Äntligen endorfiner

Äntligen! Fysisk aktivitet som kroppen inte reagerat negativt på. Med Vilmer i magen gick jag på Frejas vattengympa och det var underbart. Cirka en timma i vattnet och så fika och diskussion en timma på det.

Jag har haft en önskan om att kunna gå denna graviditet också. Freja lades ner men Åsa fortsatte i egen regi. Så jag anmälde mig redan i höstas för att få plats. Då fanns det dock ett hinder på vägen. Vattengympan är på vardagar och om jag går på den får inte V vara på dagis. Vi funderade en del på lösningar med barnvakter eller att Daniel skulle ta ett par timmar föräldraledigt när jag var där. Men så visade det sig att om jag lämnar in ett intyg från barnmorskan att hon rekommenderar att jag går på vattengympa så får V vara på dagis när jag är där.

Då kom istället funderingar på om min kropp skulle klara av det fysiskt med de utmattningskänningar och sammandragningar jag har haft sedan jul. Men jag bestämde mig för att testa. Och förra veckan fick jag både intyget från barnmorskan och en plats i torsdagsgruppen. Jag var där och testade och vet ni? Det var HELT UNDERBART! Visst lite sammandragningar kände jag. Men inte så att jag behövde avbryta och de försvann efteråt. Men känskan av att återigen få känna lite mjölksyra och endorfiner strömma genom kroppen var magisk.

Jag behöver verkligen detta. Både fysiskt och psykiskt. Min kropp behöver motionen. Min själ behöver egentiden. Tid hemifrån som inte innefattar jobbet. Där jag har ork och ro att bara ta hand om mig själv. Släppa måsten och fokusera på att jag faktiskt om mindre än 3 månader ska ta mig igenom en förlossning igen. Både mentalt och fysiskt behöver jag börja förbereda mig på det ordentligt. Jag har inga problem att kunna ta mig hemifrån på kvällarna för att få egentid. Men då har jag inte orken. Då vill jag bara vara hemma hos de två finaste killarna i världen. De ger mig extremt mycket kärlek och energi.

Men varje torsdag morgon ett tag framöver är det jag som lämnar V på dagis och sedan åker till PAUS för 2 timmars egentid.  Med gott samvete och mitt eget och pyrets bästa i tanken! 🙂

0 reaktion på “Äntligen endorfiner

  1. Så himla härligt att det gick så bra. Förstår känslan, speciellt av behovet att gå in i ”bebisbubblan” om så bara för ett par timmar. Kan tänka mig att det är ganska annorlunda med tvåan också, inte lika mycket tid att reflektera över vad som faktiskt komma skall! En till liten trollunge!! <3 *längtar*

    • Ja men precis. Att bara få gå in i bebisbubblan för en gång skull. Det var nästan nära till tårar en sväng i bassängen. Det går knappt beskriva skillnaden att vara gravid med en liten hemma. Fortfarande fokus på lilleman liksom!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *