Snart är jag tillbaka 

Det är verkligen omotiverande att hålla en träningsinriktad blogg igång när min enda motion består av promenader runt kvarteret, knipövningar och annat smått som stärker kroppen inför förlossningen och återhämtningen efter den. Väntan är delvis frustrerande och delvis tröttsam. Jag kände inte alls så här med V men han kom ju å andra sidan två veckor för tidigt så jag hann inte börja vänta. Då jobbade jag till fredagen innan han kom. Nu har jag varit hemma i över två månader. Så ni kanske kan förstå att det är viss skillnad. Både mentalt och fysiskt. 

Beräknat datum för nedkomst passerades i lördags och ännu verkar busfröet i magen inte alls nyfiken på livet utanför. Hennes mamma längtar efter att få sin kropp tillbaka. Hon längtar efter bebisgos. Men hon längtar också efter att ge mer lek och bus till V. Just nu får Daniel slita extra här hemma. Jag försöker underlätta med det jag kan i alla fall. Jag beundrar det han gör och är tacksam för att han styr upp familjen när jag ligger på soffan. 

Jag har många tankar om bloggen och den ska nu börja fyllas med inlägg igen. Kost och träning är ju min passion tillsammans med kärleken till min lilla familj. Jag kommer som vanligt skriva om vägen mot de mål jag sätter upp tillsammans med pusslet att få ihop vardagen med två tränande föräldrar och snart två små barn. Det är inte alltid en dans på rosor men tillsammans är vi starka. Planering, kärlek och förståelse för varandras behov och mål gör att vi klarar det mesta jag och min älskade D!!! 

Mitt nästa stora idrottsliga mål blir Stockholm Marathon 2016. Jag hoppas DU vill anta utmaningen med mig. Ju fler vi blir desto roligare på vägen!!!

Lilleman på skogspromenad med morfar