Saknar…

Det finns alltid saker man önskar sig. Saker man önskar man kunde göra, hade råd med, hade tid med. Just nu är jag inne i en period där jag saknar en del saker…

  • Jag saknar att ha energi och ork. Att ha ork att gör annat än att jobba och rodda familjebestyr fram till typ halv åtta på kvällen innan jag däckar i soffan.
  • Jag saknar min älskade träning. Att få till ett pass där kroppen svarar och inte säger ifrån. Det behöver inte vara något extremt eller superjobbigt. Bara ett simpass eller en promenad utan att kroppen blir helt matt.
  • Jag saknar även att ha tid att läsa mer. Läsningen är avkoppling för mig. Visserligen tar jag mig tid eftersom jag behöver det. Men jag skulle vilja hinna med mer.
  • Jag saknar att vara utvilad. Nu är jag trött mest hela tiden. Ingen energi att orka med mer än det jag måste.
  • Jag saknar bloggen. Tiden och orken att blogga har varit minimal. Men nu är jag kanske på G igen. Jag har en del tankar och idéer om bloggens framtid. Jag ska bara ha tid att förverkliga dem.

Men jag är samtidigt tacksam för mycket.

  • Mina två fantastiska killar här hemma som förgyller mina dagar med kärlek och glädje.
  • Ironbabyn i magen som visserligen orsakar tröttheten och begränsningarna jag har just nu. Men som ändå fyller mitt liv med ännu mer kärlek och känslor. Familj och vänner som finns där med peppande ord och stöd.
  • Att jag trivs med min tillvaro och älskar livet.

Mot nya mål…

För drygt två månader stod jag på startlinjen i Kalmar. Jag var så redo jag kunde för mitt livs hittills största idrottsliga utmaning. Jag hade inte haft en perfekt uppladdning. Men jag kände mig ändå redo att prestera utifrån mina förutsättningar. Det kändes skönt att få genomföra tävlingen. Äntligen! Förberedelserna hade tagit mycket tid och mental kraft i anspråk. Jag såg fram emot att korsa mållinjen. Att sedan kunna varva ner i lyckliga efterdyningar av en väl genomförd tävling. Att kunna njuta av vila och återhämtning för att sedan långsamt väcka kroppen till liv igen. Att få blicka framåt och skapa nya mål. Ägna hösten åt kravlös, skön och rolig träning efter att det senaste året tränat med ett bestämt mål.

Och det blev precis så. Jag är fortfarande lycklig och nöjd över min prestation. Men ett par veckor efter Kalmar IM så fick livet plötsligt en annan riktning. En på sitt sätt planerad och välkommen riktning även om vi inte riktigt hade trott att det skulle ske just då. Under sviterna efter Kalmar ville hungern och tröttheten inte riktigt ge med sig. Jag försökte mig på ett kort och lugnt löppass som gjorde mig tröttare än alla långpass tillsammans under hela våren. Jag blev bara tröttare och tröttare. Och ibland kunde jag bli så hungrig bara en timma efter mat att jag nästan var kräkfärdig. Jag var övertygad om att det var Kalmar som fortfarande satte sina spår. Daniel började tveka. Han kände igen symptomen. Jag ignorerade dem totalt.

Så kom den där magiska måndagsmorgonen. Då ett enkelt litet test visade sig att vi till våren blir 4 i familjen. Att jag haft en liten fripassagerare i magen i Kalmar. En kämpe och en Ironbaby per definition. Jag var förvånad och chockad i flera dagar efter testet. Efter att ha kämpat så länge med att få vår lille V så behövde vi nu inte ens börja försöka? Allt hade gått av sig själv? Utan hjälp och utan motgångar och berg- och dalbanor mellan hopp och förtvivlan. Jag hade förväntat mig och räknat med ytterligare en kamp och några jobbiga år. Nu får jag förmånen jag bara glädjas, njuta och längta. För allt verkar gå bra än så länge. Vi har sett det lilla miraklet i magen. Och i april får vi träffa det på riktigt. V blir storebror och vi tvåbarnsföräldrar.

Detta förklarar även min frånvaro på bloggen. Jag har inte haft ork. Jag har mått dåligt och varit extremt trött. All kraft går åt till jobb och familjen. När V somnar på kvällarna är det fortfarande så att jag utmattad hamnar i soffan. Så trött att jag knappt orkar öppna en bok och läsa. Jag hoppas det vänder snart. Jag saknar motionen och energin. Saknar orken att hitta på saker. Men det kommer. Hoppas jag…