Större respekt för gravida tack 

Alltså vad är det med människor? Vart är respekten för andra? Förståelsen för att vi alla är unika individer med olika kroppar som beter sig på olika sätt? 

Ja idag kanske jag är lite på krigsstigen. Vaknade upp och möttes av ren idioti från en människa som jag verkligen trodde hade större respekt för andra människors livsval med tanke på hens historia. Men det är kanske de som gjort misstag själva som dömmer hårdast?

Sedan möts jag av ett instagraminlägg från en gravid, jättefin kvinna som får höra kommentarer om att magen är så stor. Frågor om det verkligen bara är en bebis i magen. Då blev jag irriterad igen. Jag läste detta hos Annica tidigare i sommar och reagerade då också. Jag kan minnas att jag fick kommentaren en gång med storebror. Från en kvinna som inte ens känner mig. Den satte sig kvar och jag minns min känsla än idag. 

Till alla där ute. Bara för att en kvinna är gravid ger det inte dig någon rätt att kommentera magen. Om du har vett nog att förstå det så kan jag berätta för dig att varje kropp är unik. Varje kropp reagerar olika på saker och ting, till exempel att vara gravid. Dessutom expanderar livmodern olika hos olika kvinnor vilket gör att vissa knappt ser gravida ut i slutet av graviditeten. Andra ser höggravida ut tidigt. Dessutom är tillväxtfaserna olika för olika graviditeter. Jag växte mycket runt vecka 30. Sedan planade det ut något. I alla fall med storebror. En stor skillnad för mig var också att kraftiga sammandragningar i andra graviditeten gjorde att jag knappt ens kunde ta promenader. Första gången var jag aktiv fram till veckan innan. Det kanske är en bidragande orsak till större viktuppgång med lillebror. 

Då sluta upp med att bedöma en gravid kvinna utifrån hur hennes mage ser ut. Ni vet garanterat inte allt om hennes situation. Låt henne vara njuta av ett av de största miraklen som finns i livet. 

Kärlek till er alla!!!

  

Status löpning

Jag har inte skrivit något om min löpning på ett tag nu. Det var fullt upp runt Kalmar och innan dess var jag osäker på status.

Det flöt på bra med löpningen. Jag tog det försiktigt. I intervaller som jag ökade på lite i taget. Så var jag ute på en långpromenad med barnvagnen. Och löppasset efter det fick jag känningar i knäna. Det kändes inte som om det var något skadat, mer som det gör när det ömmar lite efter ett riktigt långpass. Ömt när man går i trappor. Jag vilade en vecka och testade igen och då var det borta. Förmodligen sade knäna ifrån och behövde extra vila. Sedan dess har jag inte känt av något alls. Det går bra med löpningen, förutom att jag har haft lite konstiga känningar i halsen och snuva senaste veckan. Så jag har avstått träning. Bara lite core/balansövningar hemma. Jag har liksom inte bråttom med något. Jag ska bygga långsamt. Hålla mig hel och frisk. Och njuta av att kunna träna.

Jag har kommit så långt att jag nu springer ett varv i spåret i sträck. Det går inte jättesnabbt men det känns toppen. Jag har en bit kvar till farter jag är nöjd med. Men det är bara att hålla i så kommer de av sig självt.

Man kan inte annat än älska löpning!!!

IMG_5220

Vardag med två små

Dagarna går… Redan torsdag. Jag tänkte att det bara vara några dagar sedan jag bloggade senast. Men det är ju nästa två veckor sedan. Oj!!! Jag måste planera in tid lite mer för det så det blir av. Jag har ju massor jag vill skriva om och dela med mig av.

Jag får en del frågor från andra om hur det är att vara tvåbarnsmamma. Hur jag får dagarna att rulla på utan totalt kaos varje dag. Mina tips till er som undrar är:

  1. RUTINER, RUTINER, RUTINER
    Det tog ett tag att komma in i det. Det finns dagar med kaos även här hemma. Men med hjälp av rutinerna så går vissa saker av bara farten. Jag vet när storebror måste sitta vid frukostbordet senast på morgonen för att vi ska hinna till förskolan i tid. Och hur lillebror behöver äta på morgonen för att inte lämning på förskolan ska ske under panik-hunger från hans sida. Jag vet att storebror är jättehungrig och trött efter hämtning och behöver mat snarast efter vi kommit hem och så i princip direkt i säng efter det. Det finns inte jättemycket tid för flexibilitet i schemat. Men det är bara att acceptera och gilla läget. Belöningen är en relativ behaglig tillvaro trots två små här hemma.
  2. PLANERING
    Saker som absolut måste hinnas med måste upp på min att-göra-lista för dagen. Annars finns inga garantier för att det blir gjort. När jag har en stund över är det listan jag kollar på. Och om jag inte bestämt vad vi ska äta för mat till middag redan på förmiddagen blir det ibland stillestånd på idéer (som idag t ex)
  3. KRAVLÖST
    Det finns inga måsten mer än att pojkarna ska må bra och få det de behöver. Allt annat är önskemål och bonus om de blir gjorda. Vissa dagar blir det mycket gjort. Andra ingenting alls. Och det är okej. Jag stressar inte upp mig för det. Inte längre. Jag behöver ibland få förtränga listan med saker och bara läsa en bok eller passa på att sova en stund när de små sover. Det är okej att bara vara. Okej att golven är smutsiga och att andra målningen på spaljén fortfarande inte är klar trots att Daniel påpekar det då och då (jag hann med två ribbor häromdagen innan Gripen hade uppvisning och skrämde slag på storebror så vi fick gå in igen).

Jag vet att jag har det enklare än många andra. Lillebror är vaken 1 kanske 2 gånger per natt, med vissa undantag för ätarnätter som kan vara 3-4 gånger. Det finns vissa som har det mycket värre. Jag kan liksom inte annat än att beundra Maria som roddar två barn trots sömnlösa nätter.

IMG_4576

Post Kalmar IM 2015

Sitter i bilen på väg hem från Ironmanhelgen i Kalmar. Det har blivit en riktig tradition. Mitt åttonde år på plats. Jag har sett tävlingen växa från Järnmannen med 500 startande till Ironman med 2700 anmälda. Jag har stått på startlinjen ett år och bredvid de andra. I år var det året jag såg minst helt klart. Det är inte samma sak när man har två små barn med sig. Men det spelar ingen roll. Stämningen fanns där. Jag kunde heja på de jag var där för att heja fram.

Vilken dag det blev. Solen sken och vinden blåste. Inte optimala förhållanden för de startande. Vissa klarade inte av det, andra taggade till och presterade riktigt bra trots det. Idag kan man läsa om dödsvågorna i kvällsblaskorna. De jag talat med efteråt vittnar om vågig simning men inget som inte är hanterbart. Kanske för att de är vana OW-simmare som inte bara nöter längder i bassäng. Mycket simning i öppet vatten är en viktig förberedelse inför en sådan här utmaning i mina ögon. 

Jag imponeras av Patrik Nilssons lopp igår. Jag såg inte mycket av täten men jag hörde snacket. Sedan starten av IM 2012 har ingen svensk vunnit. Förrän i år. Övertygande. Förkrossande. Och med ett nytt svenskt rekord på 8:08:25. Ca 17 (!!!) minuter före tvåan. Galet bra!

När det gäller damtoppen har jag inte koll på den absoluta täten. Men två prestationer får jag rysningar av bara att tänka på. Två av tjejerna i min intervjuserie, Lotta och Karin, gick in på sjunde respektive tionde plats totalt bland damerna. Etta och tvåa i sin åldersklass. Helt galet. Och det här är tjejer som inte ägnar sig helhjärtat åt just triathlon. De tränar de de känner för. För att det är roligt. När det är roligt. Karin har inte crawlat i mer än ett par år tror jag. Hon återger gårdagens lopp som misär med tankar på att bryta flera gånger. Nu får hon och Lotta gå upp på prispallen tillsammans på banketten idag. Fasen vad ni är grymma och inspirerar tjejer. Det var en ren fröjd att se er igår. Grattis till medaljer och Kona-slots (även om ni kanske inte tar dem just i år). 

Men det är inte bara täten jag imponeras av. Jag måste bara nämna Lotta och Lotta igen. Två småbarnsmammor som gjort samma resa som jag. De var verkligen grymma igår. Starka, häftiga och snygga på banan! Med ett leende varje gång jag såg dem. När Daniel sövde storebror på vandrarhemmet fick jag möjlighet att ta med lillebror och tillsammans med Susen ge supermorsorna en extra pepp när de bara hade ett par kilometer kvar till målgång. Trötta, slitna men glada. Lotta A ropade ”Alltså fattar du hur kul det här är?” till mig då. Jaaaa Lotta, jag vet precis hur fantastiskt kul det är. Och jag är avundsjuk, peppad och imponerad av er på en och samma gång.

Det är en obeskrivligt fantastisk känsla att ge kroppen en sådan utmaning. Att träna och planera under en sådan lång tid. Och sedan lyckas med det. Att känna att man har kroppen med sig och kan lägga meter efter meter bakom sig. In över mot mållinjen och få höra de efterlängtade orden från Paul Kaye ”Ida, You are an Ironman”. 

Jag blir otålig av längtan i kroppen bara av tanken att få höra de underbara orden en gång till…

   
 

Tacksamhet

Jag vill rikta ett stort tack till alla er tävlande som tagit er tid mitt i er uppladdning och svara på mina frågor. Det har varit jätteroligt och peppande att få läsa era svar. Det enda jag önskar är att jag hunnit få in fler intervjuer. Jag vill önska er ett stort LYCKA TILL imorgon! Jag misstänker att det är en hel del nerver runtomkring nu. Försök att använda dessa till att peppa och bli laddade. Jag hoppas jag ser er alla under loppet och får en chans att heja på er!!! Ni är grymma och starka. Kom ihåg det.

Tack även till ni som har tagit er tid och delat med er av tips inför tävlingen. Jag hoppas att de som ska tävla har läst och fått ut något vettigt av det. Det var tanken. Någon av er ser jag på lördag längs banan. Det ska bli en upplevelse att heja tillsammans med er.

Tack alla ni som har lånat ut era bilder till mig. Många är via NocOut-sidan och då har jag inte koll på fotograf. Men i övrigt har jag försökt fråga alla fotografer.

Jag vill också tacka alla ni som har läst alla inlägg. Den positiva feedback jag fått under dessa två veckor var mycket mer än jag hade förväntat mig. Det känns som om all den tid jag lagt ner varit mödan värd. All kärlek till er! Det är alltid skoj att få kommenarer och feedback oavsett om de är bra eller mindre bra.

Jag har ökat mitt läsarantal extremt under dessa dagar. Jag hoppas många av er hänger kvar framöver också. Det kommer bli mer fokus på kost och träning än familjeliv. Jag vill gärna ha önskemål om vad ni vill läsa om. Vad är intressant???

Tills vidare, TACK ALLA! Imorgon är det en stor dag. Jag kommer lägga min energi på att ha nöjda barn och heja på alla grymma deltagare!!!

Puss och Kram

Kalmar IM 2015 – Björn Ydremark

Tanken var en intervju om dagen. Men det finns så många inspirerande triathleter i klubben att det snarare har blivit två om dagen. Jag hoppas inte jag har tröttat ut er.

Sist, men inte minst, ut i raden av grymma atleter är Björn Ydremark. Rutinerad triathlet som är lugnet själv. En stabil och glad slitvarg som börjar få stor erfarenhet nu. Han tar sig alltid tid och ork att heja när man möter honom på banan. Peppar och motiverar oss andra under loppen. Jag önskar dig stort lycka till Björn!!!

Kalmar Ironman på lördag. Hur känns det?
Nu känns det riktigt bra. Jag har semester och är på landet där jag kan simma i havet eller springa och cykla i fin natur tills vi ska åka ner till Kalmar. Eftersom jag är ledig så blir det mycket slappa och laddning av batterierna.

Hur många IM och HIM har du gjort innan?
Det blir min tredje IM, jag har kört Kalmar 2013 och 2014 innan. HIM har det blivit sju stycken sen 2012 då jag körde min första i Vansbro.

Hur har ditt träningsupplägg varit under vintern?
Jag har, till skillnad mot många andra, inga större problem att hinna träna. Ett flexibelt jobb, vuxna barn, nära till simhall, gym mm och en fru som tränar själv gör att det mer handlar om att hålla igen och ta vilodagar. Jämfört med tidigare år har jag lagt mer tid på simning och styrketräning i år. Jag testade mig och fick ett träningsprogram för några år sen, som jag ändrat lite i efter egen erfarenhet. Jag gillar prylar och kör, på gott och ont, nästan all träning med effektmätare, pulsmätning och det som går att mäta. Att köra på känsla funkar inte riktigt för mig (säkert beroende på att jag inte tränat på det). Nästan all cykelträning gör jag på TCn hemma, eller i gymet på jobbet. Det har blivit ca 100 timmar TC i vinter. Löpningen är det jag borde lägga mest tid på men också det som gett mest skavanker. Det har blivit flera omstarter där jag fått till bra långpass ute och intervaller på löpband för att sen börja om efter skador. Nu känns det iofs bra att springa men det riktigt långa passen på slutet som jag velat ha har inte blivit av.

Vad har motiverat dig under träningen fram till start?
Den endorfinkick jag får av ett hårt träningspass brukar oftast räcka för att jag ska köra igång ett pass. Sen har jag självklart haft motivationsdippar under vintern och då är det skönt att ha klubbkompisar att bolla lite med. Tex var jag rätt less på det i våras och då kom någon med förslaget att vi skulle köra en ”VO2-max-boost-vecka”, ett VO2-max-pass om dagen Smiley smile Vi var några stycken som peppade varann att genomföra det och sen var jag igång igen!

Vad har du för mål med IM? Tidsmål?
Självklart vill jag göra en bättre tid än för två år sen då jag hade 11:51. Sen vore det ju häftigt om allt klaffade och jag skulle komma ner mot 11:30 Smiley smile

Hur ska du ta dig an den mentala biten?
Under en så här lång dag så går det ju upp och ner för alla. Ofta hänger man upp sig på något och förstorar upp det. Mitt sätt att hantera svackorna är att försöka isolera vad det är jag besväras av, och fundera på vad jag kan göra åt det. Många gånger kanske man inte kan göra någon större förändringen men någon liten justering av tex sittställningen på cykeln ihop med energi, lite lägre effekt ett tag och så lite positiva tankar om att det hjälper så är jag snart igång igen. Oftast är det nog bristen på energi som är problemet men lite positiva tankar behövs också. Sen brukar jag nog försöka undvika att tänka på sånt jag inte kan påverka.

Vad är du mest nervös över?
Att krampen kommer när jag har långt kvar på löpningen. Jag har nog hittills inte kört någon längre tävling utan att få kramp i benen, frågan är bara när den kommer.

Vad ser du mest fram emot?
Dels känslan i början på cyklingen när man kommit över bron, benen är pigga, och jag susar om folk utan att knappt ta i. Sen är förstås känslan efteråt något att se fram emot. När prylarna är på hotellrummet och vi går ut på stan för att äta och titta på de riktiga hjältarna som kommer i mål sista timmen.

Din svagaste gren?
Löpningen. Det tar nog många år att bli duktig löpare och att då börja när man är 50 och dessutom inte riktigt ha en löparkropp gör att det går lite sakta 🙂

Din starkaste gren?
Cyklingen. Jag har ingen bakgrund med cykling men min kropp verkar passa rätt bra ihop med cykeln 🙂

Vem/vilka inspirerar dig i din träning?
Fredrik Carlén. Jag lärde känna Fredrik när jag körde hans spinningpass. En dag tog han med sin nya cykel och visade, den såg ju häftigt ut och att cykla ute lät ju roligare än en spinninglokal på sommaren. Så, 2010 gick jag och köpte en cykel. När sen Fredrik skulle köra Järnmannen i Kalmar så blev det en kul utflykt att åka och titta och året därpå gjorde vi om det. Vi bokade då hotell och jag körde min allra första triatlontävling som blev Kalmars mini-tri. Efter det var jag såld på triathlon och konditionsidrottande överhuvudtaget. 50 år gammal körde jag mitt första motionslopp (blodomloppet) och började planera för att köra en IM. Jag följde allt Fredrik gjorde och skrev och han fick nog en hel del frågor om träningsupplägg mm.

Claes Ivenborg ställde en fråga till Björn.
I vilken startgrupp kommer du ställa dig på simningen? Jag har en plan att hänga på/i dina fötter under simningen, ligga på ditt hjul under cyklingen och sen göra mitt eget lopp på löpningen. Låter det bra?
Haha, ja, det vore ju en ära att få släpa runt på dig men ska jag dra dig på simning och cyklingen så slänger jag nog ut ett rep så får du släpa runt mig på löpningen Smiley grin Jag kommer nog ställa mig i någonstans mellan mitten och bakre delen på 1:10-gruppen.

 

Björn

Tips inför Ironman – Mattias Johansson

Mattias är vän till familjen och sambo med Lotta som startar på lördag. Han är dessutom träningskompis med min Daniel. De teamade Amfibiemannen ihop i slutet av juli. Han har bland annat kört två Ironman. 

Simning

Det gäller att hålla huvudet kallt under starten och inte stressa upp sig om det är mycket folk. Om du inte gillar att trängas (vilket jag faktiskt tycker är lite av tjusningen i en triathlonstart) så är det bäst att ta en plats i kön där man inte riskerar att bli översimmad och hålla sig till kanterna. Se även till att uppföra dig sportsligt i vattnet, säkerheten går före en eventuell tidsvinst på några sekunder.

Cykel
Cykla med bra och jämn intensitet, ta det lugnt i backarna för att inte slita på musklerna för mycket. Man ska ha bra med krafter kvar inför löpningen.

Löpning

Löpningen är tuff mot slutet oavsett på vilken nivå man är. Jag brukar fokusera på ett varv i taget, en vätskestation i taget. Det viktiga är att hålla sin fart och att inte börja gå om man vill hålla sin sluttid.
Växling
Planera dina växlingar i förhand. Efter simningen är man ofta yr i bollen och har svårt att fokusera. Allt ska vara glasklart inför växlingen. Här finns det tid att tjäna.

  

Kalmarmagi

Vi har landat i Kalmar. Tidigare idag svängde vi återigen in på Ängöleden för att tillbringa en helg i full triathlonanda. Jag har idag träffat härliga Maria och hennes härliga familj. Vi har aldrig träffats förut och fått kontakt via sociala medier. Vissa klickar man med direkt. Andra inte. Det här var ett positivt möte!!!

Hela Kalmar andas triathlon. Alla pratar Ironman. Magin finns mitt ibland oss. Man ser klubbkläder, Ironmanryggsäckar och armband överallt. Människor joggar, cyklar och simmar. Det liksom bubblar av förväntan och nervositet. Men än är det två dagar kvar. Idag hämtar de flesta ut sitt startkit och går på preracemötet. 

Jag och Daniel går här och avundas alla. Vi vill också. Båda två. Det liksom suger i IM-tarmen. Jag vill bara beställa en cool tempocykel och anmäla mig till nästa år när vi kommer hem. Nästan. Jag vet vilken tid det tar. Tid från familj och barn. Jag är inte beredd att lägga ner den tiden nu när de är så små. Men jag vill ändå. Tänk om någon kunde se till att jag hade detta som mitt jobb 🙂

Men ändå kan jag inte annat är känna pirret i magen och veta att ikväll i växlingsområdet är det lugnet före stormen… 

   

  

Mina tips inför Ironman

Jag är en person som gärna planerar och analyserar mina projekt. Så egentligen har jag ganska många tankar och funderingar att komma med inför lördag. Men det är bara TVÅ dagar kvar och ganska mycket av det jag skulle kunna skriva är redan för sent. Så jag fokuserar på det ni faktiskt kan ha användning för.

Först och främst se till att njuta. Gå in i Ironman-bubblan och insup atmosfären från första stund. Jag vet extremt tacksam för att Daniel tog V så mycket som behövdes för att jag skulle kunna göra mitt inför loppet. Det är magiskt i Kalmar de här dagarna. Man känner energin överallt. Låt den komma över er. Förra året bodde vi utanför. Jag åkte ensam in för att hämta ut mitt startkit och gå på preracemötet. Jag vandrade omkring lite på stan, köpte en glass, mötte upp lite klubbkompisar och upplevde stämningen på preracemötet. Jag var glad över att faktiskt göra detta ensam.

Simningen
I min intervjuserie känner jag igen känslorna inför simnigen. Det är nervöst bland nybörjarna inför trängsel och öppet vatten. Jag är fortfarande inte bekväm med OW-momentet även om jag älskar att simma. Jag tänker att jag ska slå armarna i botten eller stöta på likdelar som kommer och flyter.

Jag ÄLSKADE simningen i Kalmar förra året. Det var frisk i luften. Stämningen var på topp. Solen gick upp i horisonten och strålarna smekte vattenytan. De liksom lovade en fantastisk dag. Eftersom man hade gjort om starten så att klockan börjar rulla först när de tävlande går ner i vattnet så var det inte lika mycket trängsel tyckte jag. Det var enbart när jag rundade den första bojen som det egentligen var trångt. Och det var snabbt överstökat.

Som nybörjare försökte jag inte hitta någon att ligga på fötter. Jag försökte bara komma in i min takt. Göra mitt eget lopp. Och navigera rätt. Inte stressa upp mig. Och njuta!!!

När det gäller starten så hade jag och Lisa en liten tanke om hur vi skulle ställa oss. Alla ni som ska köra har väl en tid som ni tror ni kommer simma på. Den motsvarar en ”startgrupp”. Då är mitt tips att ställa er sist i startgruppen före. Då kommer de framför er i samma startgrupp vara lite snabbare och simma ifrår er. Och ni kommer få lite tid på er innan de snabbaste i gruppen bakom kommer ifatt. Det tror jag var en stor del i varför jag inte tyckte det var så trångt. Ställ er inte varken för långt fram eller för långt bak. Det är inte kul att bli översimmad av deltagare som faktiskt är snabbare. Och det tar tid och fokus att behöva simma om massor med människor.

Sammantfattningsvis

  • Ta det lugnt. Hitta din egen rytm och gör ditt eget lopp.
  • Är du nybörjare? Strunta i att ligga på fötter om du inte är van. Fokusera på dig själv.
  • Ställ dig sist i startgruppen före mot vad du tänkt simma på. Då slipper du lite trängsel.
  • Ställ dig inte för långt bak eller för långt fram.

Cyklingen
Nu har ju jag inte så många positiva tankar från cyklingen förra året. Jag drabbades av en extrem magsmärta efter ett par mil som höll i sig in till växlingen. Om det var för att det senare visade sig att jag var gravid, om jag råkat ut för dålig mat på pastapartyt som några andra eller om magen helt enkelt inte pallade får nog vara ett mysterium för alltid. Jag hade ätit mina bars på träning och inte tillfört något nytt till tävlingen.

Cyklingen är det momentet som oftast tar längst tid. Jag delade upp i delmål. Det kan vara tomt på folk som hejar bitvis. Hitta något annat att fokusera på. Jag minns att jag med tårar i ögonen nynnade på barnsångerna jag brukade sjunga för V. För att påminna mig själv om vad jag offrat för att kunna vara där. Det gav mig energi att fortsätta. Det stärkte mitt pannben lite extra. Men det krävdes ärligt talat en hel del tårar i motvinden på Öland för att jag inte skulle låta magsmärtorna vinna över mitt starka pannben. Under cyklingen tvivlade jag många gånger på om jag ens skulle ta mig i mål.

Men generellt när jag tänker på cyklingen och om jag skulle göra detta igen någon gång, så har jag följande tankar.

  • Energin är viktig. Här har man chans att fylla på med energi. Ha ett ätschema så att du inte glömmer bort att äta. Det är lätt hänt. Även om du inte känner dig i behov av energi handlar det ju om att fylla på kroppen innan du går tom.
  • Följ ätschemat!
  • Dela upp i delmål. Försök att inte tänka på alla timmar du ska sitta på cykeln.
  • Njut av att komma in och varva i Kalmar. Det gav mycket energi.
  • Det är inte ett cykellopp som slutar när de 18 milen är över. Det kommer en mara också. Jag slog av lite på takten på slutet.

Löpningen
Jag hade säkert jätteont, men det har jag förträngt. Jag minns att magen fortsatte att strula lite. Mådde illa och fick tvinga i mig energi. Men det jag minns mest var folkfesten längs med banan. Vilken glädje och energi. Jag använde mig av den. Log mot alla som hejade. Vinkade. Hade skoj. Pratade med människor som sprang. Jag är avundsjuk på er som får uppleva detta på lördag.

Jag hade en plan som jag höll mig till strikt. Jag gick igenom alla energidepåer och fick i mig så mycket jag orkade och hann med. Med undantag för den första och sista då jag bara tog lite i farten. Jag hade lite energi med mig i tridräkten också.

  • Njut och använd er av energin som erbjuds av alla som hejar.
  • Håll er springande så mycket ni kan. När man väl börjar gå är det svårt att komma igång igen.
  • Gå inte ut för hårt. Ni ska springa en hel mara.
  • Se till att fylla på med energi hela tiden. Det ni kan få ner.
  • Om ni mår illa, ät citron. Det tipset fick jag av en funktionär när jag gick ut på sista varvet förra året. Jag mådde jätteilla. Fick en citronklyfta och sedan kunde jag äta. De hade det i depåerna.

Stort lycka till på lördag! Jag ska heja på er så mycket jag bara kan. Oavsett om jag känner er eller inte!!!!!

IMG_4750

Kalmar IM 2015 – Claes Ivenborg

Claes är mannen som i mina ögon hittills mest varit med och krigat om pallplatser i varenda löp-KM vi haft. Jag blev heller inte förvånad när det visade sig att han var grym på cykel också. Simningen har jag inte så bra koll på. Men det skulle förvåna mig mycket om han inte lyckas så en hel del tävlande på lördag. Kör hårt!

Kalmar Ironman på lördag. Hur känns det?
Känns fantastiskt. Sista dagarna har varit långa. Nu vill jag bara att det ska bli torsdag så jag får åka ner till Kalmar.

Hur många IM och HIM har du gjort innan?
Detta blir min första IM. Gjorde min första HIM i våras och har även kört två långdistans i Motala.

Hur har ditt träningsupplägg varit under vintern?
Jag har kört mer än någonsin denna vinter och vår. Hittills i år 398h enligt Funbeat. 3-4 simpass, 2-3 cykel och 2-3 löpning. Jag drog på mig en skada i höger baksida under våren. Sjukgymnasten bara skakade på huvet när jag sa att jag tränade ca 12h/vecka men ingen styrketräning. Så sen dess är 1-2 styrkepass inlagda också. Försöker att köra intervaller under veckodagarna och långpass på helgerna.

Vad har motiverat dig under träningen fram till start?
Jag gillar att ha uppsatta mål att träna mot, i år VM i Motala och IM Kalmar. Men tycker att det är lika kul att köra skiten ur mig en regnig November kväll kl 21 med brorsan som att tävla. Träningen får mig att må bra och är ofta dagens höjdpunkt vilket göra att jag inte känner att jag måste eller borde utan att jag vill.

Vad har du för mål med IM? Tidsmål?
Eftersom detta är det första IM borde jag säkert lyssna på alla som förstår sig på denna sport inte ha något tidsmål. Skulle jag svara så skulle alla som känner mig väl skratta. Jag är lätt störd och sätter mål och tider på allt jag gör. Målet är under 10h. Skulle jag däremot inte lyckas är jag inte en person som gräver ner mig för det. Som till i helgen vet jag att jag under mer än ett år nästa har haft helt optimalt upplägg, få sjukdagar och bara en lättare skada. Jag har gjort nästan allt jag kan och velat. Just därför vet jag att jag inte kommer bli besviken om jag inte skulle lyckas med uppsatt mål.

Hur ska du ta dig an den mentala biten?
Jag har misslyckats ordentligt i Motala på löpningen två år i rad. Pratade med Tobbe Östlund om detta och han har helt rätt i att jag nog överskattar min löp förmåga i triathlon. Jag ser mig själv som en hyfsad löpare men jag är fortfarande en nybörjare på triathlon. Jag hade en mental dipp för två veckor sedan då jag pratade med Susanne om faan vad långt vi ska köra. De tvivlen är nu borta. Har fått några riktigt bra form besked på tävlingar och träning . Samtidigt som jag har Capillas klocka ord i skallen: ju längre tid jag kör desto lägre fart. Jag led, på riktigt, i 33 min på tempo KM förra veckan, första 20 sekunderna var helt ok. Nu får jag köra en tävling i lugnare tempo än jag tränar i. Hur svårt kan de va??

Vad är du mest nervös över?
Helt ärligt så är jag inte nervös över något. Låter kanske kaxigt men vad kan hända? Jag har två fantastiska tjejer som väntar hemma och dom älskar mig lika mycket vare sig jag vinner eller kommer sist. Skulle något skita sig är det bara att lägga 600 nya träningstimmar och komma tillbaka starkare nästa år.

Vad ser du mest fram emot?
Gå och mysa torsdag och fredag i Kalmar. Tycker allt runt omkring ska bli kul och se. Sen är det en fantastisk känsla att gå i mål. Vare sig jag klarat mitt mål eller inte så är det en otrolig glädje och lättnad över att var i mål. Spelar ingen roll om det är IM, Marathon, Vasalopp, Vätternrundan eller något annat. Till skillnad från en vanlig/normal tävlingsdistans så brottas jag under dessa lopp mot både psyke och kropp under så lång tid. Just den känslan att övervinna tröttheten och ta sig imål är obeskrivlig och hittar i alla fall inte jag någon annanstans i livet.

Din svagaste gren?
Simningen, helt klart. Någon borde plockat upp mig ur bassängen på mitt första simpass, kastat ut mig ur simhallen och vrålat: Kom aldrig tillbaka.

Din starkaste gren?
Löpningen. Men denna gång säger jag det med viss försiktighet. Många års brick löp kvar innan jag är på den nivå jag vill vara.

Vem/vilka inspirerar dig i din träning?
Att träna ihop med Fredrik C och ta del av hans kunskap och erfarenhet av allt inom triathlon men även i största allmänhet har varit sjukt kul. Vi kände inte varandra alls innan vinter men efter ett par långpass hinner du lära känna en person rätt bra. Jag hade även fördelen att ha Fredrik som ledare på ett landslagsläger på Playitas i december, vilket var jäkligt kul.

Sen inspireras jag även min bror (Mange som de flesta känner), vi bor grannar och är ganska jämna i det mesta vi gör. Vi gillar att plåga varandra och ofta är det dagsformen som avgör vem som är starkast. Vi kör minst ett par pass i veckan ihop och det lär bli ännu mer inför nästa säsong då Mange ska satsa mer på triathlon än på löpning som han gjort i år, skitkul.

Vill även nämna alla klubb kompisar, kanske inte känner alla men men. Att ses på träningar och tävlingar och även kommentera varandra på Funbeat gör hela träningen ännu roligare.

Karin Magnusson ställde följande fråga till Claes.
Har du tänkt någon annorlunda taktik inför löpet i Kalmar jämfört med Motala? Hur tror du att din målgång kommer att se ut? Graciös och fotovänlig eller mer krypvarningsvarianten?
I mitt huvud kommer jag att lägga upp tempot i ca 4:30 fart, alltså 30s långsammare än utgångsfart i Motala. För att förhindra genomklappning igen. Lägger in en brasklapp för farten då jag även kommer gå på puls, max 150. Det är 25 slag under tröskel och min normala fart på träning 27-30km. Efter 30km löpning får klockan visa vilken jävla fart och puls den vill. Då ska jag bara i mål.

Jag siktar på en graciös fotvänlig målgång med händerna sträckta över huvudet. Inget Motala stapplade denna gång

Claes ställde en fråga till Björn Ydremark
I vilken start grupp kommer du ställa dig på simningen? Jag har en plan att hänga på/i dina fötter under simningen, ligga på ditt hjul under cyklingen och sen göra mitt eget lopp på löpningen. Låter det bra?

 

Claes