Ibland blir jag bara så frustrerad. Glad ena dagen. Deppig andra. Pigg kropp en dag och så nästa helt orkeslös. Massor på jobbet. Ekorrhjulet bara rullar på hemma. Alldeles för lite egentid. Alldeles för lite tid med mina två killar här hemma. Alldeles för lite träning. Sjukt sugen på godis och semla mitt uppe i två månader utan godsaker. 2,5 månader kvar till beräknad förlossning och allt jag vill är att det är april nu så att bebisen kommer och jag kan skaka av mig alla krämpor och negativa tankar och bara använda tiden till att bli stark igen.

Jag har satt upp flera mål med 2015 och 2016 och allt jag vill är att påbörja vägen mot dessa mål. Att ta ett steg i taget. Skynda långsamt och låta allt ha sin tid. Att få vardagen som tvåbarnsmamma att fungera. Bara att  vara mamma till två små mirakel och samtidigt ha tid för sig själv kommer bli ett pussel. Jag vet det. Jag har nog bara delvis reflekterat över vad det faktiskt kommer innebära. Men när dagen kommer, kommer jag vara redo att ta mig an det. För det ska fungera. Det finns liksom inget alternativ.

Jag har faktiskt påbörjat en process i resan mot detta mål. Min kropps protester under denna graviditet har fått mig att inse att jag inte kan tacka ja till allt. Jag kan inte engagera mig i allt som verkar spännande och givande. Jag måste tacka nej till nya saker som dyker upp. Jag måste avveckla vissa saker som jag redan har påbörjat och varit engagerad i. Det gäller att fokusera helhjärtat på saker som jag brinner för och låta andra ta över saker som inte är lika viktiga just nu. Det känns faktiskt skönt. Skönt att släppa kontrollen och ge mig själv och min lilla familj mer av min tid och min energi.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag kommer lägga min tid på familj, vänner och träning framöver. Det är de delar som får mig att må som bäst. Övriga engagemang kommer få stå åt sidan tills jag känner att jag har tid för det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *