Äntligen – Kalmarveckan!!!

Den är här… Kalmarveckan! Den är lite magisk numera och här hemma ser vi fram emot den varje år. Vi planerar in den i kalendern och det är inte mycket som skulle kunna hålla oss därifrån. I år ska inte ens någon av oss köra. Men vi ska ner och heja. Många i vår närhet ska köra och vi vill absolut inte missa deras dag. Detta blir mitt åttonde år på plats i Kalmar. Mitt första år vid sidan av efter att jag själv körde förra året. Kanske kommer upplevelsen vara annorlunda nu när man varit med om det som deltagare en gång själv. Kanske inte. Kanske jag inte hinner njuta riktigt så mycket som jag brukar i år. Vi har ju båda barnen med och de ska underhållas och vara under uppsikt.

Det ska bli intressant att se hur vi ska få plats 4 stycken i minirummet på Svanen. Men det får går helt enkelt. Det handlar om tre nätter. Nästa gång bokar vi ett större rum! Vi får minimera packningen och hålla oss utomhus. Hoppas vädret blir skapligt.

Ju mer det har närmat sig Kalmar denna sommar, desto mer har jag tänkt tillbaka på förra året. Min bearbetning förra året kom liksom lite av sig när jag upptäckte att jag var gravid. Men jag blir fortfarande alldeles upprymd av känslor när jag hör Coldplays Sky full of stars. Den spelades på morgonen när jag gick in i växlingsområdet innan starten. Den spelades på fredagen när jag checkade in min cykel. Jag kommer för alltid tänka på Kalmar Ironman 2014 när jag hör den låten.

Jag ser fram emot stämningen i Kalmar. Laddningen bland alla som är där. Deltagare med sina armband och ryggsäckar. Supportrar som laddar för en dag vid sidan av banan. Människor som varit där innan och vet precis vart de ska. Och de som upplever allt för första gången. Det är magisk och underbart! Känslan när man på lördagsmorgonen går in från vandrarhemmet mot simstarten. Den tidiga morgnen som hittills alltid vittnat om en dag med bra väder. Det mäktiga ljudet från alla deltagare som simmar ut i havet. Lyckan i ögonen hos alla när de ger sig ut på cykeln. Fortfarande pigga och fulla av energi. Laddade att ta sig an Ölandsbron. Tröttheten när de kommer tillbaka för att ge sig ut på löpningen. Smärtan hos de som får ont. Lättnaden hos de som inser att de faktiskt kommer genomföra detta och ta sig i mål. Och så har vi eliten. De som bara öser på. Som korsar mållinjen innan vissa ens är ute på löpningen. De gör en prestation i sig. Men den jag uppfylls mest av är de andra. De som kämpar bakom. Som inte har tid att träna 20-30 timmar i veckan. Som är motionärer med familjer och heltidsjobb. De är hjältar i mina ögon. Mäktigt är ordet. Häftigt. Magiskt. Och på lördag får jag uppleva det ännu en gång!!!

Sommar 2014 273

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *