Återhämtning ska ge mig energin tillbaka

Häromdagen skrev jag om den tunga period jag är inne i nu. Jag har de senaste dagarna bearbetat mycket av mina känslor och tankar kring detta. Försökt bena ut vad som gått snett. Vad som är annorlunda nu mot tidigare. Hur jag ska komma ur det. Och hur jag ska undvika att det händer igen. Nästa gång kanske det blir värre och vägen tillbaka mycket längre.

Jag vill dock börja med att säga att det känns som om det har börja vända. Jag känner mig gladare och mindra stressad idag.

Roten till det onda

Följande saker har jag haft med i mina reflektioner. Vissa saker har absolut påverkat mer än andra.

  • Träning
    Jag har i princip inte tränat alls den senaste månaden. vi har haft halsont och täppta näsor hemma. Jag har kört något pass emellanåt men inte blivit helt kry för att dra igång på allvar. Träningen är ren terapi för mig. Det är egentid där jag kan avreagera mig. Jag bearbetar många tankar och löser många problem under mina träningspass. Dessutom ger de mig energi att orka med jobb och vardag. Att endast få till 3-4 pass under en hel månad har varit en katastrof för mig. Mer mentalt än kroppsligt.
  • Jobbet
    Jag har generellt sett inte mer att göra nu än tidigare. Kanske lite mer saker som är inbokade tidigt på morgonen, vilket har gjort mina morgnar med dagislämning extra stressiga. Jag har kommit infarandes på jobbet, med andan i halsen och en stressnivå högt över det normala. Jag måste lära mig att hantera det. För det kommer vara så i framtiden vissa perioder också. Jag har i princip alla lämningar av barnen. Inte en dröm precis. Men det är så vår arbetssituation är och det måste hanteras. Men som sagt. Arbetsblastningen är inte högre än vanligt. Kanske ett par fler trögarbetade saker än vanligt.
  • Familjen
    Familjen har verkligen inget med det negativa att göra. De ger mig energi. Det gör mig inget om huset är ostädat en vecka, om vi inte får till världens bästa mat varje dag eller om tvättkorgen är överfull. Jag skulle gärna ha mer tid med familjen än jag har nu. Hemmasysslorna stressar mig inte heller. Jag tycker om att gå hemma och pyssla.
  • Huvudvärk och stel nacke
    Förra lördagen fick jag huvudvärk. Den börjar bli bättre nu helt klart. Men den har gjort mig trött, ofokuserad och nedstämd. Jag har inte alls kunnat hantera saker med samma energi som tidigare. Jag vet inte hur mycket nytta massagen i onsdags gjorde, men det är som sagt på väg åt rätt håll. Nu kommer den mest på kvällarna.

Återhämtningen

Resan tillbaka till välmåendet stavas ÅTERHÄMTNING. Jag behöver mer av den varan. Inte fysiskt nu, utan mentalt. Jag behöver koppla av mer. Att få möjlighet att bearbeta mina tankar och problem utan måsten eller barn som vill ha min uppmärksamhet mest hela tiden. Jag behöver få in mer bitar av saker som ger mig energi och återhämtning i min vardag igen.

Jag har varit på resande fot en del senaste tiden. Det har gjort att jag gärna vill va hemma. Se till att Daniel får komma iväg eftersom han har pluggat hårt senaste veckorna. Plus att han får dra hela lasset när jag är iväg. Problemet är att jag i princip bara varit borta i jobb. Det är inte återhämtning. Men jag har inte samvete att ta mig tiden får återhämtning och vara bort från familjen ännu mer. Jag har dock i helgen insett att det är det jag behöver. Inte massor kanske, men mer än senaste två månaderna.

Så det här har jag punktat ner att jag ska få in mer av:

  • Träning
  • Avkoppling hemma i soffan (läsa, tv, serier, målarbok för vuxna)
  • Träffa människor som ger energi. Fika på stan, luncha osv.
  • Inte planera in så mycket hela tiden. Ta det mer som det kommer.
  • Samtidigt bli bättre på att planera saker som måste rulla på. (storkok, handling och liknande) Saker som tar energi om de inte är planerade och går smidigt.

Har ni mer tips på saker som får er att koppla av?

2016-255

I fredags njöt jag av en kopp favoritte och god choklad. Daniel var ute och tog en öl och burgare. Jag slappade i soffan. Utan måsten.

Stressad trött överkörd

Jag har en tuff vecka bakom mig. En riktigt tuff vecka. På många sätt. Jag har nog inte landat i vad som hände egentigen. Jag har liksom inte hittat kärnan i varför jag har känt som jag har gjort. Eller så handlar bara om att det blev för mycket av allt. Det blev för stressigt och jag hann inte hantera det.

Som ett rusande tåg

Hela veckan har det känts som om jag sitter på ett tåg som bara susar fram. Jag ser det som är närmast mig, men jag kan inte fokusera på det som är utanför. Det bara rusar förbi som suddiga streck på utsidan. Det har liksom varit för mycket. Alla nya intryck har bara fyllt på bägaren och i onsdags rann den faktiskt över en kort stund. Då stängde jag in mig på kontoret och lät tårarna komma. Det var så mycket som krävde mitt fokus just då. Jag ville bara pausa tillvaron, sova en vecka och sedan starta på samma ställe igen. Utvilad, glad och fylld av energi.

Vi har ett jäteroligt projekt på jobbet som går riktigt trögt just nu. Det är frustrerande till tusen. Jag har en lång lista på saker som ska göras, men kan inte göra ens hälften av dem eftersom de är beroende av återkoppling från andra personer som av olika anledningar inte finns tillgängliga Jag vill ha flyt och effektivitet, så när jag trampar på samma ställe blir jag uttråkad och stressad. Dessutom har jag haft i princip konstant huvudvärk sedan i lördags förra helgen. Det har gjort att jag sovit dåligt, vilket i sin tur har gjort att jag känner mig helt utmattad och överkörd. Jag har inte känt mig ordentligt avslappnad på nästan två veckor tror jag.

När det sedan i onsdags dök upp tankar om organisationsförändringen som är på gång så fick jag nästan panik. Jag misstänkte liksom att man hade planer för mig som jag absolut inte ville. Jag har ingen aning om ifall det var så, men jag hade den känslan. Så jag kände mig tvungen att framföra vad jag verkligen vill. Om jag inte får göra saker som jag verkligen tycker är roligt så tappar jag energin och gnistan. Jag blir rejält ineffektiv och gör rent ut sagt inte ett lika bra jobb som när jag får göra saker som jag verkligen vill.

Dessutom ringde man från förskolan och sade att det är dags för storebror att byta avdelning. Jag vet att den dagen skulle komma och det är inga konstigheter alls. Det kommer bli kanon. Men jag kunde inte ta mig till det riktigt. Det blir för mycket att ta in just då.

Jag hamnade i ett läge där jag inte kunde fokusera på mer än en sak i taget. Jag är nog forfarande där. Jag som normalt kan hålla extremt många bollar i luften kan nu bara koncentrera mig på en sak i taget. Jag blir stressad när någon ”stör” mig med en fråga så att jag måste flytta fokus.

En dag går det för långt

Jag känner att jag hann bromsa det skenande tåget även denna gång. I alla fall om känslan från idag håller i sig. En lite lite bättre känsla i kroppen. Huvudvärken är delvis borta. En dag full av möten och saker som ska göras utan att jag känner enbart trötthet och ångest. Senast jag kände så här var i våras. Jag bloggade om det även då.

Just nu är jag inne i en fas där jag analyserar orsaken till att det blir så här. Roten till problemet. Det är viktigt. Så att jag inte hamnar i ett läge där jag inte hinner bromsa i tid. Jag måste lära mig hur jag ska förändra mitt sätt att leva så att jag kan undvika det här över huvud taget om det går. Stressiga perioder kommer jag ha periodvis. Det vet jag och det oroar mig inte. Men jag vill undvika det skenande tåget. Jag vill inte hamna i det läget där jag känner att jag tappar kontrollen.

Jag är lite saker på spåren, men det kommer i ett eget inlägg…

img_6738

 

Till mitt idrottsliga tonårsjag

Den här veckan väcker vi minnena från skolidrotten till liv. Vissa minns den med lite ångest. Andra minns den knappt alls och dit hör jag.

Skolidrotten för mig

Jag har inga jobbiga minnen av skolidrotten. Jag har varit aktiv ända sedan jag var liten. Åkte längskidor och skridskor med familjen. Jag kommer ju från en klassisk och anrik fotbollsort. Så när möjligheten att börja spela fotboll kom redan som sjuåring så var jag inte sen att hänga på. När jag var nio började jag orientera. Dessutom testade jag på allt från aikido och volleyboll till gymnastik.

Så mitt intresse för rörelse och idrott har alltid funnits där på ett eller annat sätt. Jag kanske inte var överlycklig över alla saker vi gjorde på idrotten, men jag deltog och jag gjorde mitt bästa.

orienteringida

Vad vill jag säga till mitt idrottsliga tonårsjag?

Jag tror inte jag har så mycket att säga till mig själv som tonåring när det gäller just skolidrotten. Kanske mer idrott i allmänhet i så fall.

  • På ett sätt finns det ett beslut jag tog när jag var kanske 16-17 år som jag kan ångra idag. Sluta inte med orienteringen för fotbollens skull. Din framtid finns inom orieneringen, där har du alltid varit duktig. Även om fotbollen kommer ge dig mycket på det sociala planet så är det inom orienteringen som du kan nå framgång.
  • Även om du inte är bland de bättre inom de flesa grenarna så är du tillräckligt bra. Du behöver inte hela tiden sträva efter att bli bättre. Inte i allt. Du fick högsta betyg i idrott rakt igenom skolåren, det säger väl en hel del.
  • Våga ta steget att bli instrukör tidigare. När drömmen väcks till liv på gymnasiet är det bara att våga. Du kommer älska det och du kommer utvecklas som person med den rollen. Vänta inte nästan 20 år med att ta steget.

Bilden är lånad från www.bygdeband.se. Men jag har den som papperskopia någostans i albumen också om jag inte minns fel. Det finns lite gamla godbitar i arkiven som man kanske ska leta fram.

 

Mer respekt tack!!!

Vi måste prata om det här med respekt. Respekt för andra människor. Repsekt för den värld vi lever i. Det finns många saker att diskutera kring detta.  

Man måste inte hålla med om vad andra säger. Men man får acceptera att andra människor tycker annorlunda. Diskussioner är ju okej och ibland riktigt uppfriskande. Men att man förolämpar och är elak har jag extremt svårt för. I en diskussion visar man respekt för den man diskuterar med, oavsett åsikt. 

Min rätt

När jag tar beslut som handlar om mitt liv, min familj och liknande så tycker jag också att jag har rätt att bli bemött med respekt. Man måste inte tycka att mina beslut är det bästa. Men jag har rätt att bestämma över mig själv, mina pengar, mina barn, min arbetssituation och så vidare. Självklart tar jag vissa beslut tillsammans med andra berörda, som till exempel Daniel. Ni ska få några exempel. Vissa upplevda av mig själv, vissa av andra: 

  • När och hur vi väljer att introducera socker för våra barn har varit upp till oss. 
  • Om jag väljer att byta arbetsplats för att det är det som är det bästa för min familjesituation är det ett beslut som jag förväntar mig att folk har förståelse för. 
  • Om jag väljer att investera pengar i en verksamhet så är det mitt och Daniels beslut. Ingen annan behöver lägga sig i. 
  • Vi vet bäst själva vilket upplägg som passat oss när det gäller fördelning av föräldraledighet. Ingen annan. 

Återigen, man måste inte tycka som jag. Men vill man framföra sin åsikt gör man det hövligt och repsektfullt. Inte genom förolämpningar eller att snacka skit bakom ryggen. Undrar man över något uppskattar jag om man frågar mig innan man drar egna slutsatser.


Bloggar och troll

Idag är det lätt att vara anonym. Gömma sig bakom alias på nätet som inte alls säger något om vem man är. Trollen ploppar upp från ingenstans och beter sig som idioter rent ut sagt. Utan respekt för andra. Min bloggkollega Ida Aspviken har den senaste tiden råkar ut för flertalet kommentarer som är helt förkastliga. Förmodligen är det samma person som skriver dem. Ida skriver en blogg som verkligen inspirerar till löpning i första hand. Jag kan verkligen rekommendera den.Kommentarerna hon fått är nog inte publicerade, vilket jag tycker är bra.

Jag resonerar så här. Om jag eller andra inte möts med respekt i en kommentar, behöver inte vi heller visa respekten att publicera den. Skriv, argumentera och ifrågasätt. Men gör det hövligt och trevligt. Då kommer jag publicera, oavsett om vi delar åsikt eller inte.

Framför allt, har man gjort fel ber man om ursäkt. Har man tur är personen i fråga av den förlåtande typen och godtar ursäkten. 

Framtiden

För mig handlar detta också om framtiden. Vilket klimat vill vi att våra barn ska växa upp i? Borde vi inte förgå med gott exempel så att nästa generation lär sig att visa respekt istället för att smutskasta?

Tårar

Idag har vi hållit händer och varit varandra nära. Många tårar har trillat. Idag har kärleken flödat och många minnen kommit fram ut glömskan. 

Idag har jag sett två fantastiska unga människor ta farväl av sin mamma. Den person som var deras klippa och trygghet i livet. Personen som alltid funnits där för dem. Som stöttat dem genom motgångar och uppmuntrat dem till framgång. 

Mitt i all sorg och bland alla tårar finns ändå framtiden. För vissa ser den nu annorlunda ut. Några kommer ha det jobbigt ett tag framöver. Tillvaron kommer ha berg och dalar. Förändringen är framtvingad men kommer ändå bli bra. I det svåra förs människor närmre varandra och man finner styrka i de relationer som fortfarande finns kvar. 

Jag önskar att jag haft ett sista samtal med Anita innan sjukdomen vann den långa kampen. Då skulle jag sagt att hon sett till att Lisa och Linus kommer klara sig bra även när hon inte finns hos dem längre. Hon har gett dem en styrka och sunda värderingar att hantera motgångar och utmaningar. Jag skulle även säga att hos mig är de alltid välkomna. Här finns trygghet och kärlek. En axel att gråta mot och en faster som är stolt över dem även om det inte kan mätas med sin egen mamma. Jag skulle vilja säga att hennes barn har ett stort skyddsnät runt omkring som ställer upp med allt. Anita jag hoppas du ser att dina barn har det bra även om de har en stor sorg utan dig. Att de fortsätter leva även om saknaden efter dig ibland är förlamande. 

Sådana här dagar tänker jag mycket på livet. Att jag är lyckligt lottad. Hur viktigt det är att omge mig med människor som ger mig energi, styrka och glädje. Jag tänker också på relationer. Vilka relationer jag vill vårda extra och vilka jag inte borde lägga mer energi på. Även på relationer som jag saknar. Människor som av någon anledning inte har så stor plats i min tillvaro längre, fast de betyder mycket för mig. Dagar som denna tänker jag att jag ska lägga gammal stolthet och lathet bakom mig och återuppta dessa relationer. En dag kanske jag får ångra att jag inte har gjort det. 

Lyxiga jobbmorgnar

Jag älskar känslan av att vara nästan först på kontoret. Tiden fram till ”ordinarie arbetstid” infinner sig ett lugn och en effektivitet som jag aldrig uppnår annars under dagen. De här 1-2 timmarna får jag ibland mer gjort på att-göra-listan än under resten av dagen.

Innan barnen kom

Innan barnen kom var jag ofta tidigt på kontoret. De perioder när Daniel varit pappaledig åkte jag in tidigt om jag inte morgontränade. Nu för tiden har jag sällan den möjligheten. Det är alltid jag som måste lämna på förskolan så jag kommer ofta in mellan 8-9 istället för mellan 6-7. Det är stor skillnad för mig. Tidiga dagar på jobbet får jag mycket mer gjort. Jag har redan ångan uppe när mina kollegor drar igång sin dag. Jag behöver inte heller känna att jag borde jobba på kvällen heller. Jag kan se fram emot en avslappnat kväll utan jobb.

Tillfällen för lyx

Nu när Daniel går sin utbildning börjar han ofta så att det fungerar för honom att lämna. Då passar jag på. Två dagar i månaden får jag chansen. Jag smiter upp innan familjen vaknar. Gör mig effektivt iordning för en arbetsdag i ett sällsamt tyst och mörkt hus. Imorse var det regnigt och mörkt när jag gick mot bussen. Jag kom på halvvägs att jag glömde matlådan hemma, men vägrade stressa tillbaka och hämta den. Jag måste sluta stressa. Vad gör det om jag måste köpa mat idag? Vi känner att jag har en effektiv, produktiv och bra dag framför mig.

De här dagarna känns som dagar av lyx nu för tiden. Jag älskar kaoset hemma. Älskar tiden med mina barn. Men morgnarna kan verkligen helt ta energin ur mig. Med en matvägrande storebror och en lillebror som härjar så blodet flödar ibland. Med alla morgonrutiner och lämning på dagis kommer jag sällan så tidigt på jobbet som jag skulle vilja. När jag kommer har mailen redan börjat landa i mailboxen och jag hinner inte beta undan en enda punkt innan dagen drar igång på riktigt.

Men så är jag ju en renodlad morgonmänniska! Många skulle nog hellre passa på att ta en sovmorgon istället för att gå upp tidigare än vanligt och åka till jobbet. Men inte jag…

Hur är du? Morgonmänniska eller inte? Är du ofta på jobbet tidigt?

Inspirationskällor

Det finns så mycket som inspirerar mig. Kanske främst människor där ute som på något sätt utstrålar en energi som smittar av sig på andra. Det kan handla om träning, hälsa, matlagning, bakning och annat pyssel. 

Denna vecka delar vi i Bloggar om hälsa med oss av vad som inspirerar oss. Hos Malin kan du få tips om hur just du kan hitta inspiration. 

Småbarnsföräldrar

Andra föräldrar med småbarn som får ihop sin vardag så bra. Människor som pusslar jobb, småbarn, mat, hem och allt annat i vardagen. Föräldrar som väljer en aktiv livsstil och får livet att gå ihop med allt vad det innebär. Jag har massor av dessa runtomkring mig. Jag läser flera bloggar i precis denna kategori. 

Prestationer

Det finns några människor runt omkring mig som inspirerar mig på ett lite annat sätt. Kvinnor vars prestationer är helt galet makalösa. De ligger i en helt annan division än mig. De genomför lopp på tider som jag inte skulle klara ens om jag gick ner 10 kilo och tränade på heltid. 

Men det som inspirerar mig är att de genomför detta trots att de är i min ålder. Inget negativt alltså. Så gamla är vi inte. Men de ger mig inspirationen att det liksom inte är för sent. Man kan peaka och persa även när man fött barn och fyllt 40. Det finns många men jag måste ändå nämna två namn. Alla kvinnor och klubbkompisar med barn och heltidsarbete. Som pusslar vardag med träning på en nivå som är Sverigetopp i sina åldersklasser. 

Susanne Bornmar som precis tagit sig under 38 på milen. Hon kom typ sjua på Lidingöloppet och bara radar upp pallplacering efter pallplacering. 

Tina Fastesson som blev femte dam, tvåa i sin age group och bästa svenska på Ironman i Kalmar i augusti. Dessutom tackade hon ja till Hawaii-platsen och tog sig förra helgen i mål på Ironmantävlingen med stort I. Imponerande minst sagt. 

Kvargsekten 

Det finns några fantastiska tjejer som går under namnet kvargsekten. De har gjort liknande viktresa som jag, med samma kostcoach. Vi delar erfarenheter, recept och peppar varandra. Jag är glad att de finns när stödet behövs. Anna, Mia och Cissi är klipporna som vet precis de rätta orden när man dippar i motivationen. Löv ju girls. 




Pojkarna

Sist men inte minst. Mina två söner inspirerar mig på ett helt annat plan. För deras skull vill jag leva ett aktivt liv och vara en förebild. Dessutom motiverar de mig att vara stark, hel och frisk för att ha energi till vardagen med dem. 

Slitperiod med ljusglimtar

Jaha då gick det nästan 2 veckor igen. 11 dagar utan ett blogginlägg. Jag har missat veckoteman och massa roligt att blogga om. Men jag har inte haft tid. Det har varit lite av misär helt enkelt. Jag har jobbat mycket.

Varför har jag inte bloggat?

  • Förra helgen var vi på kick-off med jobbet. Fredag till söndag i Vilnius. En helg med mycket socialt häng. Väldigt lite sociala medier. Alldeles för lite sömn. Men ett par dagar som gav mycket ur ett jobbperspektiv.
  • Dessutom inledde jag månaden med en lätt förkylning. Sedan i fredags dras jag med ännu en. Inte mycket träningsminutrar under oktober med andra ord. Så många kvällar har det inte funnits ork till att blogga efter att ha jobbat en hel dag och sedan haft ett par timmar med familjepyssel och vardagsliv. Jag har verkligen varit helt utmattad vissa dagar.
  • De kvällar jag haft ork har jag jobbat. Det är mycket på jobbet nu och jag vill verkligen ligga i fas hela tiden. Dessutom behöver jag jobba in lite timmar för att kunna vara ledig för begravning på fredag.
  • Jag har behövt fixa en hel del hemma också. Ytterkläder inför höst och vinter har roddats. Det har varit frisörbesök och småprojekt som ska fixas.
  • Daniel pluggar ju till PT och Fystränare just nu. På torsdag tentar de av anatomin. Samtidigt jobbar han heltid. Det innebär att jag drar större lass här hemma. Helt frivilligt. Detta för att Daniel ska få tid till att plugga, familjetid och den träningstid han känner att han hinner med. Vi är ett team och han drar stora lass under mina värst intensiva jobbperioder.
  • Som småbarnsförälder med barn på förskola är VAB något att räkna med. Det är inget undantag hemma hos oss. Senaste månaden har vi betat av både tredagarsfeber och höstblåsor.

Ljusglimtar i tillvaron

  • Mellan mina förkylningar har jag i alla fall fått in lite träning. Jag har påbörjat vinterns resa i gymmet. Nu vill jag bara bli frisk så att jag kan fortsätta.
  • Jag har haft en massa härlig tid med familjen.
  • Dessutom har jag druckit Prosecco med härliga kollegor i Vilnius.
  • Jag har lyckats hitta en lucka i schemat då min frisör hade ledig tid. Så nu har jag höstfixat håret i en färg som jag verkligen trivs bra med.


Men nu ser jag återigen en ljusning igen. Visserligen fullt upp på jobbet. Men inte på samma sätt. Jag har också en plan för hur jag ska planera mitt bloggande.

Så för vilken tid i ordningen vet jag inte. Men nu tar jag nya tag!!! Snart är jag igång och tränar igen. Snart kommer en massa spännande matinlägg som jag planerar inför.

Finns det något speciellt ni vill läsa om just nu?

Jobba hemifrån

Fördelen med att jobba hemifrån

Jag har den stora förmånen att kunna sitta hemma och jobba nästan så mycket jag vill om det fungerar med mina arbetsuppgifter. Sedan jag fick barn har jag börjat utnyttja det en hel del. Det har enligt mig nästan bara övervägande fördelar.

  • Jag slipper restiden till och från jobbet. Jag får mer gjort och kan om allt går bra häma barnen lite tidigare från förskolan. Det är ju inte jag som hämtar annars, så det är inte alltid det blir så mycket tidigare.
  • Jag behöver inte göra iordning mig för att vara representativ en dag på jobbet. Känslan av att sitta hemma i raggsockor med tända ljus gör mig kreativ och effektiv.
  • Det gör extremt mycket för vardagspusslet att kunna sätta igång en diskmaskin eller en tvättmaskin. Att ägna fem minuter åt att hänga en tvätt istället för att fika med kollegorna (vilket också är givande och bra). Eller att ta lunchtiden till att damsuga eller förbereda middagen. Visst ofta jobbar jag större delen av lunchen också om det behövs. Men jag får alltid något hemmafix gjort när jag behöver några minuters avbrott.
  • Det blir på sitt sätt också en effektivare arbetsdag när man inte fastnar i korridorssnack med kollegor. Jag blir inte avbruten på samma sätt som jag kan bli på kontoret.

Inte bara fördelar

Det finns absolut vissa nackdelar också. Och det är ju dessa som bidrar till att det inte blir mer hemmajobb är det faktiskt blir.

  • Det blir lätt ensamt här hemma. Flera dagar i sträck kan bli ganska tråkigt helt klart. Fika med kollegorna och vuxet sällskap är bra för själen när man tillbringar mycket tid med två små busfrön i övrigt.
  • En del av korridorssnacket är ju faktiskt jobbrelaterat och det är ofta väldigt givande. Jag har dock hittills inte haft så många kollegor på kontoret i Linköping som jobbar med samma saker som jag, så det har varit begränsat på den fronten hittills. Men nu i oktober börjar det två traineer som jag ska vara mentor för, så då kommer det nog blir lite mer kontorstid igen.
  • Det är lätt att fastna framför datorn. Att inte ta sina raster eller glömma bort att äta lunch. Inte alltid så bra.

Jobbar ni hemifrån något? Har ni andra för. och nackdelar med det?

Här är jag offline

I dagens IT-samhälle är vi nästan alltid tillgänliga. Datorer, trådlösa nätverk, surfplattor och kanske främst telefonerna gör att vi i princip alltid går att nå och att vi alltid kan kolla av sociala medier, mail osv.

Jag är övertygad om att detta inte är hälsosamt på flera sätt. Jag tror verkligen vi behöver koppla bort omvärlden. Samla kraft och energi i oss själva. Utan en telefon som kontant pockar på uppmärksamhet.

Ser vi till att vi kopplar bort då? Att vi verkligen stänger av omvärlden och verkligen bara ägnar oss åt det som är här och nu? Eller är vi för dåliga på det? Och vad är riskerna med det i så fall? Många frågor, svara att besvara kanske. Jag kan bara se till mig själv och mitt eget användande. Veckans ämne i Bloggar om hälsa handlar just om vart man är offline.

Jag kan bli bättre

Jag försöker verkligen att lägga i från mig telefonen när jag är med barnen. Jag vill uppleva världen med dem. Jag vill inte ha näsan i telefonen och säga vänta lite varje gång de vill ha min uppmärksamhet. Så jag försöker verkligen lägga undan telefonen och rikta min uppmärksamhet mot barnen. Jag har blivit bättre, men ärligt talat kan jag helt klart bli bättre.

Jag försöker påminna mig själv på kvällarna att inte sitta med telefonen konstant. Men här är jag rätt dålig på att göra just det. Jag borde läsa en bok, titta på en bra TV-serie, ta fram mina målarböker eller kanske bara tända några ljus och prata med min fina sambo. Ändå sitter vi ofta båda två i soffan med telefonen på kvällarna. Jag kan definitivt bli bättre med andra ord.

Det första jag gör på morgonen och det sista jag gör på kvällen är att kolla igenom sociala medier. Även om jag vaknar mitt i natten kollar jag flödet. Inte så bra förmodligen. Här borde jag definitivt bli bättre. Ett tag hade Daniel och jag som regel att vi inte fick kolla av telefonen i sängen. Då skulle vi läsa om vi inte ville sova direkt. Kanske något att ta upp igen?

Här är jag offline

Men det finns faktiskt i en situation där jag är bra på att koppla bort omvärlden. Då är det jag och min kropp. Jag och mina tankar, i nuet. Det är när jag tränar. Jag har bara med mig telefonen när jag cyklar eller springer långpass. Då vill jag ha den tillgänglig ifall det skulle hända något. Men ljudet är avstängt och jag tittar inte på den som regel. Jag fotar knappt under mina träningspass. Det får bloggen lida för eftersom jag sällan har några bilder från själva passen att lägga upp.

Men det känns viktigt för mig. Att kunna fokusera på att genomföra passet från början till slut. Som det är planerat. Utan avbrott från saker som helt klart kan vänta. Mina träningspass är min egen stund för mig själv. Här ventilerar jag tankar, stressar av och varvar ner. Jag mår riktigt bra av det. Eller så är de ibland en möjlighet för mig att umgås med vänner. Att prata med någon på riktigt och inte via en skärm.

Skärpning

Det är bra att få reflektera över sådant här ibland. Att inse att jag har mycket att jobba med. Särskilt under den tiden jag är med mina barn. De ska inte se sin mamma ägna mer uppmärksamhet åt telefonen än åt dem. Så för deras skull ska jag jobba med detta.

Malin har kommit långt och resonerar sunt kring det här med användandet. Hon har till exempel inte telefonen i närheten när hon sover. Helena har också mobilförbud i sovrummet. Nu blev jag inspirerad till det jag också. Jag använder telefonen som väckarklocka, men den kan  faktiskt ligga på byrå utom räckhåll.