Race report Jönköping 70.3 del 2 – Loppet


Eftersom jag hällt en flaska vatten innanför våtdräkten är kroppen lite förberedd. Glider ner i vattnet och simmar iväg. Som ett under kommer jag in i en skön känsla och ett bra flyt direkt. Jag har sett ut lite delpunkter redan innan. Bron är den första. Den kommer efter kanske 300 meter. Fram dit går det faktiskt riktigt bra. En del folk men ingen känsla av trängsel. 

Vid bron känns det som att det tjocknar på med folk. Jag kan inte riktigt simma förbi som jag vill. Dessutom är det lite småvågigt och rörigt i vattnet. Lite svårandat nästan. Precis när jag ska andas får jag en smäll i huvudet. Det får man räkna med i dessa sammanhang och jag har fått det förut utan att det har gjort så mycket. Men denna gång gör smällen så att jag trycks ner mitt i andningen. Jag får en rejäl kallsup och det känns som jag knappt kan andas. Behöver stanna upp men blir nästan påsimmad hela tiden. Känner paniken komma. Tittar på bojen långt bort som ska rundas. Jag är inte ens i närheten av halvvägs till uppgång. Det här klommer aldrig gå. Jag vill bara ge upp och bryta tävlingen. Allt fokus och allt flyt är borta. Helt borta. Jag blir både ledsen och förbannad på en gång. Ser en funktionär på en bräda en liten bit bort. Simmar dit och häver mig upp. Man får vila där om man behöver. Släpper upp våtdräkten, pratar lite med honom och försöker hitta nytt lugn och fokus. Tänker på cyklingen och löpningen som jag så gärna vill genomföra. Och på alla där på land som är där för att heja på mig. Ligger väl där 2-3 minuter innan jag hittar lugn nog att ge mig iväg. Bröstsimmar halvvägs till vändningsbojen i väntan på att rädslan ska försvinna. Det går långsammare än crawl men jag tar mig framåt i alla fall. Trängseln lättar efter en stund. Men vattnet känns svajigt och oroligt. Jag tar några crawltag och det känns helt okej. Jag börjar hitta ett skapligt lugn i alla fall. Men jag har tappat tid. Jag är riktigt besviken. Det känns som om mitt tidsmål håller på att rinna bort på grund av detta. Jag tror att marginalerna är ganska små. 


Så rundar jag äntligen den stora bojen längst bort och tar sikte på den andra. Dit går det snabbt och snart har jag näsan vänd mot bron igen. Nu börjar en period med helt galet dålig navigering. Vad håller jag på med? Tycker kanske man borde haft en boj till innan bron. Men när bron börjar komma närmre blir det bättre och nu går det riktigt bra igen. Jag avslutar de sista 400 m med samma sköna känsla som de första 300. 

Äntligen är jag framme vid rampen. Tar mig upp ur vattnet och ser Lisa precis framför mig. Kan inte ha gjort en urusel simning om hon är där. Hon är stabil i vattnet. Peppar henne lite och springer förbi mot cykeln. Får flera hejarop från klubbkompisar. Ser mamma och pappa och känner tårar i ögonen av lättnad. För att jag klarat simningen, inte brutit ihop helt och gått av. Mer hejarop från klubbkompisar och annan publik. Med ett stort leende i ansiktet springer jag där på den blå mattan. Med våtdräkten vid midjan och ringar efter glasögonen runt ögonen. Lycklig och glad. Trots ångesten för simning i öppet vatten så älskar jag triathlon. För har jag bara kommit upp ur vattnet är det bara roligheter kvar. 

Växlingen går bra. Ett toabesök innan jag tar min älskade cykel och påbörjar cyklingen. Efter dryga 6 km kommer den omtalade backen. Jag är fokuserad på att hitta mitt eget flyt. Trampa mig upp meter för meter. Helst utan mjölksyra. Det går över förväntan. Backen är inte alls så farlig som jag föreställt mig. Efter backen följer 8 mil i böljande småländskt landskap. En fantastiskt rolig, vacker och härlig cykelbana. Den är definitivt rätt kuperad men på något sätt ger nedförskörningarna fart och kraft som jag får med mig bra när det går uppför. 

När jag kommer upp för monsterbacken i början visar klockan att jag har en medelfart på 24,9 km/h. Då sätter jag ett mål att försöka arbeta mig upp så nära 30 km/h som möjligt. Energiintaget går bra. Benen känns starka. Jag gjorde rätt som inte tog på cykeltröja och armvärmare. Jag tänker gång på gång att det är så himla roligt. Den roligaste cyklingen jag gjort. Stort plus för att vägarna var avstängda. Att man tryggt kunde rulla längs de vackra vägarna. Det var inte jättemycket publik ute men de som stod längs vägen hejade massor. Jag rullar in till växlingen och kommer in på 3:03. Ett toastopp kanske gjorde att jag missade drömmålet. Men vad gör det när man räknat med 3:15-3:30 någonstans. Jag är jättenöjd så långt.  

Elna satt längs vägen och tog jättefina bilder. Jag lånar en på min urstarka klubbkompis Mattias. Som för övrigt vann sin age group och nu har ett fint pris som pryder köksbordet hemma. 

Ytterligare ett toabesök i växlingen som för övrigt går utan problem. Jag springer iväg och försöker direkt hitta ett tempo som känns lätt och avslappnat. Brukar försöka hitta farten utan att titta på klockan i början. Känslan är viktigare. Benen är som vanligt lite slitna efter cyklingen. Men så ska det väl vara. Tittar på klockan och inser att det går snabbare än jag trott jag klarar efter den här våren. Med den här farten skulle jag kunna sätta ett bra pers på halvmaran. Men jag vet att jag inte har distansen i benen. Jag vet att benen har sprungit för få långpass för att det ska hålla hela vägen. 
Överallt får man hejarop från en grym publik. Överallt står det NocOutare som hejar fram en. Min familj ser jag flera gånger. Daniel och barnen på lite olika ställen. Föräldrarna och syster med familj vid en kyrka. Jag kommer på mig själv med att le som ett fån flera gånger. Jag High-fivar med syskonbarnen och njuter. 


Bild lånad från NocOut, tagen av Oliver Wettergren

Precis som jag misstänker håller inte tempot hela vägen. Men jag tänkte i början att det kommer gå tungt de sista 5-6 kilometrarna, oavsett hur snabbt det har gått dit. Så jag körde på så länge det höll. Mycket riktigt, med kanske 6-7 kilometer kvar orkar jag inte hålla tempot riktigt. Då börjar benen bli rejält trötta. Lisa passerar mig och ser hur pigg och stark ut som helst. Jag har inte en chans att hålla hennes rygg. 


Nu börjar jag kolla på klockan och fundera lite. När jag inser att sub 6 finns inom räckhåll bränner tårarna i ögonen. Hur är det möjligt? Men det är en bit kvar. Håll ihop nu Ida. Inte gå. Håll dig springande! Snart inser jag att även sub 2 på halvmaran kan gå. Men marginalerna är mindre dit. Och nu är benen rejält trötta. Jag försöker hålla farten uppe. Bestämmer mig i förväg för vart fartökningen ska börja. Kör enligt plan. Ökar farten rejält. Passerar rätt många deltagare men orkar inte le mot någon. Fokuserar på varje steg, på att andas och på det som hägrar någon kilometer fram. Målet. När jag kommer in i Rådhusparken  spricker jag upp i ett leende. Så länge min klocka stämmer kommer jag ta både sub 6 på loppet och sub 2 på halvmaran. 

Jag korsar mållinjen och tårarna rinner. Jag stannar klockan på 5:55. Vet inte hur exakt tiden är men under 6 timmar borde jag vara. Funktionärerna ser mina tårar, tittar lite extra och då ler och gråter jag på samma gång. Möter upp Daniel och barnen och gråter igen. Det här fanns knappt i min fantasti att det gick att nå i år. Inte när jag varit skadad sedan i februari. Sub 6 känns som en dröm och jag lyckades. 

Som på moln går jag mot athletes garden. Eller ja stapplar snarare. För benen är trötta. De kommer göra ont de kommande dagarna. Men vad gör det? Jag känner mig grym. Det kommer vara värt varenda plåga. Inget kan få mig på dåligt humör nu. Varken iskalla duschar eller långa matköer…

7 reaktion på “Race report Jönköping 70.3 del 2 – Loppet

  1. Du är ju så bra!! Vilken upphämtning och vilket avslut!! :)Förstår att du är glad och stolt, med rätta! Hoppas att jag kan vara med och heja nästa gång, eller ännu hellre – hejas på banan. 😉 Stor kram, du är bäst!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *