Mitt värsta träningsminne

Denna vecka är temat i mitt nätverk att skriva om mitt värsta träningsminne. Först stod det helt still. Hade inte en aning om vad jag skulle skriva om. Visst har jag varit med om tråkigt och dåliga träningspass. Men inget som sticker ut. Inget som jag minns sådär lite extra på ett dåligt sätt. Så nämnde jag det för Daniel och Lotta. De svarade typ samtidigt vad jag skulle skriva om. Och visst hade de rätt. Långt där inne finns det ändå ett minne som sticker ut.

Åren innan barnen kom tränade både Daniel och jag mycket. En sak som vi hade gemensamt med våra fina vänner Lotta och Mattias. Sommaren 2012 skulle Daniel och Mattias köra Sövde medeldistans (triathlon). Vi gjorde en liten semestertur av det. Övernattade hos Lottas syster i Löddeköpinge. Cyklade på de skånska slätterna. Efter tävlingen begav vi oss till Mattias hemtrakter i Halland för att träna lite till. På den här tiden fick vi plats i en bil och med 4 cyklar och ganska mycket träningsprylar, var det en fullpackad bil som susade genom södra Sverige.

Halland är mer kuperat än både Östergötlad och Skåne. Ganska mycket mer kuperat. Vi gav oss alla 4 ut på en cykeltur. Grabbarna hade kört Sövde dagen innan så de skulle ut på rull bara. Jag och Lotta fick väl ändå en utmaning att hänga med dem. Starka karlar vi har. Jag kämpade dock på. Sedan kom den. Som en käftsmäll. VÄGGEN! Brutal och skoningslös. Jag tyckte jag fyllde på bra med energi. Men tydligen inte. Helt plötsligt var jag helt tom. Inga krafter alls. Jag fick hjälp uppför backarna. Jag tömde energidepåerna hos de andra tre, fick tillbaka lite kraft i kroppen och tack vare det orkade jag rulla hem. Men jag minns att tårarna rann och benen kändes som bly.

Jag har lärt mig mycket av den där cykelturen. Stoppar alltid ner extra energi, som jag egentligen inte räknar med att behöva. Jag fyller dessutom på regelbundet med energi under långpassen ännu mer npga än tidigare. Någon gång har jag behövt den extra energin, men inte så ofta.

Hos Elna kan ni också läsa mindre roliga cykelhistorier. Emma skriver också om sina upplevelser kring värsta träningsminnet.

Har du något träningsminne som du inte minns med glädje?

IdaMobil 551

4 reaktion på “Mitt värsta träningsminne

  1. Fördelen med att gå tom är att man lär sig en massa på kuppen, som nödenergi! jag har alltid en nödgel med mig, i cykelväskan eller i löparryggan, oftast behövs den inte men man vet aldrig. Det innebär i sin tur att jag alltid är fullpackad med gels på tävling, så pass att jag får knö in multiverktyg och sånt i ryggfickorna för energin är liksom nummer ett!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *