Tankar inför Kalmar

En månad kvar. Hur känns det nu då? Är jag förberedd? Har jag tränat tillräckligt? Kommer det gå? Både ja och nej. Både och. Dubbla känslor.

Jag har inte alls tränat så mycket som jag hade tänkt och velat. Men förhoppningsvis har jag ändå tränat tillräckligt för att ta mig runt. Om jag tidigare hade någon slags tanke på att slå en viss tid, så är det helt borta nu. Ta mig runt är det enda som gäller. Med de förutsättningar jag haft under våren med förkylningar så har det inte varit lätt. Men jag har gjort så gott jag kunnat.

Mentalt börjar jag faktiskt känna mig förberedd. Jag har några riktigt långa pass i kroppen. Även om de såklart borde varit fler. Men jag har simmat hela distansen. Cyklat nästan hela. Och sprungit nästan två tredjedelar. Jag har lyckats köra pass där det varit tungt mentalt och ändå klarat att fortsätta. Jag har sprungit långt med ben som smärtat men ändå lyckats hålla mig springades. Jag vet att det kommer bli jobbigt. Att det kommer göra ont. Förmodligen kommer jag få ta det lugnare än jag vill. Kanske gå lite. Jag är inte säker på att jag är förberedd på HUR jobbigt och smärtsamt det kommer bli. Men jag vet ATT det kommer bli värre än jag kan föreställa mig. Bara det är en bra bit på väg känns det som.

Jag ser fram emot tävlingsdagen på flera sätt. Det är ju denna som jag jobbat för. Ett avslut på ett årslångt projekt. Jag ser fram emot alla härliga människor som sagt att de ska komma och heja. Ni kommer mer än ni tror att lyfta mig och hjälpa mig runt. Jag ser även fram emot när det är över. Att inte ha press på mig att träna vissa pass. Att mysträna och träna det jag vill. Men jag vet att jag kommer sätta upp nya mål. Nya utmaningar. De kommer kanske se annorlunda ut. Vi får se vad som växer fram i huvudet. Har ni förslag?

Långpass simning

När vi var på väg till Säffle sade Daniel till mig att jag borde se till att få ett simpass i kroppen som var som Ironman-simningen. Alltså ca 3800 meter. Jag har inte simmat så mycket som jag borde och det kan vara bra mentalt att veta att jag klarar av det. Han hade ritat ut en runda runt ön som skulle ge den önskade sträckan. Jag har haft lite ångest över detta pass. Men jag vet mycket väl att jag behöver det.

Jag är bra på att skjuta upp saker som jag inte riktigt känner mig bekväm med. Men för att kunna slappna av under vistelsen här så kände jag att jag ville beta av det så snart som möjligt. Vi körde ett kort simpass den dagen vi kom upp. Och så sprang jag ett lite snabbare pass i fredags. Så igår kände jag mig ganska laddad och motiverad att beta av det långa simpasset. Jag sade till Daniel att jag ville testa. Tanken var att köra två varv på en kortare bana som han hade mätt ut och så känna efter. Jag är inte helt trygg i vattnet och simmar hellre flera varv på en bana som jag känner än ett långt varv runt ön där det är nytt hela tiden. Så Daniel fick snällt nöta fram och tillbaka med mig igår. Jag kämpade på och han simmade bredvid mig och frös. Stackarn. Men min hjälte under passet. Utan honom hade jag igår aldrig mentalt orkat simma så långt som jag gjorde. Och jag klarade det. 4000 meter simmade vi och alltså lite mer än en IM-distans. Efteråt var jag lite yr och trött. Men jag klarade det. Det känns otroligt bra inför Kalmar.

På kvällen var jag inte alls jättetrött. Men idag vaknade jag med en ömmande axel. Därför blev det lugnare på träningsfronten på söndagen. Lite styrka och rörlighet bara.

Norrbotten

Vi har semester. Hela familjen är lediga sex veckor tillsammans. Två av dessa har gått. Den första veckan tillbringade vi uppe i Norrbotten. Daniel har en del av sin släkt där uppe och har inte varit där sedan han var liten. Så i år tyckte vi det var dags att komma upp dit. Efter en 125 mil lång bilresa landade vi i Vojakkala utanför Haparanda hos Daniels faster Karin på tisdagen förra veckan.

Vi blev varmt välkomnade och hade ett eget hus på gården där vi kunde ro om oss själva. I år valde vi att inte åka utomlands som vi gjort så många andra somrar. Det visade sig vara ett riktigt bra beslut. Under vår vecka i Haparanda var det varmast i hela Sverige där uppe. Från gården hade vi utsikt över Torne älv. Vi badade vedeldad bastu. Solade. Slappade. Tränade lite (men inte så  mycket som jag borde ha gjort). Vi träffade fastrar, farbröder, kusiner och andra släktingar till Daniel. Även hans moster Kristina med familj som vi har hälsat på i Stockholm några gånger. Vi åkte till Seskarö för att se havet. Några kilometrar från där vi bodde ligger Kukkolaforsen och där var vi två gånger. Häftig upplevelse.

Vi hade många härliga timmar i solen. Varma långa kvällar där vi kunde njuta av ljuset uppe i norr. För det blev aldrig mörkt. Det var ljust när vi lade oss på kvällen. Ljust när vi vaknade. Myggen var faktiskt inte så många som vi hade väntat oss.

Omgivningarna och naturen var helt fantastiska. Några få hus bildar en by. Människorna har ett lugn som smittade av sig. Telefonen fick ligga åt sidan mycket och inte ett enda blogginlägg producerades. Jag tog semester helt enkelt. Och jag njöt av varje sekund. Jag tog mig tid att läsa. Slappna av. Träna. Vi kommer åka upp fler gånger. Inte varje år. Men kanske vart annat eller så. Jag längtar redan tillbaka.

Tack Karin och Ove för en fantastisk gästfrihet. Tack för att vi fick låna ert lilla hus på gården!!! Hoppas ni får en fin fortsatt sommar.

Semester 2014 084

Semester 2014 226Semester 2014 161

 

Ändrade planer

Jag hade tänkte köra medeldistans i Karlstad idag. Befinner mig i stugan med familjen och det är inte ens en timmas resa dit. Men det blev inte så. Jag valde att spendera tid tillsammans med de som betyder mest av allt i hela världen för mig.

Dessutom tränar jag på ganska så bra här. Så det blir bra vilket som. Men en tävling är i och för sig alltid en tävling. Dock så måste man ibland prioritera och välja. Jag valde bort lopp idag.

Jag har haft en härlig dag. Soligt och varmt. Mys och bus med sonen. Fika med lite öbor. Lite styrka och rörlighet är det enda jag har tränat. Nu är svärfar och Daniel ute och fiskar. Vilmer sover gott. Jag och svärmor sitter i kvällsolen och njuter av en härlig sommarkväll. Livet är riktigt bra här ute…

Bilder kommer…

Ett pass med pina och själanjutning

Idag var det dags för långpass igen. De har inte varit så många som de borde de senste veckorna. Anledningarna är flera och bland annat har det varit kalas, mycket jobb och en semesterresa. Jag vet att jag borde vara bättre på att få in de nödvändiga passen i alla fall men ibland får livet gå före.

Idag var det i alla fall dags. Vi landade i Degerfors sent igår kväll och stupade i säng efter en lång bilresa från Haparanda. Jag vaknade någorlunda utvilad imorse av att Vilmer vaknade och var på ett strålande humör. Efter frukost och mys med lilleman så taggade jag till och gav mig iväg på en löptur genom min barndoms hembygd. Planen var att springa upp mot 30 km idag. Jag vill ha ett par sådana pass innan Kalmar för att känna mig beredd på löpningen.

Dagens löppass blev med facit i hand en blandad upplevelse. Det var en njutning för själen. Inte direkt någon utmaning för flåset. En direkt pina för benen. Men jag tar det från början. Jag joggade iväg från mina föräldrars hus. Genom kvarteren på brukssidan. Här finns minnen på nästan varje gata. Jag sprang vägen jag ofta gick/cyklade till och från skolan. Reflekterade över att min lågskola nog är en av de saker som är bäst bevarade på orten. Orsaken till detta är väl att det är en stenbyggnad. Jag joggade bort mot min bror och förbi finska föreningen där det verkade vara lite aktivitet för en gångs skull. Jag sprang över bron och fortsatte längs älven. Här sprang jag förbi min gamla hemmaarena i fotboll och tänkte att jag har många roliga idrottsliga minnen härifrån. Forbollen har gett mig mycket i livet. Ett socialt samspel som jag inte tror man kan lära sig i individuella ídrotter. Jag passerade min gamla högstadieskola och tänkte att den såg lite förfallen ut. Som så mycket annat på orten. Jag minns den inte alls så här från när jag var barn. Minns jag fel eller har orten blivit sliten?

Väl framme vid skolan kom en reflektion som återkom ofta under passet. Degerfors känns litet. Jag minns det som så mycket större. Att avstånden var större. Men då var jag också mindre, vilken förmodligen är anledningen. Jag sprang vidare och kom fram till en av de saker som är nytt och välskött. Golfbanan. Den fanns inte här på min tid. Precis vid golfbanan finns Degernäs badstrand. Här finns inte längre några bryggor i vattnet på sommaren. Växtlikheten hålls inte längre undan. När jag var liten badade många här under somrarna. Idag såg jag ett par tanter och en barnfamilj. Den så fina och badvänliga stranden är öde och oskött. Vart badar alla nu?

Sedan sprang jag vidare genom områden som ligger helt på andra sidan orten. Här har jag inte lika många minnen. Men så närmar jag mig landet. Trafiken glesnar. Dofterna blir annorlunda. Asfaltsväg blir till grusväg. Andra minnen dyker upp. Och snart är jag nära. Här lärde jag mig cykla. Här fann jag mina första vänner. Jag får syn på huset jag växte upp i under mina 6 första år. Jag stannar och fotar lite. Här börjar jag också känna av en stum vad. Det händer sällan. Jag misstänker att det kan bero på gårdagen. En resdag med långt ifrån bra energintag. Jag stannar upp en extra stund. Insuper atmosfären. Ser mig omkring. Springer vidare. Passerar Folkets Park och inser här att om jag ska få ihop ett långpass räcker det inte med att springa orten runt. Jag måste springa betydligt mer. Så jag springer förbi vårdcentralen, gamla jobbet på OK-macken, genom samhället, tillbaka mot fotbollsarenan, högstadieskolan igen, förbi finska föreningen (där bastubadande gubbar sitter ute och svalkar sig).

Och här är jag trött. Eller ja, mina ben är trötta. Rejält trötta. Det började redan lite innan 15 km. Men jag är envis och har ett hårt pannben. Så jag biter ihop. Springer vidare. Kilometer efter kilometer. Vid 19 km träffar jag en brorsdotter. Stannar och stretchar lite. Pratar lite med henne. Lunkar vidare och lider lite. Men jag är fortfarande bestämd om att jag ska försöka komma upp i 30 km. Jag fyller på med energi. Hoppar in vid tågstationen och får nytt vatten i flaskorna. Vid 24 km inser jag att det inte kommer gå. I ett sista försök att få pepp och energi messar jag lite med Daniel hemma. Han försöker så gott han kan. Men jag inser innerst inne att det är kört. Jag fokuserar på att ta mig hemåt. Får gå lite. Biter ihop. Tar mig hem i sakta lunk. 26 km blev det. Inga 30 men jag är rejält nöjd.

Förutom alla härliga minnen jag upplevde under denna tur så fanns det en tanke som hela tiden ringde i öronen på mig när jag hade ont. I Kalmar kommer det göra ont. Kanske ännu ondare. Nu bygger jag ett pannben för att psykiskt ta mig igenom min första Ironman. Detta pass var en pina för benen. Men smärtan i Kalmar kanske inte kommer som en chock. Den kanske blir hanterbar tack vare att jag upplevt det tidigare.

När jag kom hem och slappnade av värkte benen enormt. Maten stod på bordet. Jag drack vatten och kände illamåendet komma. Då kom tårarna och jag gick undan några minuter och vilade lite. Sedan tryckte jag i mig mat. Mammas hemmalagade potatismos smakade gudomligt efter detta och var förmodligen precis det som jag behövde. Snabb energi ut i min matta kropp. När jag kände energin strömma ut i benen igen kunde jag glädjas åt passet på ett helt annat sätt. Njuta av och fokusera på det jag faktiskt klara av.  Inte på de ynka 4 kilometrarna jag fick avstå från.

Lärdomar? Orsaker till att detta pass blev som det blev? Jag sprang ju ändå 25,5 km med lätta ben före frukost för inte så länge sedan. Min teori är en kombination av flera saker.

– För få långpass. Det går för lång tid emellan.
– Resdagen igår resulterade i en stel kropp. 16 timmar stillasittande i bil är inte optimalt.
– Ett energiintag igår som inte alls var vad det borde vara.
– Energiintaget under långpassen måste bli bättre.

Jag ser fram emot Kalmar. Det kommer bli en häftig dag. Jag ser även fram emot livet efter Kalmar. När jag kan gå ut och springa 20 kilometer och känna att det är tillräckligt. I alla fall tills nästa galna utmaning är antagen. 🙂

Mer utmaningar i sommar

Jahaja… i år skulle jag bara köra Kalmar Ironman. Så har alltid varit tanken. Kanske någon minitriatlhon.

Men så dyker de upp. Utmaningarna. Möjligheterna. Känslorna att göra det lilla extra nu när jag faktiskt kan och har möjlighet. Så som det ser ut nu så kommer det bli ett par extra inslag på tävlingsfronten. Mycket för att det passar in i vårt semesterschema. Och det kommer bli grymt.

Söndagen den 20 juli funderar jag på att köra medeldistans i Karlstad. Vi är i stugan just då och det är inte så långt att åka dit då. Medeldistans innebär en Halv Ironman i distanser.

Dessutom vill Daniel och jag köra Farleden den 27 juli. Det är en swimrun-tävling som låter riktigt skoj. Här är barnvakt ett måste för att vi ska få ihop det. Men min snälla syster ställer upp bara de är hemma då. Annars får det lösa sig på annat sätt-

Kalasdag med brick

Sitter här i köket. Laddad inför en dag med kalas. Det är namngivning för söta Ellie och 35-årsfirande (läs 27) av fina Ingrid. Hur har jag laddad inför denna dag då?

Jo jag gick upp med V 06:30 imorse. Lät kroppen piggna till. Fyllde på med ett kokt ägg och havregrynsgröt. Klockan 8 satte jag mig på cykeln. I morgonlugnet kunde jag verkligen njuta. Man kunde redan då säga att det kommer bli en varm dag. Luften var ljum och atmosfören bara andades sommar. Ljuvlig sommar. Jag körde det som har blivit min vanliga runda. Men jag lade på en extrasväng i början och på slutet. Under den första halvan av turen var jag nästan ensam på vägarna. Jag försöker hålla mig till mindre väger utan så mycket trafik. Det gör att jag få njuta ostört av fantastiska omgivningar. Utan några som helst problem trampade jag 6,6 mil utan att direkt känna mig trött. Batterierna i klockan tog slut efter en timma så då fick jag enbart förlita mig på känslan. Lärdomen av det är att jag kanske fegar lite. Jag måste våga trycka på lite mer. Jag orkar ju!!!

Väl hemma bytte jag om till löparskorna och tog ett ganska snabbt (för att vara mig) varv i spåret. Bara 2,5 km visserligen men som bricklöp är det fullt tillräckligt. Benen måste få träna på att gå från cykel till löpning. Idag kändes benen lätta. Jag kunde sätta ganska hög fart redan från början. Men det är inte alltid så. Ibland känns det som att springa med fötterna fastsurrade vid betongklumpar.

En bra dag med andra ord. Träning som är nödvändig och nyttig för det som komma skall.

Sommar 2014 023