Jultraditioner

Julen har kommit igång ordentligt här nu. Det ligger lite snö ute, det är några minusgrader och den rätta känslan börjar infinna sig. Jag älskar julen men inte den stress och hets som kommer med den. Därför är min taktik att ligga steget före. Julklapparna är nästan klara. Julgodisbaket bestämt. Jag har dessutom beslutat att det som inte hinns med, hinns inte med. Och jag tänker inte stressa upp mig för det.

Den här helgen är mina föräldrar här. Bompa (morfar) är numera lite av en favorit hos storebror i huset. Idag bakade vi pepparkakor tillsammans med mormor och kusinerna. Storebrors första pepparkaksbak. Vi kan väl säga att det inte blev så många pepparkakor producerade av honom. Han åt dock inte upp degen. Han gömde den under ett tjockt lager mjöl och sedan hackade han den sönder till små smulor. Men det var så mysigt. Vi spelade julmusik och pratade lite minnen.

Jag kan inte se mig mätt på de här små händerna som koncentrerat tog sig an baket bredvid sin mormor.

Det känns som om vi nu under några år kommer skapa våra egna jultradtioner. Traditioner för vår familj och våra små prinsar. Det fyller mig med glädje och ro när jag tänker på det. Såklart har vi redan lite tradtioner, som säkerligen kommer ändras och utvecklas med åren. Jag tycker om tanken att skapa jultradtioner med vänner och släkt. Jag hoppas på tradtion med julpyssel om ett par år. Och kanske en resa till Jul på Liseberg eller Skansens julmarknad med min syster.

  • Julmarknaden på Ekenäs slott är ett litet startskott för julen. I mitten av november åker jag dit tillsammans med någon vän eller min syster och känner julstämningen krypa fram.
  • Sedan några år tillbaka bakar jag julgodis med några vänner. Vi ses en dag och gör ett gäng sorter som vi sedan delar på. Så är det gjort. Man får många sorter men inga extrema mängder.
  • Vi klär julgranen runt lucia här hemma. Vi vill njuta av den längre än bara från några dagar innan julafton. Vi har lite känslan av att när jul och nyår är över så vill vi städa ut julen ganska omgående. In med det nya. Och så tycker jag det blir lite mindre stressigt när det närmar sig julafton. Då vill jag mysa och dricka glögg.
  • Dan före dagen äter vi risgrynsgröt och julskinka. Myser framför TV’n och laddar inför julafton. Ibland ensamma, ibland med sällskap. VIssa år här hemma, andra år hos någon annan. Vi till och med spelar Bingolotto och drömmer om lite vinster.
  • Daniel har en tradtion som jag har tänkt ta efter. Även om vi inte kommer göra det tillsammans; julaftonslöpning. På förmiddagen på julafton har han i flera år fått till ett löppass. Det känns som en bra start att börja den dagen med. En dag som i övrigt har ganska stort fokus på energiintag. Hade vi haft den löparvagnen vi önskar oss hade vi kunnat få till den tillsammans.

Vad har ni för jultradtioner? Ge mig gärna tips på saker som vi kan göra mer.

064061

Vinterlista

Om en vecka är det första advent. Jag har inte alls smugit igång julen så mycket som jag hade planerat. Jag har dock ägnat en hel del tid åt att surfa julgardiner utan lyckat resultat. Men nu har jag en lösning som kan bli bra. 

I veckan skrev jag ett inlägg om min obefintliga bucket-list. Sedan läste jag att Malin varit på Bostället och inser att jag fortfarande aldrig varit där. Jag kan konstatera att mina mål är alldeles för fokuserade på träning och prestation. Vilket jag i och för sig trivs med och peppas av. Men det finns andra saker i livet också. Saker jag vill att mina barn ska få uppleva. Så nu skriver jag en ”vinter-bucket-list”. Vissa punkter kräver att det blir snö. Och vissa innebär träning ändå. För att det är den jag är.

  • Åka pulka med barnen är ett måste i vinter. Och avrunda några timmar ute med en kopp varm choklad. 
  • Krypa upp i soffan med en bra bok när barnen sover. Utan TV’n på i bakgrunden. Med tända ljus och mitt   nya favoritte. Återhämtning för själen. 
  • En helg hem-hemma i de värmländska skogarna. Träffa lite släkt. Springa i mina barndomshoods. Känna lugnet. 
  • Ett tur på längdskidor. De har stått oanvända flera säsonger nu. 
  • Långpass vinterlöpning för att jag älskar det. Gärna med super-Anna som tränar inför Prag marathon. 
  • Middag på stan med härligt sällskap. Utan barn.
  • Besöka något mysigt fik jag aldrig varit på. Med Daniel och barnen. 
  • Vinterljus måste upplevas i år. Ett fenomen i Linköping som lyser upp i vintermörkret. En promenad med ljusinstallationer som förnyas varje år. En Linköpingstradition vi missat några år tyvärr. 
  • Brunch på stan med Daniel. Von Dufva har börjat med brunch och den vill jag testa. 
  • Dricka te med Lotta. Förut gjorde vi det ganska ofta. Med småbarn hemma på båda håll blir det aldrig av trots att hon bor fem hus bort. 
  • Vinterpromenad i gnistrande sol och med knarrande snö under fötterna. Med en bra pod i öronen. Utan barnvagn. 

Vad får jag inte missa att göra i vinter? Dina bästa tips! 

  

Överst på min bucket-list

För er som inte redan har förstått det så är jag sedan en tid tillbaka en del av ett inspirationsnätverk för bloggare som skriver om hälsa och träning. Varje vecka bloggar vi gemensamt om ett ämne. Ett koncept som jag verkligen gillar. Dels får jag skriva om saker jag annars kanske inte hade skrivit om, dels får jag läsa en massa härliga inlägg från de andra.

Veckans ämne är Överst på min bucket-list. Konstigt nog har jag som listmänniska aldrig skrivit någon bucketlist, precis som Ida – Träningsblogga. Jag har nog mer kört med stilen: det här vill jag göra, hur ska jag nå det? Och när en sak är uppnådd tar jag sikte på nästa. Fast å andra sidan kan man nog säga att jag under några år hade en ensam sak på min bucket-list utan att tänkta att det var just en bucket-list. En utmaning som halvt om halvt kändes omöjlig för en medioker vardagsmotionär som börjar bli lite till åren. Det var att göra en Ironman. 2014 bockade jag av det på min lista och efter det har det av förklarliga själ kanske inte varit fokus på att hitta något nytt halvgalet mål som triggar igång min motivation och träningsdjävul. Visst jag har mål för nästa år, men de känns inte så utmanande att de kvalar in till förstaplatsen. Malin skriver om fjällöpning som jag också skulle vilja göra någon gång.

När vi fick ämnet började jag först fundera på vad en bucket-list är. Vad kvalar in där? Ja allt jag själv vill kom jag ganska snabbt till. Men hur ska jag kunna välja något som är överst? Så läste jag några andra inlägg och insåg att de tänkte i banorna om jag hade obegränsat med resurser skulle jag… Och då blev det lite lättare.

En dröm som växt fram nu efter att jag fått barn är att skapa något eget. En egen försörjning. Där jag kan bestämma mer över min själv och min tid. Samtidigt stormtrivs jag med mitt yrke och har svårt att se att jag ska sluta med det. Jag är lite av en trygghetsnarkoman på ett sätt och inte på ett annat. Jag föredrar tryggheten i ett fast jobb, med fast inkomst och jag älskar hemmalivet med min familj. Samtidigt känner jag suget efter mer flexibilitet så att jag kan frigöra mer tid för familj och träning. Det känns som att detta fortfarande bara är ett rosa fluffigt moln som jag funderar på när jag ska sova.

En lite mer konkret dröm jag har är att skaffa mig lite mer konkret kunskap inom idrott och hälsa. Jag drömmer om att utbilda mig inom vissa områden och det finns några utbildningar jag suktar efter. Det här tror jag nog att jag så småningom kommerta tag i  och sätta mig lite i skolbänken igen. På hobbynivå i första hand. När andra går kurser i matlagning eller språk, så går jag en löptränarkurs eller PT-utbildning.

Allt det här är drömmar som jag funderar mycket på. Fast som ändå på sitt sätt känns görbara. Och så finns den där drömmen uppe på toppen. Drömmen som känns som en extra utmaning på flera plan, men som triggar mig. En dröm som en medelmåttig medioker vardagsmotionär måste snäppa upp sig många steg för att uppnå. En dröm där det verkligen skulle underlätta med obegränsade resurser. Ironman på Hawaii. Ögonen lyser och hornen växer när jag tänker på det. Någon gång kanske… In my wildest dreams…

IMG_4750

 

 

Efter regn kommer solsken

För mig är det extremt viktigt att vila ordentligt efter att jag varit sjuk. Jag vill inte riskera att bli sjuk igen eller dra på mig något allvarligare. Förmodligen skulle jag kunna komma igång med träningen någon dag tidigare än jag faktiskt gör. Men vad spelar det för roll? En dag hit eller dit?

Fram tills idag hade jag inte tränat på tre veckor. En förkylning övergick i min sedvanliga hosta från någon varm mörk plats. När jag sedan fick någon slags magsjuka/matförgiftning förra helgen tänkte jag att nu kan jag väl inte åka på mer på ett bra tag. Men man ska väl inte jinxa sådär. För denna helg var det dags igen. Magsjuka/matförgiftning en gång till. På mindre än en vecka?!?! Och ingen annan blev smittad. Någon av gångerna.

I lördags var jag som en orkeslös gammal gumma i soffan. Orkade ingenting, inte sugen på mat och ville mest bara vila och sova. Lyckades äta lite på kvällen och vaknade med någon slags övernaturlig energi i kroppen igår. Den energin resulterade i att gräsmattan blev någorlunda fri från löv, att fönstren på nedervåningen blev putsade och att vi fick en riktigt god söndagsmiddag serverad på kvällen.

Detta följde jag idag upp med en promenad och ett pass benstyrka i carporten medan storebror var på föris. Jag hade sagt till Daniel att jag skulle ta det lite lugnt. Att låta kroppen komma igång. Men det är ju svårt när man känner sig stark. Så jag körde på lite mer än jag hade tänkt mig. Ni vet när man redan halvvägs in i passet känner att benen börjar stumna och träningsvärken nästan kommer direkt. Då vet man att man inte alls hållt igen, fast man tänkt göra det. Nu känner jag mig i alla fall på gång igen. Jag hoppas så att jag får hålla mig frisk ett tag nu. Jag behöver kontinuitet i min träning.

Kärleken måste övervinna hatet

Natten till i lördags skedde ännu ett terroristattentat. Denna gång i Paris, som dessutom varit utsatta tidigare. Paris är dock långt ifrån ensamma om att utsättas för den här sortens attentat. Dock känns det känns så kusligt nära. En stad bara några timmar bort. En bra bit över 100 människor miste livet och många fler är skadade. Mina tankar går till offren och deras familjer. Barn som förlorat sina föräldrar. Människor som förlorat sina partners och vänner. Oskyldiga människor som helt enkelt var på fel plats vid fel tillfälle. Jag var där under Paris marathon 2013. Jag har fina minnen därifrån och hoppas att jag en gång kan återvända till ett Paris i trygghet.

Jag såg de första nyhetsflasharna precis när jag skulle somna men insåg inte då hur omfattande det var. Jag var vaken och ammade min minsta son under natten och då läste jag vad som hänt. Med tårar i ögonen kramade jag om prinsen i min famn och undrade oroligt vad det är för värld våra barn kommer få växa upp i. Hur kommer denna våg av terroristhandlingar att fortsätta? Hur kommer det påverka oss i Sverige? Kommer vi utsättas för något? Hur ska jag kunna skydda min familj från oroligheterna i världen?

Samtidigt som man inte ska låta sig bli rädd och gömma sig är det samtidigt en balansgång för vad man ska undvika. Ska man till exempel undvika att resa till städer som ligger i riskzonen? Bör man undvika stora folksamlingar även i Sverige? Det känns galet att jag ens ska behöva sitta och tänka de här tankarna. Känna de här känslorna. Är inte världen stor nog för alla? Kan inte vi få leva i trygghet här tillsammans med människor som vill leva som oss. Och de som har andra ideologier leva tillsammans med de som tänker som dem. Men det är klart, då ska man kunna enas om vilka som ska bo vart också.

En annan sak som skrämmer mig är att många människor verkar generalisera så mycket. Vi har en stor tillströmning av flyktingar till Sverige för tillfället. Människor som också flyr från dessa terrorister. Det är inte terroristerna som kommer hit. Eller ja risken finns ju att det slinker in någon och det är just det vi behöver hitta ett sätt att stoppa. Hur ska vi kunna särkilja och hjälpa de som faktiskt behöver hjälp. Men utelämna de som tillhör de som hatar.

För det handlar till stor del om hat. Hat och olika åsikter. Att inte kunna leva sida vid sida med människor som tycker på ett annat sätt. Tänk om allt hat kunde omvandlas till kärlek. Med kärlek och respekt för andra människor, olika åsikter och främmande kulturer skulle våra liv bli så mycket mer berikande.

Precis som Maria känner jag stor tacksamhet för att vara född och uppvuxen i Sverige. Jag hoppas att det kommer vara så även i framtiden. Att mina barn kommer få känna så. När sådant här händer kan jag inte hjälpa att älska om möjligt lite till, att hålla om de jag har här hemma och njuta av att vi är en frisk och lycklig familj. Att jag varit sjuk och inte kunnat träna på tre veckor känns så litet jämfört med det som händer i världen. Jag vill bara sprida så mycket glädje och kärlek som möjligt omkring mig.

Vad kan vi göra som individer för att bekämpa ondskan i världen? Hur kan vi få godheten att vinna över ondskan? För det känns som att det är hög tid att vi faktiskt gör något.

Foto 014 Foto 093

Mitt livs träningsresa

Egentligen känns det som om fokus idag har varit på annat än just detta inlägg. Det tragiska som hänt i Paris har tagit upp mycket av mina tankar. Jag har kramat om mina pojkar lite extra och funderat på vilken värld de har fötts in i. Hur världen kommer vara om 20 år när de börjar bli vuxna. Samtidigt har jag för andra helgen i rad åkt på magsjuka/matförgiftning. Jag har vilat mycket. Inte alls sugen på att göra någonting. Men nu har jag piggnat till och tänkte att det illdåd som orsakats av några få människor i Paris inte ska få stoppa det jag vill skriva. Det blir som att de vinner lite då. Så här bjuder jag er på min resa i träningsvärlden från att jag var liten till idag.

Jag kommer från en familj där träningen inte tog speciellt stor plats alls när jag var liten. Mina äldre bröder spelade fotboll och familjen åkte en del längdskidor och skridskor på vintrarna. Det är i alla fall så jag kommer ihåg det. Jag gick nog på någon barngymnastik när jag var liten också.

Det som fick mig att börja träna var därför ingen förebild i den egna familjen. Men jag kommer från en bruksort med klassiska fotbollsanor, Deferfors. Så när några pappor drog ihop ett flicklag och alla tjejer runtomkring mig började spela så var inte jag sen att hänga på. Två år senare testade jag på orientering. Ärligt talat kommer jag inte ihåg vad eller vem som fick mig att börja, för inga av mina kompisar höll på. Orienteringen blev liksom lite av en annan värld för mig. Helt andra människor än de jag umgicks med på fritiden. Inga klasskompisar. Jag älskade det direkt. Friheten, naturen, den individuella prestationen, löpningen, det taktiska tänkadet och spännande resor till läger och tävlingar. Jag träffade vänner långt utanför lilla Degerfors. Vissa av dem har jag kontakt med än idag.

logotype

Fotbollen blev en del av mitt liv riktigt länge. Jag hade några års uppehåll under univsersitetsstudierna. Men sedan blev jag meddragen av några vänner till ett nystartat lag här i Linköping. Jag var aldrig särskilt duktig på fotboll egentligen. Orienteringen gav mig en grym kondition som gjorde att jag utan problem orkade springa fram och tillbaka hela matcherna. Det jag saknade i teknik kompenserade jag nog ganska bra i envishet.

Om jag var halvbra på fotboll var jag nog ganska lovande i orientering. Jag kunde springa långt och länge och älskade utmaningen med karta och kompass. Så kom jag upp i de kritiska tonåren. Mitt flicklag splittrades och jag började spela med ett lag som var ganska bra. Jag hade träffat en kille vars pappa tränade det här laget. Här började fotbollen ta mer tid. Fotbollen, gymnasiestuderna och den första lite mer seriösa pojkvännen gjorde att jag ställdes inför ett val. Fotboll eller orientering? En sport där jag var medioker eller en där jag hade en liten framtid i alla fall? Jag kom bland annat femma på O-ringen ett år vilket kanske säger några av er någonting. Här föll jag för grupptrycket och gjorde ett av de få val jag faktiskt har ångrat efteråt. Jag valde fotbollen.

Efter gymnasiet fortsatte jag med fotbollen samtidigt som jag studerade i Karlstad och bodde i Degerfors. Jag hoppade av studierna och fick ett jobb. Här någonstans hittade jag gymmen och passträningen. Jag gick på mitt första spinningpass och var fast direkt. Jag minns att man när man kom in i salen tog ett mjukt sadelskydd och satte på sadeln för att det inte skulle bli så ömt i rumpan. Fotbollen fanns kvar vid sidan av. Så flyttade jag till Linköping och började studera. Fotbollen lades på hyllan och spinning, pump och löpning var min huvudsakliga träning. Vissa perioder tränade jag inte mycket alls.

Så en dag började jag och min syster prata om Tjejklassikern. Jag var inte sen att haka på och vi blev ett ganska stort gäng som gjorde den. Samma helg som jag avslutade halvklassikern påbörjade jag Klassikerhalvan under Lidingöloppshelgen.  Jag anmälde mig till mitt första Göteborgsvarv. Sprang lite smålopp. Och jag älskade denna typ av träning.

Min syster träffade sin nuvarande man och det var han som fick in mig på triathlon. Jag visste nog knappt att sporten existerade. Men min syster ringde en dag och sade att Per skulle köra Järnmannen i Kalmar och de skulle åka samma dag. Ville jag följa med? Jetleggad efter att precis kommit hem från Beijing tvekade jag lite innan jag sade ja. Ledbruten efter ett par nätter i tält upplevde jag för första gången fascinationen med triathlon. Fanns det vanliga svenssons som orkade genomföra detta? Jag var imponerad och minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle klara av det. Men där väcktes nog samtidigt en hemlig dröm. Året efter hade jag träffat Daniel och vi följde med tillsammans och testade sprinten. Båda tyckte det var riktigt roligt. Jag var med och hejade på Per i flera år och efter varje gång ändrades min inställning. Från att det hade känts totalt omöjlgt för mig och att jag aldrig kunde föreställa mig att korsa mållinjen på en Ironmandistans något år, blev inställningen mer och mer att det är en dröm som jag någon gång hoppas få uppfylla. Daniel vågade lite mer och startade både 2011 och 2012.

Här någonstans blev jag även kontaktad av Helen på Campushallen som hade läst mitt blogginlägg om en dröm jag hade. Här började min karriär som spinninginstruktör. Något jag älskar och inte ångrat en dag.

Så kom då den där sommaren. Jag hade 5-6 veckor tidigare fött vår äldsta son. Jag var inte i direkt någon storform. Vi var nere i Kalmar för att heja på vänner som körde. Peppad av Daniel bestämde jag mig för att 2014 kör jag. Vi hade fler barn i åtanke och jag ville inte att det skulle gå för många år. Så fast jag ännu inte kommit igång med träningen efter förlossningen anmälde jag mig. Det blev ett intressant år. Jag lärde mig massor om min kropp och min förmåga. Våren var hemsk med flera omgångar förkylningar som påverkade min träning extremt mycket. Jag fick lägga alla tidsmål åt sidan och bara sikta på att ta mig runt. Det fanns stunder jag tvekade på om jag skulle kunna starta över huvud taget. Men jag ställde mig på startlinjen efter att ha haft friska 1,5 månader innan tävlingen. Jag över mållinjen kom jag. En känsla av lycka och eufori som än idag ger mig rysningar och tårar i ögonen. Min racereport kan ni läsa här, här och här. Som om prestationen att ta sig runt inte vore tillräcklig visade det sig att jag oventandes hade en fripassagerare med mig på vägen. Vår alldeles egen lilla Ironbaby.

Läs mer hos Ida och hennes resa om varför löpträningen nu är en så stor del av hennes liv. Helena har precis som jag utbildat sig till spinningsintruktör.

Sommar 2014 023

Fantastiska tjejer efter Lidingötjejlopp 2008

5 tips att sysselsätta dig med när du är sjuk

De senaste två veckorna har jag inte kunnat träna på grund av sjukdom. Det började med en förkylning som alltid övergår i en långdragen hosta. Mitt i allt det blev jag magsjuk i lördags. Vad gör man då för att inte klättra på väggarna här hemma? För att ta tankarna bort från det faktum att man missar flera veckors träning när man som bäst borde trappa upp inför maraprogrammet som börjar om en månad. Jag brukar ta till vissa knep för att få tiden att gå utan att man känner sig alltför rastlös och overksam.

  1. Vila: Jag vilar när jag känner att jag behöver. Sover en stund, ser på TV eller läser en bok. Om ni livet som småbarnsmamma tillåter det. Om barnen är vakna sätter jag mig hos dem på golvet och bara är. Utan måsten och krav på att det ska städas eller plockas.
  2. Städa/fixa hemma: Jo om jag orkar brukar jag försöka göra något lättare. Det kan vara så lite om att sätta igång en tvättmaskin eller diskmaskin. Eller rensa i något skåp. Antingen sådant som inte tar så lång tid. Eller något som alltid prioriteras ner annars. Men här styr orken. Jag sätter inte igång att rulla 2 kilo köttbullar eller baka lussekatter.
  3. Vara social: Jag kan mycket väl ta telefonen och ringa några samtal. Eller sätta på datorn och skicka några mail eller chatta med personer jag är för dålig på att höra av mig till. Vara social utan att träffa någon personligen.
  4. Blogga: Perfekt tillfälle att producera blogginlägg att tidsinställa om man vill och har bra idéer. Kroppen får vila i soffan medan man får saker gjorda.
  5. Planera: Jag är en riktig listmänniska. Och om jag har dåligt med ork tar jag fram blocket och planerar. Kommande veckors träning, julklappar, shoppinglista, städlista eller liknande. Så att jag kan vara effektiv när orken kommer tillbaka.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är dålig på att inte göra något alls även när jag är sjuk. Det får gärna hända något. Men jag brukar faktiskt fokusera på saker som jag prioriterar ner annars. Och saker som inte kräver så mycket fysisk ansträngning men som känns bra mentalt att de blir gjorda.

Hur tillbringar du tiden när du är sjuk, förutom att vila?

IMG_5486

Kärlek mitt i misären

Här hemma fick inte pappan i huset den uppmärksamhet han förtjänade idag. Ingen sovmorgon, ingen mysfukost framdukad när han klev upp ur sängen och ingen farsdagsfirande av barnens farfar. Istället fick han redan igår kväll ta hela lasset med barn, ersättning till lillebror och beredskap att ta hand om vakna barn under natten. 

Själv låg jag i fosterställning i soffan medan magsjukan tog all energi jag hade. Som om två veckors förkylning med hosta inte varit nog. Redan förra helgen fick Daniel offra sovmorgnar och annat fix för att jag hade ont i halsen. 

Så samtidigt som min stora kärlek får rodda hem och barn för att jag ska kunna vila i soffan så är det precis detta som gör honom så fantastisk. Han släpper alla andra eventuella planer utan att blinka och sätter familjen först. Så även om han fick öppna paket som var inslagna i emballaget de skickades i och får laga all mat själv hela dagen så hoppas jag att dagen inte varit alltför betungande. Men jag kan konstatera att mina barn har en fantastisk pappa. Kärleksfull och full av humor. Omtänksam och fantasifull. Världens grymmaste!!! Och tänka sig att jag delar livet med denna man. Kärlek till dig Daniel!!! 

  

  

Vinterträning cykel

I sommar ska jag ju vara med på Jönköpings halvironman. Den tävlingen har en ganska tuff cykelbana. Jag är inte jättestark på cykel. Så jag måste få till en bra vinterträning på cykeln. Jag har planerat den tillsammans med Daniel som har bättre koll än jag. Min vinterträning kommer i stora drag innehålla följande delar.

  • Långpass spinning med NocOut. Kanske inte varje vecka, men när det passar. Jag ska hålla ett par av passen själv.
  • Tröskelpass, lite längre intervaller som till exempel 3*20 minuter eller 4*15 minuter.
  • Vo2-max. Till exempel 30/30-intervaller eller liknande.
  • Styrkeintervaller med låg kadens och hög växel. Till exempel nedgående stege från 6 min ner till 1 min.

Jag kommer inte cykla ute något alls. Spinningsalen och trainern kommer bli mina träningskompisar under vintern. Jag ser faktiskt fram emot det. Ni kommer få mer specifika pass framöver.

Ni som också cyklar, vilket är ert bästa passtips för att bli stark och få bra förberedelse inför ett backigt cykellopp? Ge mig era bästa tips nu!

Höst 2015 321 Höst 2015 323

Drömmer mig bort i ett hav av guld

Inte mycket träning ännu. Hostan sitter i. Drygt och irriterande. Men jag känner mig rätt pigg ändå. Tillbringar tiden med mina fina pojkar samtidigt som jag försöker beta av lite saker här hemma. 

Varje eftermiddag tar jag med mig pojkarna ut. Den lilla för att sova. Den stora för att rasta den lilla rastlösa kroppen. Det är mycket spring i de där små benen. Varje gång vi går förbi familjen L’s hus fylls jag av någon slags stämning. De har ett gyllene självlysande träd utanför sitt köksfönster. Nästa lite magiskt. 

  V älskar att stå där bland grenarna och ljusen. Tänk att kunna sitta tidigt en mörk morgon med en kopp te i handen vid köksfönstret. Kanske en lussebulle till. Fortfarande i pyjamas och med raggsockor och en stor stickad tröja. Sakta låta kropp och själ vakna till liv. Fundera över den kommande dagen. Och låta sig drömma bort i ett hav av ljus och gyllene gula löv.