Inte mycket träning ännu. Hostan sitter i. Drygt och irriterande. Men jag känner mig rätt pigg ändå. Tillbringar tiden med mina fina pojkar samtidigt som jag försöker beta av lite saker här hemma. 

Varje eftermiddag tar jag med mig pojkarna ut. Den lilla för att sova. Den stora för att rasta den lilla rastlösa kroppen. Det är mycket spring i de där små benen. Varje gång vi går förbi familjen L’s hus fylls jag av någon slags stämning. De har ett gyllene självlysande träd utanför sitt köksfönster. Nästa lite magiskt. 

  V älskar att stå där bland grenarna och ljusen. Tänk att kunna sitta tidigt en mörk morgon med en kopp te i handen vid köksfönstret. Kanske en lussebulle till. Fortfarande i pyjamas och med raggsockor och en stor stickad tröja. Sakta låta kropp och själ vakna till liv. Fundera över den kommande dagen. Och låta sig drömma bort i ett hav av ljus och gyllene gula löv.