Ett pass med pina och själanjutning

Idag var det dags för långpass igen. De har inte varit så många som de borde de senste veckorna. Anledningarna är flera och bland annat har det varit kalas, mycket jobb och en semesterresa. Jag vet att jag borde vara bättre på att få in de nödvändiga passen i alla fall men ibland får livet gå före.

Idag var det i alla fall dags. Vi landade i Degerfors sent igår kväll och stupade i säng efter en lång bilresa från Haparanda. Jag vaknade någorlunda utvilad imorse av att Vilmer vaknade och var på ett strålande humör. Efter frukost och mys med lilleman så taggade jag till och gav mig iväg på en löptur genom min barndoms hembygd. Planen var att springa upp mot 30 km idag. Jag vill ha ett par sådana pass innan Kalmar för att känna mig beredd på löpningen.

Dagens löppass blev med facit i hand en blandad upplevelse. Det var en njutning för själen. Inte direkt någon utmaning för flåset. En direkt pina för benen. Men jag tar det från början. Jag joggade iväg från mina föräldrars hus. Genom kvarteren på brukssidan. Här finns minnen på nästan varje gata. Jag sprang vägen jag ofta gick/cyklade till och från skolan. Reflekterade över att min lågskola nog är en av de saker som är bäst bevarade på orten. Orsaken till detta är väl att det är en stenbyggnad. Jag joggade bort mot min bror och förbi finska föreningen där det verkade vara lite aktivitet för en gångs skull. Jag sprang över bron och fortsatte längs älven. Här sprang jag förbi min gamla hemmaarena i fotboll och tänkte att jag har många roliga idrottsliga minnen härifrån. Forbollen har gett mig mycket i livet. Ett socialt samspel som jag inte tror man kan lära sig i individuella ídrotter. Jag passerade min gamla högstadieskola och tänkte att den såg lite förfallen ut. Som så mycket annat på orten. Jag minns den inte alls så här från när jag var barn. Minns jag fel eller har orten blivit sliten?

Väl framme vid skolan kom en reflektion som återkom ofta under passet. Degerfors känns litet. Jag minns det som så mycket större. Att avstånden var större. Men då var jag också mindre, vilken förmodligen är anledningen. Jag sprang vidare och kom fram till en av de saker som är nytt och välskött. Golfbanan. Den fanns inte här på min tid. Precis vid golfbanan finns Degernäs badstrand. Här finns inte längre några bryggor i vattnet på sommaren. Växtlikheten hålls inte längre undan. När jag var liten badade många här under somrarna. Idag såg jag ett par tanter och en barnfamilj. Den så fina och badvänliga stranden är öde och oskött. Vart badar alla nu?

Sedan sprang jag vidare genom områden som ligger helt på andra sidan orten. Här har jag inte lika många minnen. Men så närmar jag mig landet. Trafiken glesnar. Dofterna blir annorlunda. Asfaltsväg blir till grusväg. Andra minnen dyker upp. Och snart är jag nära. Här lärde jag mig cykla. Här fann jag mina första vänner. Jag får syn på huset jag växte upp i under mina 6 första år. Jag stannar och fotar lite. Här börjar jag också känna av en stum vad. Det händer sällan. Jag misstänker att det kan bero på gårdagen. En resdag med långt ifrån bra energintag. Jag stannar upp en extra stund. Insuper atmosfären. Ser mig omkring. Springer vidare. Passerar Folkets Park och inser här att om jag ska få ihop ett långpass räcker det inte med att springa orten runt. Jag måste springa betydligt mer. Så jag springer förbi vårdcentralen, gamla jobbet på OK-macken, genom samhället, tillbaka mot fotbollsarenan, högstadieskolan igen, förbi finska föreningen (där bastubadande gubbar sitter ute och svalkar sig).

Och här är jag trött. Eller ja, mina ben är trötta. Rejält trötta. Det började redan lite innan 15 km. Men jag är envis och har ett hårt pannben. Så jag biter ihop. Springer vidare. Kilometer efter kilometer. Vid 19 km träffar jag en brorsdotter. Stannar och stretchar lite. Pratar lite med henne. Lunkar vidare och lider lite. Men jag är fortfarande bestämd om att jag ska försöka komma upp i 30 km. Jag fyller på med energi. Hoppar in vid tågstationen och får nytt vatten i flaskorna. Vid 24 km inser jag att det inte kommer gå. I ett sista försök att få pepp och energi messar jag lite med Daniel hemma. Han försöker så gott han kan. Men jag inser innerst inne att det är kört. Jag fokuserar på att ta mig hemåt. Får gå lite. Biter ihop. Tar mig hem i sakta lunk. 26 km blev det. Inga 30 men jag är rejält nöjd.

Förutom alla härliga minnen jag upplevde under denna tur så fanns det en tanke som hela tiden ringde i öronen på mig när jag hade ont. I Kalmar kommer det göra ont. Kanske ännu ondare. Nu bygger jag ett pannben för att psykiskt ta mig igenom min första Ironman. Detta pass var en pina för benen. Men smärtan i Kalmar kanske inte kommer som en chock. Den kanske blir hanterbar tack vare att jag upplevt det tidigare.

När jag kom hem och slappnade av värkte benen enormt. Maten stod på bordet. Jag drack vatten och kände illamåendet komma. Då kom tårarna och jag gick undan några minuter och vilade lite. Sedan tryckte jag i mig mat. Mammas hemmalagade potatismos smakade gudomligt efter detta och var förmodligen precis det som jag behövde. Snabb energi ut i min matta kropp. När jag kände energin strömma ut i benen igen kunde jag glädjas åt passet på ett helt annat sätt. Njuta av och fokusera på det jag faktiskt klara av.  Inte på de ynka 4 kilometrarna jag fick avstå från.

Lärdomar? Orsaker till att detta pass blev som det blev? Jag sprang ju ändå 25,5 km med lätta ben före frukost för inte så länge sedan. Min teori är en kombination av flera saker.

– För få långpass. Det går för lång tid emellan.
– Resdagen igår resulterade i en stel kropp. 16 timmar stillasittande i bil är inte optimalt.
– Ett energiintag igår som inte alls var vad det borde vara.
– Energiintaget under långpassen måste bli bättre.

Jag ser fram emot Kalmar. Det kommer bli en häftig dag. Jag ser även fram emot livet efter Kalmar. När jag kan gå ut och springa 20 kilometer och känna att det är tillräckligt. I alla fall tills nästa galna utmaning är antagen. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *