Mitt stoltaste träningsögonblick

Denna veckan bloggar jag och mina bloggkollegor om ett riktigt roligt ämne. Mitt stoltaste träningsögonblick. Det var ett lätt val. Det finns en upplevelse i mitt liv som slår allt annat i träningsväg. En prestation jag på riktigt verkligen är stolt över att ha planerat, tränat inför och genomfört utifrån de förutsättningar jag hade den dagen. Ni som känner mig eller som följt min blogg ett tag kan säkert gissa att jag pratar om min resa mot och genomförandet av Kalmar Ironman 2014. Jag skrev om det i ett inlägg om Mitt stoltaste ögonblick i somras. Två månader efter tävlingen strösslade jag prestationen med denna lilla hemlighet.

Det ögonblick som får räknas som det stoltaste ögonblicket är när jag passerar mållinjen den där kvällen i augusti. Att känna att jag har lyckats med något som jag sex år tidigare bara tänkte att det var galningar och atleter av högsta rang som genomförde. Det var då jag såg min halvglane svåger genomföra sin första Järnman i Kalmar. Jag hade inte en tanke på att jag en dag själv skulle stå på startlinjen. Den tanken växte fram under alla efterkommande år som jag återvände till Kalmar för att uppleva stämningen. Mer och mer växte tanken om ett eget deltagande fram.

Jag korsade mållinjen till orden Ida, You are an Ironman och jag kan inte med ord beskriva mina känslor i just det ögonblicket. Tårarna rann och leendet var enormt. Det var först då jag kände att det var värt alla uppoffringar, allt slit och alla tårar som jag kämpat med det senaste året. All tid borta från familjen för att förbereda kroppen så mycket som möjligt på den extrema utmaning jag tänkte utsätta den för. Tidiga löppass, långa cykelpass och ångesten inför simningen i öppet vatten. Frustrationen över alla gånger under våren när jag hade ont i halsen och inte kunde träna. Uppgivenheten när jag i maj och juni mer och mer tvivlade på att jag skulle vara i tillräckligt bra form för att kunna ta mig i mål. Tårarna under vissa träningspass när jag kände att jag om och om igen försummade min lille son, eller i alla fall värdefull tid tillsammans med honom. Samtidigt fick jag styrka av att tänka på han och Daniel som hängde hemma i väntan på att mamma skulle komma hem. De fick mig att inte ge upp eftersom all tid jag redan lagt ner då skulle kännas så onödig. Han hade det ju bra hemma med pappa, det visste jag ju innerst inne.

Jag kan än idag känna den pirrande nervositeten när jag kliver in i trävlingsområdet på morgonen till tonerna av Coldplays A sky full of stars. Jag kände mig stark och grym redan då. Jag visste att det skulle bli en utmaning och en tuff dag. Men jag visste också att om jag bara höll mig till min plan, inte pressade mig för hårt och lyckades undvika tekniskt strul så skulle det gå vägen. På något sätt.

Och det gjorde det. Gick vägen. Framlyft och påhejad av familj och vänner, klubbkompisar och okända, funktionärer och medtävlanden. Alla gav energi. Hjälpte mig framåt. Det är ungefär 1,5 år sedan jag genomförde tävlingen. Och även om tiden inte alls var vad jag hade tänkt mig ett år innan tävlingen så är jag så extremt nöjd och stolt över min prestation. Än idag. Jag hade så många hinder på vägen som påverkade slutresultatet. Så mycket som hade kunnat sätta stopp för en start över huvud taget. Dessutom har det fötts en revanschlust i mig. Jag ska köra igen, med bättre förutsättningar. Men så länge ska jag bara pysa av stolthet över den magiska dagen i augusti 2014.

Vill man läsa mer om min tävlingsdag finns mina racereports här, här och här.

Har ni något ögonblick i träningssammanhang som ni är så där härligt stolta över?

KalmarIda

19 reaktion på “Mitt stoltaste träningsögonblick

  1. Magiskt var rätt ord. Det måste vara en häftig känsla att komma in där på upploppet! Jag har lovat min sambo att aldrig börja med triathlon eftersom att det tar sån tid…

  2. Det är så häftigt och så otroligt starkt att genomföra en Ironman! jag ryser när jag läser. Attans vad stark du är. Vi kikade på vm när det gick på tv:n och insåg att det krävs så ofantligt mycket. VIlken inspiration du är!

  3. Pingback: Mitt stoltaste träningsminne - Anna Jansson

  4. Jag som följde dig redan då, och som fick barn ungefär samtidigt, minns hur imponerad och fascinerad jag var över hur du fick ihop alla förberedelser och orkade hålla ut så länge. Att du skulle klara loppet förstod jag långt innan. Det lyser på något vis igenom att det där speciella pannbenet som krävs finns där! Grymt hur som helst, och vilken fantastisk upplevelse att ha med sig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *