningar i en varm och svettig spinninglokal.

Så just nu riktigt rycker det i spinningbenen. Jag längtar efter att köra ett pass. Men under tiden jag varit borta har vi fått nytt program för musiken och nya cyklar. Så jag måste sätta mig in i det innan jag är redo att leda en klass på gymmet. Hoppas det blir av snart bara. För jag läääängtar!

Om ni får önska en låt att köra vinterns spinning till. Vilken skulle det vara? Hjälp mig med tips här i kommentarerna!

IMG_5129

Premiären avklarad 

Har ni någon gång tänkt att något verkar tråkigt men sedan visar det sig vara ganska kul? Man drar sig för att testa för att det finns likvärdiga alternativ. I detta fall har jag länge varit medveten om att alternativen är lite mer ineffektiva. De kräver mer tid runtomkring av mig. Så med två barn och ett mål nästa år som kräver sin träning var det nu oundvikligt. 

Det var liksom dags att sätta sig på sadeln en trappa upp och köra livets första cykelpass på trainern. Och det var rätt roligt. Skönt med smidig träning. Jag satte på en film och körde ett kortare intervallpass eftersom jag skulle iväg på återträff med klassen från universitetet på kvällen. Det kändes bra och jag känner att jag längtar lite till nästa gång. Bra betyg. 

På kvällen lämnade jag båda barnen och sambo hemma några timmar för middag på stan med gamla klassen från Liu. Vi var på Pinchos och åt vilket jag aldrig varit förut. Jag gillade det verkligen. Skönt att koppla bort mammaledighetslivet och träningsfokuset och prata gamla minnen med trevligt folk. Det ger energi av en annan dimension. Nu kunde ju lilleman inte äta ersättning hela kvällen så jag åkte hem tidigt vilket var rätt skönt. 

  

Planering för två

Jag och Daniel har ju planerat vår träning ganska mycket nu för att hinna få till både pass och familjetid. För familjen är ju trots allt viktigast. Det här är första veckan vi kör efter schemat. Vi testar och känner av det. 

Det är inte jättemycket utrymme för flexibilitet. Men det måste vara så för att vi ska få ihop allt. Däremot måste vi vara toleranta för och medvetna om att vi kommer vara tvungna att ställa in, flytta eller ändra på pass. Bara att inse. Barnen kommer alltid gå först om det behövs. Och ibland finns andra saker i livet som måste få tid och utrymme. 

Såhär mot slutet av första veckan har det redan märkts av. Jag fick skjuta på torsdagens styrka och körde den efter gårdagens planerade och genomförda löppass. Daniel har gymmet planerat på måndagar. Han behöver dit eftersom vikterna vi har hemma inte är tillräckliga för honom i marklyft och knäböj. Så kom han på att om han kan åka en halvtimma tidigare till simningen på fredagar så hinner han köra det i gymmet de har tillgång till där. På det här sätter effektiviserar vi och lämnar utrymme för med familjetid och extra träningspass. Det kommer säker bli fler ändringar av detta slag framöver. Vi kommer komma in i rutinerna mer och så kommer våra träningsbehov delvis ändras med tiden allteftersom det närmar sig tävling. 

Löpningen är inte konstigheter att få till. Inte styrkan heller, så länge vikterna räcker till mig. Cykelträningen ska nog också gå bra med trainerpass blandat med spinning. Det som blir utmaningen är att få iväg mig att simma. Det blir liksom en större maskin eftersom det ska tajmas med Daniel och familjen. Å andra sidan har jag nöjt mig med ett pass i veckan så det ska nog gå. 

Just nu är jag riktigt motiverad. Men jag antar att det kommer gå upp och ner det också. Det gäller att hålla motivationen uppe så mycket jag kan. Men det kan helt klart bli en utmaning emellanåt. 

Idag är tanken att jag ska genomföra mitt livs första trainerpass. Men det hänger på om D hinner hem innan jag ska iväg. För ikväll ska jag för första gången lämna mina tre pojkar hemma själva med nattningsproceduren. Jag ska på återförening med min gamla klass på universitetet. Ska bli riktigt skoj. Många har jag inte träffat på flera år. 

Har jag förresten sagt att vi har ett litet projekt på gång här hemma? En relativt oanvänd yta här hemma ska förvandlas till myshörna nu när storebror tagit sängen som stått där. 

Uppdatering av trainer

I fredags uppdaterade vi oss på trainerfronten här hemma. Den förra behövde uppdateras då den skramlade och lät. Den nya ska vara tystare så vi kanske till och men kan köra med sovande barn i rummet bredvid. 

Jag behöver starka ben inför Jönköping. Det är en backig bana. Så i vinter kommer till och jag med cykelträna på trainer. Det ska bli spännande. Tro det eller ej. Men jag har faktiskt aldrig gjort det. Jag har ju haft spinningen. 

Med denna kommer jag bli stark säger Daniel. Haha. Tror ni man måste trampa också? Eller räcker det med att jag sitter på den och kollar film på datorn? Hur som helst planerar jag delta i Wattkampen i år. Det kan bli intressant. 

Jaja denna vecka är det dags att komma igång på allvar. Mer om det imorgon. Sussa sött. Nu ska jag sova.