Spinningkärlek

Måste bara dela med mig. Idag höll jag första riktiga passet på Frisk. Har hållit ett gästpass innan bara. Beskrivningen utlovade ett backigt pass med lite intervallinslag. 

Det var sååå himla roligt. Jag älskar verkligen att leda pass. Tänka upplägg. Leta musik. Peppa deltagare till trötta ben och rödsvettiga ansikten. Få dem att pressa sig och lägga på i all fall en gnutta mer motstånd än de brukar. 

Idag känner jag mig helt slut själv. Benen är helt möra och jag bara längtar efter sängen. Snart så. Ska bara mysa lite med sambon i soffan. Sedan hoppas jag på en bra natt. Och att feberdemonen lämnat vårt hus när vi vaknar. 

  
Nu är pyjamasbyxorna på och jag slappar i soffan. 

FRISK

Då var det klart. Jag slutar inte instruera nästa termin. Mitt beslut att sluta på gamla stället var inte beroende av att jag hittade något nytt. Jag hade slutat ändå. Och det kunde inte bli bättre än att jag fick erbjudande om att börja på Frisk som ligger mitt i stan. 

Idag var jag där och körde ett provpass och direkt efter skrev jag på papperen. Det känns verkligen spännande och skoj. Jag älskar ju instruerandet. Trots att jag inte lett ett pass sedan september 2014 så liksom satt det inpräntat i ryggraden. Jag satte mig där och bara körde så svetten rann och benen brände. Jag kände mig nöjd efteråt och jag hoppas deltagarna tyckte om passet också. Jag känner mig hemma på podiet och längtar redan till nästa pass. 

Detta pass blev även första luckan till Saras jävligt jobbiga julkalender. Alltså ETT spinningpass. Imorgon är det lucka TVÅ och jag har inte bestämt mig ännu. Så jag återkommer. 

Här nedan ser mig, röd som en kräfta och allmänt fånig i fejset tillsammans med Camilla som anställde mig på stört. 

   
 

Ett ångestfyllt men rätt avslut

Häromdagen tog jag ett beslut jag gått och funderat på ett tag. Jag slutar instruera spinning på Campushallen. Det har varit ångest och gråa hår under processen att ta beslutet.

Jag lämnar ett grymt gym med ett galet stort utbud precis när det händer häftiga grejer där. Nya cyklar, ny pumputrustning och massa nyheter i gymet. Spännande pass som jag inte hunnit testa på. Så även om jag på ett sätt inte känner mig helt färdig med Campushallen, så vet jag att jag gör helt rätt.

Beslutet har växt fram under lång tid. Redan det halvåret jag körde när V var liten kände jag att det var för mycket planering och logistik för att få det att gå ihop. Dessutom ska Daniel köra SM nästa år och kommer behöva sin planerade träning. Det tar mig en timma enkel resa med buss till Campushallen. Det ligger på andra sidan stan. Det tar sin lilla tid med cykel också. Och bilen vill jag ta så lite som möjligt.

Så jag har tagit detta beslut för familjens skull. Och för min och Daniels tränings skull. Det är ett vettigt beslut. Rätt beslut. Jag vet det.

Vad händer istället då? Om jag har tur kan jag fortsätta instruera även framöver. Men det är inget helt klart ännu. Tids nog ska ni få veta.

Spinning salen

Mitt livs träningsresa

Egentligen känns det som om fokus idag har varit på annat än just detta inlägg. Det tragiska som hänt i Paris har tagit upp mycket av mina tankar. Jag har kramat om mina pojkar lite extra och funderat på vilken värld de har fötts in i. Hur världen kommer vara om 20 år när de börjar bli vuxna. Samtidigt har jag för andra helgen i rad åkt på magsjuka/matförgiftning. Jag har vilat mycket. Inte alls sugen på att göra någonting. Men nu har jag piggnat till och tänkte att det illdåd som orsakats av några få människor i Paris inte ska få stoppa det jag vill skriva. Det blir som att de vinner lite då. Så här bjuder jag er på min resa i träningsvärlden från att jag var liten till idag.

Jag kommer från en familj där träningen inte tog speciellt stor plats alls när jag var liten. Mina äldre bröder spelade fotboll och familjen åkte en del längdskidor och skridskor på vintrarna. Det är i alla fall så jag kommer ihåg det. Jag gick nog på någon barngymnastik när jag var liten också.

Det som fick mig att börja träna var därför ingen förebild i den egna familjen. Men jag kommer från en bruksort med klassiska fotbollsanor, Deferfors. Så när några pappor drog ihop ett flicklag och alla tjejer runtomkring mig började spela så var inte jag sen att hänga på. Två år senare testade jag på orientering. Ärligt talat kommer jag inte ihåg vad eller vem som fick mig att börja, för inga av mina kompisar höll på. Orienteringen blev liksom lite av en annan värld för mig. Helt andra människor än de jag umgicks med på fritiden. Inga klasskompisar. Jag älskade det direkt. Friheten, naturen, den individuella prestationen, löpningen, det taktiska tänkadet och spännande resor till läger och tävlingar. Jag träffade vänner långt utanför lilla Degerfors. Vissa av dem har jag kontakt med än idag.

logotype

Fotbollen blev en del av mitt liv riktigt länge. Jag hade några års uppehåll under univsersitetsstudierna. Men sedan blev jag meddragen av några vänner till ett nystartat lag här i Linköping. Jag var aldrig särskilt duktig på fotboll egentligen. Orienteringen gav mig en grym kondition som gjorde att jag utan problem orkade springa fram och tillbaka hela matcherna. Det jag saknade i teknik kompenserade jag nog ganska bra i envishet.

Om jag var halvbra på fotboll var jag nog ganska lovande i orientering. Jag kunde springa långt och länge och älskade utmaningen med karta och kompass. Så kom jag upp i de kritiska tonåren. Mitt flicklag splittrades och jag började spela med ett lag som var ganska bra. Jag hade träffat en kille vars pappa tränade det här laget. Här började fotbollen ta mer tid. Fotbollen, gymnasiestuderna och den första lite mer seriösa pojkvännen gjorde att jag ställdes inför ett val. Fotboll eller orientering? En sport där jag var medioker eller en där jag hade en liten framtid i alla fall? Jag kom bland annat femma på O-ringen ett år vilket kanske säger några av er någonting. Här föll jag för grupptrycket och gjorde ett av de få val jag faktiskt har ångrat efteråt. Jag valde fotbollen.

Efter gymnasiet fortsatte jag med fotbollen samtidigt som jag studerade i Karlstad och bodde i Degerfors. Jag hoppade av studierna och fick ett jobb. Här någonstans hittade jag gymmen och passträningen. Jag gick på mitt första spinningpass och var fast direkt. Jag minns att man när man kom in i salen tog ett mjukt sadelskydd och satte på sadeln för att det inte skulle bli så ömt i rumpan. Fotbollen fanns kvar vid sidan av. Så flyttade jag till Linköping och började studera. Fotbollen lades på hyllan och spinning, pump och löpning var min huvudsakliga träning. Vissa perioder tränade jag inte mycket alls.

Så en dag började jag och min syster prata om Tjejklassikern. Jag var inte sen att haka på och vi blev ett ganska stort gäng som gjorde den. Samma helg som jag avslutade halvklassikern påbörjade jag Klassikerhalvan under Lidingöloppshelgen.  Jag anmälde mig till mitt första Göteborgsvarv. Sprang lite smålopp. Och jag älskade denna typ av träning.

Min syster träffade sin nuvarande man och det var han som fick in mig på triathlon. Jag visste nog knappt att sporten existerade. Men min syster ringde en dag och sade att Per skulle köra Järnmannen i Kalmar och de skulle åka samma dag. Ville jag följa med? Jetleggad efter att precis kommit hem från Beijing tvekade jag lite innan jag sade ja. Ledbruten efter ett par nätter i tält upplevde jag för första gången fascinationen med triathlon. Fanns det vanliga svenssons som orkade genomföra detta? Jag var imponerad och minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle klara av det. Men där väcktes nog samtidigt en hemlig dröm. Året efter hade jag träffat Daniel och vi följde med tillsammans och testade sprinten. Båda tyckte det var riktigt roligt. Jag var med och hejade på Per i flera år och efter varje gång ändrades min inställning. Från att det hade känts totalt omöjlgt för mig och att jag aldrig kunde föreställa mig att korsa mållinjen på en Ironmandistans något år, blev inställningen mer och mer att det är en dröm som jag någon gång hoppas få uppfylla. Daniel vågade lite mer och startade både 2011 och 2012.

Här någonstans blev jag även kontaktad av Helen på Campushallen som hade läst mitt blogginlägg om en dröm jag hade. Här började min karriär som spinninginstruktör. Något jag älskar och inte ångrat en dag.

Så kom då den där sommaren. Jag hade 5-6 veckor tidigare fött vår äldsta son. Jag var inte i direkt någon storform. Vi var nere i Kalmar för att heja på vänner som körde. Peppad av Daniel bestämde jag mig för att 2014 kör jag. Vi hade fler barn i åtanke och jag ville inte att det skulle gå för många år. Så fast jag ännu inte kommit igång med träningen efter förlossningen anmälde jag mig. Det blev ett intressant år. Jag lärde mig massor om min kropp och min förmåga. Våren var hemsk med flera omgångar förkylningar som påverkade min träning extremt mycket. Jag fick lägga alla tidsmål åt sidan och bara sikta på att ta mig runt. Det fanns stunder jag tvekade på om jag skulle kunna starta över huvud taget. Men jag ställde mig på startlinjen efter att ha haft friska 1,5 månader innan tävlingen. Jag över mållinjen kom jag. En känsla av lycka och eufori som än idag ger mig rysningar och tårar i ögonen. Min racereport kan ni läsa här, här och här. Som om prestationen att ta sig runt inte vore tillräcklig visade det sig att jag oventandes hade en fripassagerare med mig på vägen. Vår alldeles egen lilla Ironbaby.

Läs mer hos Ida och hennes resa om varför löpträningen nu är en så stor del av hennes liv. Helena har precis som jag utbildat sig till spinningsintruktör.

Sommar 2014 023

Fantastiska tjejer efter Lidingötjejlopp 2008

FÖRLÅT och TACK

I söndags gjorde jag något som gav mig ångest och irritation över mig själv. Jag hade tagit fel på vecka och trodde att sommarschemat på Campushallen började förra veckan och inte denna. Således trodde jag inte att jag hade något spinningpass i söndags. Därför fick jag lite smått panik i söndags när jag slog på telefonen på Arlanda efter landning att jag hade missat samtal från gymmet. Jag hade missat mitt pass. Jag hade missat att skaffa vikarie. Jag som brukar ha koll på allt.

Det är i mina ögon nästan helt oförlåtligt att göra detta. Att missa en så viktig sak. Där stod deltagare och väntade på att jag skulle komma och hålla pass och så har jag missat det. Jag skäms. Massor!!! Helt oförlåtligt och riktigt illa. Jag tänker inte komma med en massa dåliga ursäkter. Den som är dålig är jag, och enbart jag, som inte hade bättre koll.

Så nu vill jag be alla som blev drabbade JÄTTEMYCKET om ursäkt! Jag vill dessutom tacka Sofia Gutå som turligt nog stod i repan den kvällen och som hoppade in och körde passet så att deltagarna inte behövde gå hem allt för besvikna. Du är en ängel!!!

Detta kommer inte hända igen. Jag kommer dubbelkolla, TRIPPELKOLLA nästa gång!!!

Lite tankar om spinning

I söndags hade jag en sådan där fantastisk upplevelse i spinningsalen igen. Jag hade lyckats få mig en mysig eftermiddagslur med Vilmer bredvid mig i sängen. Jag var pigg och full av energi. Jag bjöd deltagarna på ett backpass och med en näst intill full sal peppades även jag att köra på lite extra. När första tonerna till nedvarvningslåten spelades kunde jag mest bara flåsa i micken. Svetten rann och jag var lycklig. Inte så mycket träning denna helg. Men den fick ett bra avslut.

Det är härligt att se vissa stammisar komma tillbaka söndag efter söndag. Det är upplyftande att få positiv feedback om passet. Det är utvecklande att få höra saker som inte är bra så att jag kan förbättra mig och bli ännu bättre.

En sak som jag verkligen gillar är när deltagarna faktiskt ger respons när man försöker kommunicera med dem. Eller när de försöker peppa varandra. Det ger mig extra energi. Så ni som gör det, fortsätt. Ni som inte gör det, testa det. Det är grymt!

Jag läste detta inlägg hos Jessica häromdagen. Jag håller med helt och hållet. Deltagare som går från klasserna tycker jag stör. Dessutom behöver kroppen nedvarvningen. I mina ögon är det vansinnigt mot sin egen kropp och respektlöst mot alla andra i salen att gå innan klassen är avslutad. Det är min åsikt. Jag kanske borde bli bättre på att säga ifrån.

Spinning salen

Spinning Emilia

 

Spin of Hope

Lördagen den 29 mars arrangerar vi Spin of Hope som ett samarbete mellan IK NocOut.se och Campushallen. Jag drar i trådarna och försöker få ihop detta lilla arrangemang.

Det är första året i år och vi drog igång det ganska sent. Men vi hoppas ändå att vi är några som sitter där och cyklar till förmån för Barncancerfonden om några veckor. Om du är sugen, dra ihop ett lag och anmäl dig här. Det kommer lottas ut fina priser och det kommer bli svettigt. Det kommer vara personer som cyklar alla 12 timmarna och sådana som cyklar en. Alla är välkomna, nybörjare som elit. Så hjälp oss att dra iland detta arrangemang. Tanken är att det ska vara årligt återkommande. Detta är ett läroår helt klart.

??????????

Aktiv söndag

Facebook, instagram och Twitter svämmade denna helg över av inlägg från Stockholm och the Nike Blast. Jag är rejält avundsjuk och hoppas verkligen alla som varit där njutit och haft det toppen. Jag hoppas själv kunna åka något år i alla fall.

Förmiddagen tillbringades springandes. Tillsammans med härligt sällskap. Samma runda ut till Roxen denna söndag. Cattis, Uffe, Ulrika, Lovisa och Lisa var med ut dit. Sedan sprang jag de sista 7-8 km själv hemåt till Tallboda. Mellan 14-17 km körde jag fartökningar enligt maraprogrammet. Som det är nu kör jag långpassen långsammare än vad programmet säger. Jag känner att distansen är viktigare än farten för min del. För de som ”bara” ska springa mara kan jag tänka mig att det är viktigt med fart också. Men jag har inte riktigt samma upplägg. Å andra sidan känner jag att jag har mer fart att ge på långpassen. Men det kommer. När underlaget blir bättre och med sällskap som håller uppe tempot så kanske det går riktigt fort. Men nu bygger jag bara distans.

Efter passet idag var jag trött. Riktigt trött. Tunga ben. Stela ben. Jag ville sova resten av dagen. Men det fanns det inte tid för. Jag instrurerar spinningpass varje söndag på Campushallen. Och det har faktiskt visat sig vara en bra kombination med långpass. Jag går därifrån med piggare ben än när jag kom dit.

Idag bjöd jag på intervaller och det var uppskattat. En pyramid med 1-2-3-4-5-4-3-2-1 minuters intervaller. Halva intervalltiden i vila efter varje intervall. Det var roligt. Mycket ansvar ligger på deltagarna eftersom de måste lägga upp intervallerna klokt för att orka hela vägen. Men med bra pepp och coachning kan man leda dem på vägen.

Nu sitter jag här i soffan. Sonen sover på övervåningen. Datorn i knät. Sambon i duschen. Tanden värker igen. Och jag funderar på min smått galna vecka jag har framför mig. Massa roliga saker. Inget jag vill prioritera bort. Snart börjar dessutom OS. Det ser jag fram emot. Men nu är det snart dags att krypa ner i sängen. Låta kroppen få många timmars sömn. Bra återhämtning efter en bra träningsvecka.

20140202-205942.jpg

Träningsfylld vecka trots flera vilodagar

Veckan inleddes med en välbehövlig vilodag och sedan var tanken att den skulle följas upp med en ordentlig träningsvecka. Det blev det också men ändå inte. Tisdagen hade jag tänkt springa med Vilmer i vagnen. När jag vaknade upp var det -9 ute och vi har ännu ingen åkpåse som vi kan ha i löparvagnen. Det kändes alldeles för kallt att ta med honom ut på en löptur då. Sedan fortlöpte tisdagen med lätt huvudvärk som jag aldrig fick ordning på. På kvällen hade jag andra planer än träning. Så det fick helt enkelt bli en extra vilodag.

Onsdagen blev det inte heller något. Jag hade lunchbesök hemma och sedan ville min mage bråka med mig resten av dagen. Torsdagen vaknade jag laddad för träning. Först blev det Stark Mamma på Campushallen. Ett cirkelbaserat pass som är riktigt bra och roligt. Helt i min smak. På kvällen kom jag även ut på det planerade löppasset. Tack vare Lotta. Hon var supersnäll och kom över och var hos Vilmer en stund innan jag kom hem när Daniel var tvungen att åka till simningen. Torsdagens löppass var tröskelbetonat. Lätta ben och en stark känsla hade jag i kroppen hela passet. De tre 10 minutersintervallerna kändes kanonbra och det var en lycklig mamma som kom hem till lilleman som hade haft det toppen med Lotta. Fredagen blev vilodag med trötta ben. Jag laddade inför en helg fylld med träning.

Igår lördag var det återigen dags för mig att leda NocOut-spinningen. Denna gång teamade jag och Anki i tre timmar. Det var grymt. Ankis upplägg var riktigt bra och för mig var nog Ankis tabata-intervaller roligast. Jag älskar intervaller. Kort och intensivt arbete och sedan får man vila. Jag körde stenhårt under dessa två omgångar kan man säga. Resten av lördagen var jag riktigt trött. Vi gick och lade oss tidigt igår.

När jag var uppe och gav lilleman mat vid 6 imorse var det ingen bra känsla i kroppen. Med lätt huvudvärk, trötta ben och i stort behov av mer sömn kändes det planerade långpasset låååångt borta. Jag chattade lite med Cattis som redan var vaken, men sade inget om det. Jag tänkte att jag kanske kunde orka med den korta rundan i alla fall. Vilmer ville som tur var sova mer och jag fick 1,5 timmas sömn till. När jag vaknade kände jag mig mycket piggare. Men det var med trötta ben jag åkte iväg för att sluta upp med de andra. 19 kilometer sade schemat. Min hjärna sade att det vore grymt att klara det men jag ska inte pressa mig för hårt. Cattis hade lagt turen ända ut till Roxen. En runda som jag inte har sprungit tidigare.

140126 018

Det var riktigt trevligt. Och trevligt sällskap var det med också. Jag, Cattis, Uffe, Jenny, Sara och Sonja sprang iväg. Johanna mötte upp på vägen och vände om tidigare. Uffe sprang ifrån oss efter att vi vänt vid Roxen. Ja som ni märker, alla kan vara med. Det går alltid att anpassa efter hur man själv vill. När vi sprungit 13 km kände jag visserligen av mina tunga ben. Men det kändes ändå som att jag orkade mer. Så jag vinkade hej då till de andra och sprang vidare. Då träffade jag Lena och Ulrika som skulle ut mot Hackefors. Jag slog följe med dem en bit innan jag sprang mot bilen igen. 19,1 kilometrar blev det idag. Trötta och stela ben kom jag hem med. Men det är en grym känsla ändå. Och det som känns bra är att de tunga benen kommer senare och senare in i distansen från vecka till vecka. Jag har alltid trötta ben på slutet. Men idag kom de först vid 16 kilometer. Det går framåt helt klart.

Inte nog med det. Söndagen och träningsveckan avslutades med ett spinningpass på Campushallen. Grymma deltagare kom och svettades med mig idag. Härlig energi. Nu kan jag somna med ett leende idag igen. Jag känner att spinningen mjukade upp benen en aning. Och återigen tackar vi fina Lotta för barnvakt. Tack vare henne kom Daniel iväg på sin simning också. Vi är lyckligt lottade som har så fina vänner som ställer upp!!!

Så ännu en vecka är till ända. En ny är på intågande och den blir fylld med ännu mer träning. Det blir ett pussel. Jag och Daniel kommer mötas i dörren flera dagar. Men så får det vara. Vi tar igen det en annan vecka.

Söndagar på Campushallen

Igår kickade jag igång vårterminen på Campushallen. Varje söndag 17:30 kommer jag hålla Cycle Puls 60. Det kommer bli svettigt, jobbigt, utmanande och roligt. Jag kommer bjuda på backar och intervaller. Du kommer få chansen att träna ditt pannben lite extra. Jag kommer utmana deltagarna att ge det där lilla extra som alla har inom sig.

Igår startade vi upp med ett pass bestående av både backar och intervaller. Fokus var backar. Starka ben. Jobbigt och utmanande. Deltagarna var grymma.

Det är härligt med människor som vågar ge feebback. Kommentarer om bra pass och musik. Men även om saker jag kan förbättra till nästa gång. Kommentarer hur just de vill ha det. För mig är det viktigt att deltagarna är nöjda och trötta när de går därifrån.

Så kom och cykla med mig i vår. Det kommer bli toppen!!!

Ni som hittar hit och går på mina pass och som har feedback att ge. Skriv dem här. Jag tar gärna emot musikönskemål osv.

NocOutspinning