Perfekt Idatid

Den ena dagen efter den andra avverkas med livspusslet i fokus. Barnen ska ha sitt. Hemmet ska ha sitt. Maten ska lagas. Träningen ska betas av. Sambon och jag vill ha lite tid. Allt hinns helt enkelt inte med. Jag får prioritera varje dag. 

Förra veckan fick lite projekt hemma stå i fokus förutom familj, mat och städning. Likaså början på denna vecka. Onsdag och torsdag tappade jag energin lite. Kanske berodde det på vädret. Seg kände jag mig. Orkade inte ta mig för mycket. Lite höstdepp. Kände mig otillräcklig. 

Men imorse sken solen. Fantastisk höstdag. Så jag lämnade storebror på förskolan och tog en timmas promenad med lillebror. Sedan lite styrka hemma. Planterade lite blommor. Damsugaren åkte fram. Storebror hoppade över sömnen på dagen. Medan jag och lillebror åkte och handlade lite snabbt skruvade storebror och D säng. Inatt sover han i stora sängen för första gången. Spjälsängen tar lillebror över till veckan. Stora killen. 

Sedan slog han till. Sambon, älsklingen och den perfekte!!! Helt plötsligt hade han tappat upp ett väldoftande bad åt mig efter att båda barnen somnat. Levande ljus, choklad, vindruvor och blommor. En halvtimmas njutning med en bok. Helt fantastiskt. Bilder? Nej telefonen lämnades en trappa ner. Skönt att inte vara konstant online. Att stänga ute omvärlden. Bara vara. Hämta energi. Nu känner jag mig… GLAD!!! Trött men GLAD!!! Avslappnad. Som jag älskar denna man. Bättre kan man inte ha det!!!

  

Springer för en god sak

Det pågår diskussioner runtom hur man bäst bidrar till välgörenhet. Vilka behöver hjälpen bäst? De fattiga i Afrika, de som flyr kriget i Syrien eller de fattiga och hemlösa här hemma i Sverige. Detta väcker egentligen en del funderingar hos mig. 

Det ena utesluter väl inte det andra? Måste vi välja vilka vi hjälper? Räcker inte våra resurser till flera? Vi skänkte saker och bidrog med tid till insamlingen till de syrianska flyktingar. Vi är månadsgivare till ett fadderbarn i Afrika. Vi har skänkt matpåse till fattig barnfamilj här hemma. Skänker saker när det passar efterlysningar via en Facebook-sida. Våra resurser räcker till flera i alla fall. Vår omtanke för andra människor. 

En sak jag har funderat över är dessa människor som anser att vi borde hjälpa andra än de som blir hjälpta, vad gör de? Hjälper de själva de hemlösa på gatorna i vårt land eller ligger de hemma i sofforna och gör ingenting mer än att ha åsikter om vad andra ska göra och inte göra? Det finns säkert både och så jag ska inte påstå att alla gör så. Men en tanke…

Det finns olika sätt att hjälpa och mängder med organisationer att skänka pengar till. Idag gick Tallbodavarven av stapeln. Ett litet lopp arrangerat av våra vänner Susen och Thobbe. Pengarna går oavkortat till Cancerfonden. Fullängd var 10 varv i spåret här. Jag sprang 3 och Daniel 8 varv. Jag älskar att springa för välgörenhet. Det förenar det jag älskar för en god sak. Fantastiskt initiativ av härliga människor. 

I övrigt har vi en relativt oplanerad helg med mys och bus. Vi lägger tid och energi på varandra. Träffar fina människor. Ett par av er, ni ver vilka ni är: You made my day!!! 

  

Vi gör vad vi kan

Dagligen matas vi med bilder och repotage om människor på flykt genom Europa. På flykt från sina hem och sin trygghet. Bort från krig och fara för sitt eget och sin familjs liv. De har lämnat allt de hade bakom sig för att söka trygghet i ett främmande land. Fast de av hela sitt hjärta helst hade velat stanna kvar.

De färdas över medelhavet i överfulla båtar med fara för sina liv. Långt ifrån alla kommer levande över vattnet. Rädda och desperata möts de av välkomnande på vissa ställen och fientlighet på andra. Utsatta människor som i princip bara äger kläderna de har på kroppen och det de kunnat bära med sig. Vissa vet inte vart de ska. Andra har släktingar eller bekanta i något land som de planerat att ta sig till.

Vi sitter här hemma i våra länder med fred. Med mat i kylskåpet och prylar i överflöd. Min stora oro är om storebror slår sig på dagis eller har ont någonstans. Jag lider med min sambo om det regnar när han cyklar till jobbet. Det är så långt ifrån den otygga tillvaro människorna på flykt upplever just nu. Vi sitter i våra soffor framför våra platt-TV, paddor eller smartphones och ser bilder på människor i nöd och döda barn. Jag och min familj har klarat oss från detta för att vi har haft turen att födas i Sverige.

Mitt hjärta blöder när jag tänker på hur de har det. När jag inser att den döda pojken på standen nog är ungefär som storebror i ålder. Jag tittar på lillebror och får ett leende så att hjärtat smälter. Han har förmånen att växa upp i trygghet. Jag satt och funderade på vad vi här i Sverige kunde göra för dessa människor. Samtidigt startade mina grymma grannar ett fantastiskt initivativ. En insamling bland vänner och grannar, med målet att fylla bil och släp och åka till Sthlm med kläder och andra förnödenheter till initivativet Vi Gör Vad Vi Kan. På bara några timmar hade en liten snöboll satts i rullning och snart var det en stor boll som rullade genom hela Linköping. Fler och fler anslöt sig. Människor började rensa garderober och förråd på kläder, skor, hygienartiklar, sovsäckar och annat som efterlystes. Man slog ihop sig med andra initiativtagare men så kom beskedet att Stockholm inte kunde ta emot mer. Det fullkomligen strömmade in gåvor och man skulle inte kunna ta emot det som Linköping och andra städer ville skänka.

Men Danne, Kattis och de andra i gruppen körde på ändå. Linköpings saker kommer skickas med lastbil till Ungern nästa helg. Danne och någon till hänger med och ser till att sakerna kommer fram till de människor som behöver det. Som stöd i detta samarbetar de med Hjärta till Hjärta. En organisation i Linköping som har gjort detta förut. De har kunskapen och rutinen i att skicka leveranser till människor i nöd.

Igår var jag på plats i den stora lokal de nu fått låna. Jag lämnade av saker och hjälpte till att sortera och packa. Massor med folk ger av sin tid för att hjälpa till i lokalen. Privatpersoner skänker massor av kläder och hygienartiklar. Företag bistår med vad de kan. IKEA har skänkt kuddar, filtar och annat. Folktandvården har skänkt kit med tandkräm och tandborstar. Make up store köpte kartonger till hygienkit. Hälsofreak kommer med mat till alla volontärer varje dag. Citygross skänkte ett lass med fika. StoraEnzo kom med 1000 flyttkartonger att packa i. Och så håller det på. Massor av människor och företag gör vad de kan. Det flödar av kärlek och det känns skönt att se hur många människor i detta land som bryr sig mer om sig själva och sin familj.

Det finns såklart en stor politisk debatt i allt detta också. Varför hjälper inte många av de andra länderna i EU till lika mycket? Vi i Sverige får dra ett tungt lass när det gäller att ta emot asylsökande. Hur ska vi ta hand om de som kommer hit? Hur ska vi integrera dem i samhället på bästa sätt? Vad ska vi ställa för krav på dem och vilken hjälp ska de få? Detta är ett eget inlägg i sig. Oavsett så förändrar inte vår asylpolitik det faktum att detta människor befinner sig på flykt just nu. Och vi kan hjälpa dem. De behöver hjälp.

Det pågår också en debatt runtom hur man på bästa sätt hjälper dessa människor. Det cirkulerar ett inlägg på facebook från en tjej som säger att det inte är så bra att skicka kläder och andra saker. Pengar är det bästa. Hon har senare kommenterat sitt eget inlägg med att kläder visst är nödvändigt ibland. I detta fall befinner sig människorna på ett förhållandevis litet avstånd. Det går relativt enkelt att nå dem med lastbil utan att behöva skeppa med båt eller skicka med flyg. Med den kommande vintern är de i relativt akut behov av varma kläder. Jag tänker att det ena inte utesluter det andra. Jag tycker att pengar är det absolut bästa att skänka. Men det finns bra mycket resurser med kläder hemma i hushållen också. Vår familj har bidragit med både kläder, hygienartiklar, tid och pengar. Det känns i sådana här lägen som att man alltid kan göra mer, alltid gör för lite. Det finns många som gör så mycket mer. Men vi har gjort lite och många bäcker små…

Jag kan bara hoppas att alla gör vad de tycker känns bäst och rätt. Allt är bättre än att inte göra något! Skänk pengar om ni tycker kläder och förnödenheter är en dålig idé. Men gör något!!!

Massor av kärlek till alla!!!

11137130_10152950765082101_6983420997417034520_n

 

De här vardagsdagarna

Igår var en dag en sådan där dag som bara kändes rörig. Känslan var att inget blev gjort trots att jag bara satt ner när jag ammade. Är ni med på vad jag menar? Man känner sig som en yr höna som bara ränner omkring och flyttar runt saker utan att de hamnar på rätt ställe. Mitt i allt rännande ska det sövas barn, hämtas på förskolan, fixas mat osv. 

Så skulle jag förklara för Daniel igår kväll och så insåg jag att jag faktiskt fått en del gjort. Rensat fyra liter blåbär. Fryst in en liter och kokat sylt på tre. Tvättat och hängt tre maskiner tvätt. Vikt en tvätt från dagen innan. Fixat ärenden med försäkringskassan. Plockat, rensat och packat ihop grejer till insamling för flyktingarna i Europa. Förberett middagen. Och hunnit vara ute med barnen i 1,5 timma. 

Idag är en sådan där dag där allt känns avslappnat och bra. Klockan är 13 och jag har redan storhandlat. Nu sover båda barnen och jag tar det lugn med en kopp te vid köksbordet. Ska skriva etiketter till alla sylt- och marmeladburkar i kylen så att de kan flytta ut i förrådet. Sedan ska det vikas och hängas tvätt igen. Samtidigt rullar Spotify i jakt på ny spinningmusik. 

Pricken över i’et idag var att Satsumasen har kommit. Tumme upp på den! Godare än godis!

  

Det här med planering och struktur

Häromdagen lade jag upp en bild på min veckoplanering på Instagram. Flera ville veta mer om den. Jag älskar att organisera, planera och skriva listor. Då blir det lite mer ordning i kaoset i skallen liksom. Det ökar möjligheten att hinna med en del. En sak som jag måste arbeta med är dock att inte vara sådan tidsoptimist. Det händer ofta att jag inte riktigt hinner med allt jag har planerat.

Hur lägger jag upp min planering då?

Jo på vänstra sidan listar jag saker som jag vill hinna med eller som måste göras. Träningen har en egen del. Här skriver jag upp all träning jag vill hinna med under veckan. Till exempel tre löppass och ett pass med myrtle-övningar. Jag har även med läsa som en del. Jag älskar verkligen att läsa och mår bra av det. Därför ser jag till att planera in det. Nederst kommer en lista med saker som behöver betas av. Rutorna på denna sida kryssas för när saken är klar. Jag brukar även skriva en notering på vilken dag det gjordes.

Till höger planerar jag varje dag för sig. Jag flyttar saker från vänstersidan och fördelar ut dem på dagarna så gott det går. Här kommer problemet med tidsoptimisten fram. Jag är bra på att lista för många saker en dag. Det finns liksom inga garantier för att jag ens har en timma att ägna åt listan. Jag brukar även ha med lite bloggpunkter och en matsedel på högersidan.

Tanken med planeringen är att effektivisera den tiden jag faktiskt har att ägna mig åt den. Barnen är ändå viktigast. Om de behöver min tid så får de den. Det är ok att hälften av punkterna står kvar en kväll om tiden har ägnats åt viktigare saker. Till exempel att mysa med mina fantastiska söner i soffan.

 

Föräldraskap

Som mamma till två små pojkar funderar jag mycket på hur jag vill vara som förälder. Hur skapar jag en trygg och omfamnande miljö utan att curla? Hur låter jag barnen utvecklas och upptäcka saker utan att utsätta dem för farligheter? Det är en balansgång utan dess like. Jag försöker hitta en väg tillsammans med Daniel som vi är överrens om. Vi tycker inte alltid lika om allt. Daniel vill nog vara lite hårdare och jag åt det mjukare. Men vi kommunicerar ofta bra om det och har hittat en medelväg där båda får anpassa sig lite. Jag tycker det känns bra och hoppas D tycker det också.

Som en naturlig del i dessa tankar letar jag i min egen barndom och tittar på mina egna föräldrar. Även om det finns saker jag vill göra annorlunda så finns det så himla mycket bra som jag hoppas jag lyckas ta efter. Det finns också föräldraskap jag verkligen inte vill ta efter. Miljöer jag absolut inte vill att mina barn ska behöva uppleva.

I mina ögon lyckades mina föräldrar med biten trygghet utan curling. Behövde jag skjuts någonstans fick jag det. Men jag kan minnas att jag cyklade mycket till fotbolls- och orienteringsträningar. Jag fick vara ute på kvällarna men inte längre än mina vänner. Mina tider styrdes av deras om jag minns rätt. Det gav mig frihet och trygghet men också möjlighet att visa ansvar. De följde med på många orienteringstävlingar och fotbollsmatcher. Dels för att ställa upp som chaufförer men också för att de var intresserade och tyckte om det. Det skapade gemenskap, trygghet och delaktighet. Jag kan inte minnas att de tjatade om tandborstning och att gå och lägga sig speciellt ofta men jag kan ha fel. Ändå så var jag ingen nattsuddare som försökte komma undan kvällsrutinerna.

Nu är mina föräldrar pensionärer och vi syskon är utflugna sedan drygt 15 år. De har inte längre höga telefonräkningar att betala eller hungriga tonåringar att mätta. De lever sitt eget liv med husvagnen på somrarna och huset på vintern. De har inte längre något ansvar för oss även om de ofta har ställt upp för oss även när vi varit vuxna. De har vaktat barn, skjutsat, bakat kakor, lånat ut pengar och mycket annat. Ibland betydligt mer än vad man ska behöva ställa upp på ett vuxet barn med egen familj och arbete. Men de har gjort det av den enkla anledningen kärlek. Denna kärlek delar de med sig av till sina 10 barnbarn. De åker på fotbolls- och innebandymatcher, läser lastbilstidningar och mycket annat. När de har tid och ork. För vi måste numera förstå och respektera att de ibland kanske bara inte orkar även om de vill.

Jag är glad att de fortfarande som pensionärer är ute och upplever världen. De träffar nya vänner och lever sitt eget liv. De verkar lyckliga efter 48 år som gifta. För de firar faktiskt sin 48:e bröllopsdag idag. Det är många år det. Så vill jag också ha det som pensionär även om jag hellre upplever världen genom att springa lopp än att bo i husvagn. Jag hoppas mina föräldrar lever livet så länge de kan. Spenderar alla sina pengar och all tid på saker som gör dem lyckliga. Inte lever som andra tycker de borde leva livet. Då har de stor respekt från min sida. Kanske för att jag själv känner att det är så jag vill leva mitt liv.

Nu blev det här kanske mer en hyllning till mina föräldrar än en reflektion över mitt eget föräldraskap. Men de har ju varit en del i att forma den jag blivit.

Stort grattis på bröllopsdagen mamma och pappa! All kärlek till er!!!

mammaochpappa