Alltid i min frys

Denna vecka kommer ni få göra lite hembesök hos oss i Bloggar om hälsa. Vi kommer öppna dörrarna till våra kylar, frysar och skafferier. Visa er vad vi alltid burkar ha hemma.

Jag har en långt lista på vad jag alltid brukar ha hemma. Jag ska inte trötta ut er med hela den. Däremot ska ni få kika in i min frys hemma och se fem av de saker som alltid finns där. Nu räknar jag inte med de saker som vi har hemma som inte jag själv äter.

  • Lax: Det är den fisken vi äter helt klart mest hemma hos oss. God och lättlagad. Vi varierar den så gott vi kan. Bra och mättande fisk med bra fetter.
  • Kyckling: Vi äter helt klart mycket kyckling i vår familj. Som färs eller filé främst. Gott och lättlagat. Lätt att variera i all oändlighet.
  • Broccoli: Förut åt vi mest försk broccoli. Men ni blir det nästan uteslutande fryst. Lika gott, så länge man inte överkokar den. Jag tycker verkligen inte om överkokt broccoli. Det ska vara krisp och stund kvar i den. Den ska fortfarande vara vackert mörkgrön och inte dassigt gulgrön. Broccoli är det jag oftast fyller upp matlådan med när det behöva grönsaker. Bara ta direkt från frysen. Smidigare kan det inte bli. 
  • Frysta bär/frukt: Hallon, jordgubbar, blåbär, mango, banan och liknande. Äts till gröten, i smoothies eller till en prodpud på lördagskvällen. Gott när sötsuget kickar in.
  • Frysta kryddor: Persilja, basilika, chili, dill, franska örter. Perfekt kryddning till maten. Fryst basilika tycker jag till exempel fungerar lika bra som en kruka färsk när man ska laga mat.


En bubblare den senaste tiden är frysta wokgrönsaker. Perfekt att steka på eller köra i ugnen och äta med lax, kyckling, biffar eller liknande. Det har räddat luncherna flera gånger senaste tiden när jag jobbat hemifrån. Så det ska jag fylla på med nästa gång jag handlar.

Vad har du alltid i frysen hemma?

 

Ett besök i Stockholmspulsen

Jag vaknar i ett sorlande Stockholm. Staden har redan vaknat och jag känner stadens puls ända in. Jag längtar ut. Jag älskar Stockholm och önskar på ett sätt att jag kunde tillbringa mer tid här. Jag tycker om storstadens liv och rörelse. Känslan och stämningen i staden. Känslan av möjligheter den ger mig när jag kliver av tåget och går mot tunnelbanan. Möjlighet till utmaningar, nya erfarenheter och möten med människor som aldrig korsat min väg.

Hemlängtan

För några år sedan var jag här ganska mycket i jobbet. Det var innan jag bildade familj. Nu är det så att oavsett hur mycket jag ser fram emot att komma hit ett par dagar, hur förväntansfull jag är över utmaningarna som dessa resor med jobbet innebär, så är ändå längtan hem till familjen lite större. Jag försöker alltid njuta av möjligheterna och passa på att uppleva mina resor. Men redan när jag sitter på tåget bort från Linköping börjar en gnagande längtan hem till mina pojkar och ett litet litet dåligt samvete för att jag lämnar dem och sover borta. Samtidigt vet jag ju att de har världens bästa pappa som inte alls behöver mig där hemma för att rodda hem och barn.

Dock kändes det lite extra denna gång. Jag lämnade en febrig och ledsen minsting vid frukostbordet. Han har dragits med ganska hög feber när jag varit borta och jag längtar efter att få mysa med honom i soffan och ge honom av min oförutsättningslösa kärlek.

Klarade inte av utmaningen

Denna gång har Stockholm bjudit på olika utmaningar. Varav en jag inte klarade av att anta. Denna gång skulle jag bo i jobbets övernattningslägenhet. Den låg ödsligt, på en bakgård, med alldeles för mycket insyn. Det fanns ingångar till lägenheten som ledde från gångar utan lampor. Jag är rejält mörkrödd och kan ibland tycka det är läskigt att sova ensam hemma i mitt eget hus. Jag fick smått panik och det slutade med att jag sov på världens bästa Ingrids soffa. Stort tack för att du räddade min kväll och natt. Jag hade inte fått en blund, särskilt inte eftersom jag är rätt bra på att skrämma upp mig själv i sådana situationer.

Nya tag

Nu har jag fått mig en bra natts sömn på en skön soffa. Jag har vaknat till med en dusch och en kopp te. Ska straxt ge mig ut i storstadspulsen för att möta upp två kollegor och träffa en ny kund. Alltid spännande med dessa nya möten och utmaningar. Det är nog detta jag älskar mest med mitt jobb. Att hela tiden utvecklas, komma framåt och utöka erfarenheten. Det står aldrig still.

Ha en fantastisk dag!

Idag vågade jag spänna bågen lite extra

Jag vet inte hur många gånger jag har sprungit intervaller och efteråt känt att jag kunnat ge liiiite till. Att jag gått ifrån passet med pigga ben och känslan av att kunna springa en intervall till. Då brukar Daniel säga till mig att jag måste våga utmana. Att inte vara rädd för att ge lite för mycket istället för lite för lite.

PASSET

Veckans intervallpass från coach D var upplagt såhär:

Uppvärmning 2 km
2*1000 m – 4:55-5:00-fart
6*500 m – 4:50-4:55-fart
Nedjogg 2 km

Vi vill fortfarande hålla lite koll på min sätesmuskel och inte öka farterna för mycket för snabbt. Men idag när det kändes lätt och starkt på uppvärmningen bestämde jag mig för att spänna bågen och utmana tiderna lite. Givetvis under kontroll och med uppmärksamhet på den gamla skadan.

Men jag var faktiskt riktigt sugen på ett snabbt pass utanför bekvämlighetszonen idag. Jag har bara två löppass på schemat denna vecka. Det kan till och med dröja en hel vecka till innan jag har möjlighet att springa igen. Så jag har tid för återhämtning.

HUR GICK DET?

Tiderna under uppvärmning och nedvarvning är egentligen inte så viktiga. De har sitt syfte oavsett hur snabbt eller långsamt de går.

Tusingarna låg mellan 4:30-4:35 och femhundringarna mellan 4:22-4:30 ungefär. Efter den fjärde femhundringen kom kvittot på att jag tagit ut mig rejält. Då började jag känna mig lite illamående, mjölksyran sprutade i benen och kändes nästan i armarna till och med. Jag bara längtade efter att få ge mig och vänta tillbaka. Men jag bet ihop och försökte att inte tänka mer än en intervall framåt. Sista intervallen orkade jag inte ens hålla tempo. Den gick i 4:44. Alltså långsammre än tusingarna.

VAD TAR JAG MED MIG?

Visst det kan ses som ett misslyckande att inte orka hålla ihop passet. Men jag ser det som ett stort kliv framåt. Vi har fått ett kvitto på vart min kapacitet ligger utan en skada som hämmar mig. Jag är glad att jag pressade mig till max eftersom det ger mig bättre rikttider framöver på intervaller. Det blir lättare för coach D att ge mig rätt farter på olika pass. Det var också en bra utmaning för pannbenet. Det är ju ganska starkt sedan innan, men det kan alltid bli bättre.

Vågar ut utmana pannbenet och pressa dig ordentligt?


 

En känsla av nakenhet

Tänk vad lätt man skapar sig beroenden av olika slag. Vissa mer ohälsosamma än andra. Vissa försöker man råda bot på, andra bara följer med en i vardagen.

Våra telefoner har blivit en sådan grej. Även om jag på senare tid verkligen försöker att inte hela tiden sitta med telefonen och allt som finns tillgängligt där, så är jag ändå van att den finns i närheten. Att jag kan bli nådd och finnas tillgänglig för de som behöver få tag på mig. Eller att jag snabbt kan kolla upp saker, föra över pengar eller fördriva tiden om det blir någon över ibland.

Förra veckan tappade jag min telefon så att skärmen gick sönder. Telefonen fungderade ändå så jag lät det vara några dagar. Men så blev den sämre och sämre så till slut fanns det ingen återvändo. Jag behövde helt enkelt en ny skärm. Jag använder ju telefonen i jobbet så det gällde att minimera tiden jag var utan den.

Igår var det dags. Så från lunchtid igår var jag telefonlös några timmar framöver. Egentligen gjorde det mig inte så mycket att inte kunna använde den själv. Jag försöker som sagt var att minska mitt eget användande så gott det går. Men jag tyckte det var lite småjobbigt att inte kunna bli nådd. Främst från förskolan om det hände något med barnen. Jag kände mig naken på något sätt. Trots att jag inte är en person som alltid har med mig telefonen vart jag än går. Den ligger ofta kvar i väskan ett par timmar efter att jag kommit hem. Jag har sällan med den när jag är ute på löppass.

Jag gjorde dock en del intressanta reflektioner. Man använder nog telefonen mycket mer än man tror. Vid flera tillfällen var jag i situationer där jag hade handen halvvägs ner i väskan för att ta upp telefonen för att kunna fotografera. Men icke. Så nu har jag inga bilder att visa er på den grymma sallad jag köpte eller på alla snygga glasögon jag provade hos optikern. Vid ett par tillfällen tänkte jag att jag skulle ringa Daniel för att kolla ditt eller datt. Men jag fick låta bli, vilket förmodligen han bara tyckte var skönt.

Om jag ska vara ärlig drog jag en lättnadens suck när jag gick för att hämta den igen och den faktiskt var klar. Det kunde jag ju inte veta eftersom det inte fanns något sätt för dem att nå mig på.

Flera gånger under de här timmarna tänkte jag på hur det var förr. Hur gjorde man när barnen blev sjuka på dagis och man hade jobb där man inte hade en telefon inom armlängs avstånd? Innan telefonen ens fanns då? Och vilken framförhållning man var tvungen att ha när man inte hade en telefon där man kunde föra över pengar mellan konton eller söka efter adresser. Man klarade sig säkerligen hur bra som helst. Vi har ju skapat detta beroende och denna tillgänglighet själva. Den har växt in i våra liv utan och förmodligen kommit för att stanna.

Och eftersom jag inte har någon bra bild att visa er från min dag igår så bjuder jag på en gammal. En bild som för mig representerar lugn och harmoni, avkoppling och nuet. Nu när vardagen är tillbaka, barnen somnar tidigare och kvällarna inte lika mycket lockar till utomhusvistelse, ska jag plocka fram min målarbok igen.

089

Vad har bloggen betytt för min träning?

Veckans tema hos oss på Bloggar om hälsa handlar om vad bloggen har betytt för vår träning. Jag har funderat i några dagar utan att direkt ha kommit fram till något konkret.

Hur det började

Träningen har ju funnits i mitt liv på ett eller annat sätt sedan jag var liten. Det har länge länge varit en del av mitt liv och i allra högsta grad präglat den jag är. Träningen är en stor del av min vardag och jag prioriterar den gärna.

För 5-6 år sedan började jag läsa bloggar och eftersom jag alltid har tyckt om att skriva själv så väcktes ganska snabbt en längtan efter en egen blogg. Jag funderade ett tag på vad jag skulle skriva om. Det finns andra intressen i mitt liv som också skulle fungera. Vid samma tidpunkt började dock träningen återigen ta en ganska stor plats i tillvaron och det föll sig ganska naturligt att det även blev inriktningen för bloggandet.

104

Bloggens roll

Vad har då bloggen spelat för roll för träningen? Jag skulle nästan kunna skriva både inget alls och ganska mycket.

Inget alls eftersom jag inte bloggar för att träna och tränar inte för att blogga. Jag har aldrig genomför ett pass enbart för att blogga om det. Jag har dessutom genomfört mängder med träningspass som jag inte bloggat om. Det där med att ta upp kameran och fota under en cykelrunda eller löptur är inte riktigt min grej. Det stör mig ganska ofta.

Samtidigt så har jag på bloggen outat mina mål, startat upp och antagit utmaningar. presenterat träningsplaneringar och liknande. Det har på något sätt gjort att jag vill lyckas eftersom jag har offentliggjort mina mål och tankar. Det är som att det är svårare att ändra planer eller låta latmasken ta över om jag har skrivit om det på bloggen. Så bloggen har varit som ett verktyg för pepp på något sätt.

Varför bloggar jag?

Min tanke och syfte med bloggen är inte att jag ska träna mer. Snarare att jag vill dela med mig och inspirera till ett aktivt liv. Jag vill visa att det går att träna hårt och mycket även om man är en medlemåttig motionär som jag. Den är för mig ett bra verktyg för att analysera och reflektera över genomförda träningar och tävlingar, saker jag behöver utveckla och träna mer på och lyfta problem jag har som ni läsare har bra input på.

Så nej jag bloggar inte för att träna mer. Jag tränar inte för att blogga. Men bloggen är ett bra stöd i min träning på något svårdefinierat sätt. Dessutom har jag träffat på en hel drös med inspirerande och härliga människor genom bloggen. Människor som har betytt mer för min träning än varken jag eller de kanske inser. Maria är en av dessa som jag nog aldrig hade lärt känna IRL utan bloggen. Vi är båda småbarnsföräldrar och det hon skriver på sociala medier får mig verkligen att stanna upp och leva mer i nuet i stället för att hela tiden rusa iväg mot nästa mål.

img_6899

Om du bloggar? Hur har det påverkat dig och ditt liv?