Race report – Sprint-KM

Jag har haft gårdagens sprint-KM i åtanke ett tag men inte vetat om jag ska köra. Daniel hade förtur, men bestämde sig häromdagen för att inte köra. Jag kände att hg behövde simningen eftersom dem har börjat gå sämre. Så efter att ha vilat en stund på soffan igår bestämde jag mig för att starta. Då var det två timmar till start. Tack vara bra teamwork här hemma hann vi i god tid. 

Cirka 50 stycken var vi som stod på startlinjen ute i Ljung denna fantastiskt vackra men blåsiga tisdagskväll. Jag kände mig sugen på simningen. Svårt att inte göra det i denna miljö. 

Foto: Andreas Fröberg


Jag försökte lägga upp en plan för hur jag skulle få simningen att gå bättre än i lördags. KM var sprint-distans och därför 750 meter. Det tyckte jag bara var bra. Gick det alldeles för dåligt hade jag tänkt bröstsimma runt och sedan gå av. 

Foto: Robert Pettersson

Jag joggade lite på land för att få upp pulsen lite. Sedan gick jag ner i vattnet och simmade lite. Då kändes det bra och jag blev lite lugnare. När starten gick kunde jag crawla kanske 75 meter. Sedan kom samma känsla tillbaka som jag hade i lördags. Tina, som jag annars brukar kunna simma jämt med, försvann direkt. Jag kämpade med att försöka få ordning på andningen men inget hjälpte. Första rundningen på vår KM-bana är en flytbrygga. När vi rundade dem klättrade jag upp på stegen och öppnade upp våtdräkten hela vägen ner. De som rundade bryggan samtidigt som mig fick en lucka. Väl i vattnet kändes det bättre. Jag kunde börja crawla direkt igen. Visserligen varvat med lite bröstsim. Men mest crawl. Jag var ikapp de andra halvvägs till den andra bojen som skulle rundas innan vi vände upp mot stranden igen. När jag gick upp ur vattnet kände jag mig mest frustrerad och ledsen. 

Foto: Robert Pettersson

Växlingen till cykeln gick okej. Kände mig ganska yr och fipplade väl lite. Men jag kom iväg och tänkte att nu är det bara att ösa på. Cyklingen och löpningen behärskar jag. Det var en slitig cykling. På de öppna och lite plattare partierna var det kraftig sid- eller motvind. När medvinden kom var det kuperat istället. Så benen fick jobba hela tiden. Inte mycket vila. Dessutom är det så att jag cyklar som bäst när jag ser någon framför mig. Jag glömmer nästan att trycka på annars. Därför kändes det som att jag egentligen gav riktigt så mycket jag kunde förrän starka Christina susade förbi. Jag lyckades hålla fast vid henne skapligt sista varvet.

Foto: Robert Pettersson

Växlingen till löpningen gick bra. Nu väntade 5 km löpning. Jag hade bestämt mig för att försöka trycka på ytterligare lite denna gång. Sätet har ju inte strulat något på ett tag även om det ibland känns lite stelt. Som vanligt när jag har tryckt på ordentligt på cykeln var det stumma ben som trippade iväg. Men jag såg direkt att jag faktiskt lyckades hålla uppe tempot ganska bra. Så jag bestämde mig för att testa att försöka hålla det så. Sätet kändes bra, men jag kände efter hela tiden för att kunna slå av på takten i tid. Men det höll. Och när jag gick i mål gjorde jag det faktiskt med känslan att jag nog inte kunnat pressa så extremt mycket mer. Jag är nog inte bättre löpare än så här just nu. Men utan någon som helst fartträning det senaste halvåret känns det ändå bra. Det finns fart att träna upp. Christina? Ja henne såg jag bara ryggen på. Hon är en riktigt snabb löpare så henne hade jag inte räknat med att hinna med. 

Foto: Andreas Fröberg


Min fina familj var med och hejade. Det är alltid roligt och ger massor med energi. Dessutom är Daniel världens bästa bollplank när det gäller triathlon. Särskilt simningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *