En känsla av nakenhet

Tänk vad lätt man skapar sig beroenden av olika slag. Vissa mer ohälsosamma än andra. Vissa försöker man råda bot på, andra bara följer med en i vardagen.

Våra telefoner har blivit en sådan grej. Även om jag på senare tid verkligen försöker att inte hela tiden sitta med telefonen och allt som finns tillgängligt där, så är jag ändå van att den finns i närheten. Att jag kan bli nådd och finnas tillgänglig för de som behöver få tag på mig. Eller att jag snabbt kan kolla upp saker, föra över pengar eller fördriva tiden om det blir någon över ibland.

Förra veckan tappade jag min telefon så att skärmen gick sönder. Telefonen fungderade ändå så jag lät det vara några dagar. Men så blev den sämre och sämre så till slut fanns det ingen återvändo. Jag behövde helt enkelt en ny skärm. Jag använder ju telefonen i jobbet så det gällde att minimera tiden jag var utan den.

Igår var det dags. Så från lunchtid igår var jag telefonlös några timmar framöver. Egentligen gjorde det mig inte så mycket att inte kunna använde den själv. Jag försöker som sagt var att minska mitt eget användande så gott det går. Men jag tyckte det var lite småjobbigt att inte kunna bli nådd. Främst från förskolan om det hände något med barnen. Jag kände mig naken på något sätt. Trots att jag inte är en person som alltid har med mig telefonen vart jag än går. Den ligger ofta kvar i väskan ett par timmar efter att jag kommit hem. Jag har sällan med den när jag är ute på löppass.

Jag gjorde dock en del intressanta reflektioner. Man använder nog telefonen mycket mer än man tror. Vid flera tillfällen var jag i situationer där jag hade handen halvvägs ner i väskan för att ta upp telefonen för att kunna fotografera. Men icke. Så nu har jag inga bilder att visa er på den grymma sallad jag köpte eller på alla snygga glasögon jag provade hos optikern. Vid ett par tillfällen tänkte jag att jag skulle ringa Daniel för att kolla ditt eller datt. Men jag fick låta bli, vilket förmodligen han bara tyckte var skönt.

Om jag ska vara ärlig drog jag en lättnadens suck när jag gick för att hämta den igen och den faktiskt var klar. Det kunde jag ju inte veta eftersom det inte fanns något sätt för dem att nå mig på.

Flera gånger under de här timmarna tänkte jag på hur det var förr. Hur gjorde man när barnen blev sjuka på dagis och man hade jobb där man inte hade en telefon inom armlängs avstånd? Innan telefonen ens fanns då? Och vilken framförhållning man var tvungen att ha när man inte hade en telefon där man kunde föra över pengar mellan konton eller söka efter adresser. Man klarade sig säkerligen hur bra som helst. Vi har ju skapat detta beroende och denna tillgänglighet själva. Den har växt in i våra liv utan och förmodligen kommit för att stanna.

Och eftersom jag inte har någon bra bild att visa er från min dag igår så bjuder jag på en gammal. En bild som för mig representerar lugn och harmoni, avkoppling och nuet. Nu när vardagen är tillbaka, barnen somnar tidigare och kvällarna inte lika mycket lockar till utomhusvistelse, ska jag plocka fram min målarbok igen.

089

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *