Post Kalmar IM 2015

Sitter i bilen på väg hem från Ironmanhelgen i Kalmar. Det har blivit en riktig tradition. Mitt åttonde år på plats. Jag har sett tävlingen växa från Järnmannen med 500 startande till Ironman med 2700 anmälda. Jag har stått på startlinjen ett år och bredvid de andra. I år var det året jag såg minst helt klart. Det är inte samma sak när man har två små barn med sig. Men det spelar ingen roll. Stämningen fanns där. Jag kunde heja på de jag var där för att heja fram.

Vilken dag det blev. Solen sken och vinden blåste. Inte optimala förhållanden för de startande. Vissa klarade inte av det, andra taggade till och presterade riktigt bra trots det. Idag kan man läsa om dödsvågorna i kvällsblaskorna. De jag talat med efteråt vittnar om vågig simning men inget som inte är hanterbart. Kanske för att de är vana OW-simmare som inte bara nöter längder i bassäng. Mycket simning i öppet vatten är en viktig förberedelse inför en sådan här utmaning i mina ögon. 

Jag imponeras av Patrik Nilssons lopp igår. Jag såg inte mycket av täten men jag hörde snacket. Sedan starten av IM 2012 har ingen svensk vunnit. Förrän i år. Övertygande. Förkrossande. Och med ett nytt svenskt rekord på 8:08:25. Ca 17 (!!!) minuter före tvåan. Galet bra!

När det gäller damtoppen har jag inte koll på den absoluta täten. Men två prestationer får jag rysningar av bara att tänka på. Två av tjejerna i min intervjuserie, Lotta och Karin, gick in på sjunde respektive tionde plats totalt bland damerna. Etta och tvåa i sin åldersklass. Helt galet. Och det här är tjejer som inte ägnar sig helhjärtat åt just triathlon. De tränar de de känner för. För att det är roligt. När det är roligt. Karin har inte crawlat i mer än ett par år tror jag. Hon återger gårdagens lopp som misär med tankar på att bryta flera gånger. Nu får hon och Lotta gå upp på prispallen tillsammans på banketten idag. Fasen vad ni är grymma och inspirerar tjejer. Det var en ren fröjd att se er igår. Grattis till medaljer och Kona-slots (även om ni kanske inte tar dem just i år). 

Men det är inte bara täten jag imponeras av. Jag måste bara nämna Lotta och Lotta igen. Två småbarnsmammor som gjort samma resa som jag. De var verkligen grymma igår. Starka, häftiga och snygga på banan! Med ett leende varje gång jag såg dem. När Daniel sövde storebror på vandrarhemmet fick jag möjlighet att ta med lillebror och tillsammans med Susen ge supermorsorna en extra pepp när de bara hade ett par kilometer kvar till målgång. Trötta, slitna men glada. Lotta A ropade ”Alltså fattar du hur kul det här är?” till mig då. Jaaaa Lotta, jag vet precis hur fantastiskt kul det är. Och jag är avundsjuk, peppad och imponerad av er på en och samma gång.

Det är en obeskrivligt fantastisk känsla att ge kroppen en sådan utmaning. Att träna och planera under en sådan lång tid. Och sedan lyckas med det. Att känna att man har kroppen med sig och kan lägga meter efter meter bakom sig. In över mot mållinjen och få höra de efterlängtade orden från Paul Kaye ”Ida, You are an Ironman”. 

Jag blir otålig av längtan i kroppen bara av tanken att få höra de underbara orden en gång till…

   
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *