Race report Kalmar Ironman del 2

Så ringde alarmet klockan fyra i lördags morse. Cykeln och växlingspåsarna checkades in redan på fredagen. Pre racemötet och registreringen var avklarad sedan i torsdags. Så jag hade i lugn och ro kunnat ladda. Konstigt nog var jag inte speciellt nervös. Mer pirrig och förväntansfull. Jag tror det hade att göra med att min enda önskan var att njuta och ta mig runt. Inga egentliga krav på tider. Mer önskan om dem.

Så på morgonen gick jag upp och åt frukost, fixade håret, bytte om och packade ner det sista. Sedan pussade jag mina två fina och nyvakna killar hejdå innan jag åkte in mot Kalmar. Vi bodde i Lottas föräldrars hus på Oknö så det var 30-35 minuters bilfärd in.

Jag mötte upp några klubbkamrater och vi tog sällskap till växlingsområdet. Jag njöt av promenaden. Spänningen riktigt låg i luften. Laddningen i växlingsområdet gick nästan att ta på. Förväntningen hos alla. Mina medtävlande pumpade cyklar, köade till toa, fixade med energi och satte på sig våtdräkter. Vi försökte att inte stressa och gick därför ganska sent ner mot starten. Men vi kom ikapp den stora massan på vägen så vi var inte sena. I år var det nytt system på starten. Tidigare har allas tider börjat räknas när startskottet går. Alla vill i vattnet så tidigt som möjligt. Man seedar sig fel och står för långt fram. Det har varit trångt och bökigt i vattnet. I år var det vågstart. Det innebär att tiden för mig började räknas när jag gick ner i vattnet. Lisa och jag hade ungefär samma mål med simningen. Vi gissade på 1:40 ungefär och tänkte ställa oss i gruppen för 1:35. Men vi tänkte att det kanske är många bröstsimmare där så vi ställde oss nästan sista i gruppen framför.

Så gick startskottet och långsamt började ledet ringla sig mot vattnet. Precis innan vi skulle gå ner slog jag i tån på kravallstaketet så det började blöda lite. Men vad gör det? Jag kommer ha betydligt ondare senare idag tänkte jag. Min tanke med simningen var att hålla mig lugn. Simma lugnt och kontrollerat. Inte stressa på. Inte komma in i negativa tankar om att vattnet är läskigt. Inte få panik av att det är mycket folk. Och det gick hur bra som helst. Jag kom snabbt in i en bra takt. Fick ordning på andningen och en bra känsla i crawlet. Jag kände efter ett tag att trots att det inte var direkt jobbigt så flöt det nog på ganska bra. Jag behövde inte bröstsimma något för att samla nytt fokus. Jag kunde simma på och ta en boj i taget. När vi hade simmat mer än hälften kände jag mig riktigt glad. Det skulle gå vägen. Jag skulle snart vara uppe på cykeln.

Jag hade inte alls så många långpass sim i kroppen. Så axlarna blev rätt trötta. Men jag bet ihop. Lisa försvann ganska snabbt och jag hade ingen koll på om hon låg bakom eller framför. Jag hade heller inte klockan igång så jag visste inte hur långt jag simmat eller hur länge. Men jag tror det var bra. Jag kunde ha full fokus på att bara simma på.

Sommar 2014 197

Väl uppe ur vattnet var det växling till cykel som gällde. Jag tog det lugnt vid växlingen. Ingen stress. Bara behålla den bra känslan jag hade i kroppen. Njuta och fokusera. Inte glömma något. Lämna simningen bakom mig, ta med mig flytet och beta av mil efter mil på cykeln.

I början kändes allt lätt på cykeln. De första två milen kändes bra. Jag hade förväntat mig att Ölandsbron skulle vara värre än den var. Jag njöt av utsikten. Jag har inte alls fått tillräckligt många långpass på cykeln. Så det var viktigt att hålla igen för att ha krafter kvar till löpningen. Inte trycka på för hårt fast benen kändes bra. En av de sakerna som jag skulle fokusera på under cyklingen var att få i mig energi. 2 stycken halva bars i timmen plus en flaska sportdryck.  Jag körde inte med ny energi. Jag har testat dessa flera gånger förut och de har varit kanon. Lätta att få i mig. Men något hände här.

Jag tog först lite av en macka jag hade med mig. Sedan en halv bar och sportdryck. Och nästa direkt kom strulet. Jag fick ont i magen. Sådär ont som när man har majsjuka på gång. Det kändes som att jag skulle få stanna och kräkas. Jag höll det i schack och efter en kisspaus och bara sportdryck på en timma lugnade det sig. Men blev inte riktigt bra. De känningar jag brukar ha i ryggen ibland gjorde sig påminda ett tag. Känslan var inte alls bra. Och då hade jag inte ens kommit halvvägs. Modet började svikta lite. Sen kom motvinden. Och Lisa flög förbi som om hon hade medvind. Jag försökte hålla henne i sikte framför mig hela tiden. Det fick mig att tänka på lite annat. Så det gick lite bättre ett tag. De bars som fanns i depåerna fick mycket bättre så jag började äta dem istället även om magen protesterade. Daniel hade präntat in ganska bra att jag måste få i mig energi. Hela tiden. Inte missa. Inte missa. Inte göra en David. Vid sista depån innan Ölandsbron tog jag en gel och vatten istället. Och vilken energi jag fick. Jag kom ikapp Lisa och förbi. Även om jag visste att det inte skulle hålla i längden så försökte jag hålla farten uppe. Ta mig så långt jag kunde med den bra känslan i kroppen innan det dalade igen.

Det kändes ganska ok ändå. Vid 13 mil var min plan att börja slå av lite. Att samla krafter inför löpningen. Ungefär då susade starka Lisa förbi mig igen och jag tänkte att nu såg jag henne för sista gången. Jag höll fast vid min plan. Försökte bara ta mig framåt. Trots en mage som inte ville vara med. Här började benen och knäna ömma av alla mil. Och nu kom känslan av att jag inte alls säkert skulle ta mig i mål. Om det är 4-5 mil kvar på cykeln och ben och knän inte alls vill cykla mer, hur ska jag då ta mig runt ett marathon? Jag började fundera på om det fanns tid för mig att hinna gå runt. Jag ville så gärna ha den där medaljen. Och all tid jag försakat med Vilmer för att jag måste träna. Jag vill inte att det skulle vara ett misslyckande. Jag bet ihop för min lille sons skull. För Daniels skull. För alla andra som ställt upp och passat Vilmer så att vi kan träna. För min syster som lämnat familj hemma och åkt ner för att heja på mig. Och för alla andra supportrar som väntade inne i Kalmar. Jag var gråtfärdig den sista milen in. Det kändes som alla hade cyklat förbi och jag var helt sist. Med en riktigt dålig känsla i kroppen rullade jag in för växling. Samtidigt kändes det skönt att få gå av cykeln. Räta på kroppen. Göra något annat.

Och jag tänkte att en ren misärcykling inte ska knäcka mig så lätt. Mitt pannben är starkare än så. Jag tänker inte ge mig utan kamp… Så det så…

Sommar 2014 206

0 reaktion på “Race report Kalmar Ironman del 2

  1. Pingback: Anmäld till IronMan Kalmar 2015 – Klottrat av Lotta

  2. Pingback: Mitt livs träningsresa | Ida Johansson

  3. Pingback: Mitt stoltaste träningsögonblick | Ida Johansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *