Bristande motivation

Nästan alla bristande motivation någon gång. Vissa mer eller oftare än andra. Jag får ofta kommentaren att jag är duktig, inspirerande, ambitiös och så vidare. Det kanske jag är också. Oftast. Men jag får också motivationsbrist ibland. Den här vintern, främst efter nyår, har varit en stor motivationssvacka på flera plan.

  • Träningen – att vara konstant förkyld är inte positivt för motivationen.
  • Bloggen – att inte kunna träna när man skriver träningsblogg är inte heller så upplyftande direkt.
  • Läsa bloggar – att inte ha lust att blogga innebär för mig även att jag blir sämre på att läsa bloggar. Det ger mig, dumt nog, någon slags prestationsångest.
  • Viktresan är inte avslutad. Mitt omtag denna vår är inte ens påbörjad. Jag har inte haft någon som helst motivation. Men jag tänker att det hänger ihop med mina andra punkter. Så jag är på banan igen snart. Hoppas jag i alla fall.

Motivation på G

Men jag känner ändå att den kommer krypande. Motivationen alltså. Jag känner lusten komma tillbaka. Jag ska försöka att inte gå all in så att motivationen dränks i att jag vill för mycket. Så jag försöker starta med lite i taget. Små steg. Jag vill ju att detta ska blir bra.

  • Bli frisk och komma igång med träningen är nog nyckeln till det hela skulle jag säga.
  • 4 blogginlägg i veckan ska jag försöka med från och med denna vecka.
  • Jag har en del saker jag vill piffa till med bloggen. Nytt tema, ny bild, omstrukturering av kategorier och en massa annat. 2 saker i månaden känns rimligt att beta av känns det som just nu. Det kan bli annorlunga fram över. Men förhoppningsvis ska vi få ordning på min trista blogg här i vår.
  • Viktresans omstart kommer. Den kommer. Till sommaren SKA jag ha nått mitt mål. Jag måste bara gräva djupt i motivationssvackan för att komma igång.

Tankar inför kommande säsong

Förra veckan skrev jag ett inlägg om min katastrofala vinter som tyvärr kommer påverka kommande säsong på ett eller annat sätt. Som ett straff för att jag gnällde lite så var det dags för typ bihåleinflammation i helgen. Det sprängde och tryckte i huvudet och under mitt högra öga. Jag hade hoppats att det skulle ha vänt förra veckan. Men jag får väl stå ut med någon vecka till. Det har börjat bli lite bättre i alla fall.

Tack för all pepp och respons på mitt förra blogginlägg. Tack för att ni tror på mig och försöker peppa mig att jag visst kommer klara av Jönköping i sommar. Jag har tänkt en hel del på det de senaste dagarna och kommit fram till att jag inte har ändrat min inställning till om jag ska starta eller inte.

Så för er alla som försöker övertala mig om att jag visst ska anmäla mig; så här resonerar jag.

Tid

Jönköping ligger i början av juli. Det är knappt 4 månader kvar dit. Det är inte jättemycket tid att träna upp mig för att kunna stå på startlinjen och genomföra en tävling som jag kan känna mig nöjd med. Jag har missat hela grundträningsperioden vilket kan ses som katastrofalt för kommande säsong. Jag har inte tränat alls mycket i vinter på grund av förklyningar till höger och vänster. Det är inte alls vad jag tänkt mig och det stressar mig lite. Jag vill kunna känna mig förberedd och nöjd med mina förberedelser.

Pengar

Just Jönköping Halvironman kostar ju en del i startavgift eftersom det är en Ironmantävling. Vill jag verkligen lägga ut de pengarna om jag inte kan stå på startlinjen och känna mig glad och förväntasfull? Är det då inte bättre att välja en annan medeldistanstävling som ligger flera veckor senare och är både billigare och ger mig mer träningstid? Det är inte så att jag inte har råd, för det har jag. Det handlar om vad jag vill lägga mina pengar på.

Mål

Mitt mål som jag satte upp i höstas har jag reviderat. Det kommer jag ha som mål den gången jag kan stå på startlinjen med de förberedelserna jag vill ha. Men jag har ändå sagt till mig själv att om jag inte tror att jag kan stå på startlinjen i Jönköping och slå personbästa så ska jag inte anmäla mig dit. Jag vet att saker kan hända på vägen efter jag anmält mig. Saker kan hända under loppet. Men det är saker jag inte kan påverka just nu. Om jag anmäler mig kommer jag såklart köra så länge jag är frisk även om jag inte kan slå PB. Nu handlar mitt tänkt på om jag ska anmäla mig eller inte.

Rådfrågning

Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag tror att jag klarar av. Men den här vintern har rubbat min självkänsla lite på flera plan. Så jag rådfrågade helt enkelt en person i min närhet som har bra koll på triathlon och träning. Dessutom känner han mig utan och innan. Han vet vad jag går för. Jag frågade min sambo om han tror jag kan stå på startlinjen i Jönköping och slå tiden från förra året om jag kommer igång med träningen snart. Hans svar var ett solklart ja. Men med tillägget att jag måste träna smart. Jag får lägga passen som körs bara för att de är roliga åt sidan och fokuera på pass som har som syfte att klara mitt mål. Det köper jag till 100%.

Så om jag bara blir frisk snart så kommer jag nog anmäla mig. För jag vill köra just Jönköping. Jag älskar Ironmanbubblan. Jag vill uppleva den igen och igen och igen. Så om allt går som går jag vill står jag på startlinjen i Jönköping den 9 juli och hoppas på ett PB.

 

 

Dålig karma?

Okej, nu måste jag prata om det här igen. Jag bloggar inte just nu. Eller i alla fall alldeles för sällan. Jag har så mycket tankar och idéer som jag vill genomföra. Men det går bara inte. Jag hittar inte orken och den sista gnutta motivation som krävs.

I grund och botten handlar det om att det här har varit en vinter utan dess like. Jag vet inte om jag varit frisk en hel vecka sedan i slutet av oktober. Jag har säkert det, men det känns inte så. Efter att morgon efter morgon vaknat med ont i halsen utan att känna mig sjuk, har det innfunnit sig en likgiltighet. Någonstans i februari, när det kändes som att hostan och förkylningsastman var något jag skulle få stå ut med för alltid, kapitulerade jag i kampen mot viruset. Jag slutade att planera kommande träningspass OM jag skulle friskna till. Jag orkade inte med känslan av besvikelse och misslyckande längre.

Så började det på något sätt ändå kännas som att det vände. Det halsonda försvann. Kvar var bara hostan som långsamt blev bättre. Så kom magsjukan på besök istället. Hela familjen drabbades och det var ingen rolig vecka. Trötta föräldrar och pigga rastlösa barn är inte världens bästa kombination. Vi överlevde givetsvis även de dagarna, men jag skulle ljuga om jag sade att jag efter 4 dagars vab och en helg med kräksjuka inte längtade ut. Och då var det som att magsjukan skrämt bort snoriga barnnäsor och min hosta. Allt kändes bra. Det var liksom vår i luften och jag vågade äntligen börja tänka på sommarens planerade tävling. Jag kände mig FRISK!!!

Dagisvirus

Jag vet inte vad jag har gjort någon annan, för jag vekar ha dålig karma. Dagisviruset hämnades mina positiva tankar ordentligt. Minsta sonen blev sjuk igen och drog såklart med mig också. Värsta förkylningen denna vinter. Frusen, snorig, täppt i näsan och extremt sliten. Förhoppingsvis går det över snabbt. Jag vet ju att vi börjar gå mot vår. 8 mars idag och om inte istiden intagit Sverige så går vi helt klart mot varmare tider.

Jag ber till högre makter att denna vinter är en följd av att det är minsta sonens första vinter på förskolan. Vi hade liknande är storebror avverkade sin första vinter. Då var det dock Daniel som råkade ut för alla virus och jag som klarade mig hyfsat. Därför hoppas jag att denna misärvinter har medfört att lilleman byggt upp ett starkt immunförsvar och att vi nästa vinter får vara lite mer friska. Det borde vara vår tur då.

Nedstämd

Så nu sitter jag här med det jag hoppas vara den sista förkylningen på bra länge. Opeppad och nedstämd. Jag saknar träningen. Jag behöver träningen för att må bra. Jag har fällt en del tårar de senaste veckorna. Jag ser mina träningskompisar lägga månader av bra försäsongsträning bakom sig för att nu gå mot utomhussäsongen bättre än någonsin. Här sitter jag och känner mig i lika dålig form som när jag var nyförlöst och trött efter vakna amningsnätter.

Är det ens någon idé att anmäla sig till Jönköpig Halvironman i sommar? Jag vill ju. Men det känns ju så förbaskat hopplöst just nu…

img_8018-1.jpg