Träningstävling triathlon

I söndags var jag fortfarande frisk och kunde träna. En bra dag då jag körde en träningstävling i triathlon. Jag hade egentligen inga fler förväntningar än att få en bra genomkörare och få känna på lite status när det gäller grenarna. Så utan förväntningar cyklade jag dit. Med blandade känslor trampade jag hemåt igen… Jag tar det från början.

Solen sken när jag vaknade. Jag var ganska trött efter att ha varit på möhippa dagen innan och Vilmer vaknade tidigt och var hungrig. Men han åt och somnade om efter ett tag och jag kunde sova lite till. Med 5 km till tävlingen var det perfekt avstång för att cykla dit som uppvärmning. Och på vägen började jag ställa in mig på vad jag skulle göra. Vad jag ville ha ut av tävlingen. Jag började förbereda mig mentalt.

Simsträckan var 1000 m i 50-metersbassäng utomhus. Jag har ju en ny våtdräkt som Daniel har vunnit åt mig. Den var dock inte invigd ännu. Jag var lite nervös inför det momentet. Det kändes helt klart annorlunda med våtdräkt. Dessutom har jag prioriterat ner simträningen en del under våren eftersom jag kännt att jag velat cykla och springa. Så det var kanske inte så konstigt att det tog mig 500 m att komma in i något som ens kan kallas i närheten av flyt. Det kändes stressat och andningen var inte alls som den brukar. Jag försökte fokusera på en längd i taget bara. Och rätt som det var var jag klar.

Cyklingen kändes kanske ok. Men i mitten kände jag av min rygg igen. Det blir nästan som sendrag i ryggen. Det gör ganska ont, men jag kan cykla vidare. Dock kan jag inte ta några djupa andetag och inte heller trycka på och höja tempot. Så jag lyckades inte hålla undan. Utan blev ikappåkt och frånåkt. Det var kort cykling och min skalle undrar hur fasen det ska gå i 18 mil i augusti.

Löpningen var det som kändes bäst i söndags helt klart. Inga konstigheter. Det var varmt. Men benen kändes lätta och det var inte alls så stumt att gå från cykel till löp som det brukar vara. Inte för att jag hade något att sätta emot när det gäller farten mot de som var framför mig. Det var starka tjejer som låg framför. Starka och snabba.

Just nu tävlar jag mest mot mig själv. Mot känslan att någon gång få kliva över mållinjen nöjd. Och detta är kanske den tuffaste motståndaren jag har. Jag hittar alltid något som jag tycker kunde ha gått bättre. I söndags var det ganska mycket. Men samtidigt vet jag att det är Kalmar som gäller. Jag tar lärdom av tävlingen i söndags. Jag har analyserat den i flera dagar. Jag tar med mig en sak från varje gren:

Simning: Öppet vatten skrämmer mig. Jag måste bli vän med våtdräkt, sjöar och trängsel. Det är  bara att öva, öva, öva. Distansen skrämmer mig inte så mycket bara jag får igång samma flyt på OW som jag har i bassängen.
Cykel: Distans, distans, distans. Jag måste ut på så många långpass som möjligt helt enkelt. Måste orka trampa på länge. Det är många timmar som ska spenderas på cykeln i Kalmar. Och då ska jag helst inte vara helt slut efteråt. Jag måste även uppdatera min cykelutrustning gällande hjälm, glasögon och lagningsgrejer. Dessutom måste jag öva på att laga punkteringar.
Löpning: Här tar jag med mig en lätt och bra känsla. Med pigga ben som trots värme ändå kunde hålla farten uppe. Men jag måste även här få till några riktigt bra distanspass. Distans, distans, distans!!!

Nu verkar ju min kropp ge mig extra utmaningar längs vägen. Halsont och hosta är ingen bra grej när man hade tänkt sig en träningshelg. 1000 m simning är allt jag avverkat hitills. Lugna 1000 m. Med bra känska och bra flyt. Måste bara komma på hur jag ska kunna ta med mig den ut i sjöarna i sommar. Känslan av att jag kan ligga där och ta armtag efter armtag…

10271339_10202752125576776_5701524476875203898_o

10380730_10202752141577176_1062718312612715912_o

10403825_10202752142297194_1118504322612790374_o

1402237_10202752152177441_1197945738134001966_o

Frustration big time

Det borde för flera dagar sedan komma ett inlägg om den träningstävling i triathlon jag genomförde i söndags. Men det finns egentligen två anledningar till att det inte har kommit än.

Dels så analyserade jag den flera dagar i mitt huvud. Tänkte efter, funderade och reflekterade. Dels så vaknade jag i måndags med ont i halsen igen. Det gick över i tisdags och då kom hostan.

Jag blir så ledsen. Frustrerad. Bitter. Arg. Här sitter jag. Med ett av mitt livs stora drömmar och mål drygt två månader bort. Allt jag vill är att ta mig ut på långa härliga löppass. Cykelpass som tar mig mil efter mil över den östgötska slätten. Jag vill övervinna den obekväma känsla jag har inför simning i öppet vatten. Jag längtar ju efter träningen. Längtar efter att svettas. Ta i. Kämpa. Bli så utmattad att jag inte orkar ta mig ur soffan. Och så kan jag inte alls träna på den nivån jag vill.

Just idag är jag mest ledsen. Faktiskt så tårarna rinner. Hur ska jag kunna ta mig runt och i mål om jag inte kan träna? Vad ska jag göra för att ta mig ur denna onda cirkel som jag verkar ha hamnat i. I tre månader har min hals bråkat med mig. Jag vaknar med ont i halsen. Det sitter i en eller två dagar. Så vilar jag en extra dag. Sedan smyger jag igång försiktigt med träningen. Lugna pass ett par dagar. Kroppen känns bra och jag tränar på. Jag är noga med sömn, kost och återhämtning. Pressar mig inte mer än nödvändigt. Och så ändå. Efter två veckor kommer det halsonda igen. Inget snor. Ingen feber. Känner mig ganska pigg. Bara ont i halsen. Konstig i halsen på något sätt. Denna gång kom hostan också. Och den mattar ut mig.

Frågan är bara vad jag gör nu? Fortsätter som förut? Väntar ut och smyger igång? Eller kanske ger kroppen ännu mer vila? Någon som har tips? Någon som varit med om detta? Är det barnbaciller? V har ju inte ens börjat på dagis än. Är det kroppen som protesterar mot all träning? Är det pollen?

Jag blir galen om jag inte får igång kontinuiteten i träningen snart igen… Jag vill vila för att kroppen är trött av träning. Inte för att jag är sjuk!!! Jag vill att tårarna ska kolla på grund av hårda träningspass. Inte för att jag är frustrerad över ond hals och hosta. Detta är verkligen skit!

20110626-084914.jpg

Blodomloppet check

Det här med att springa lopp. Och inställningen inför det. Känslan av vilken nivå man ska lägga ska på. Och vilka förväntningar som är rimligt.

Idag åkte jag till blodomloppet med blandade känslor. Delvis var jag förväntansfull. Jag har ändå sprungit en del under vintern. Har ganska ok med kilometrar på kontot. Och jag har tappat 6 kg på några veckor. Det är ger ändå bra förutsättningar.
Men å andra sida har jag inte tränat för så korta distanser som 10 km. Inte så mycket intervaller. Och så värmen. Den har lamslagit mig hela dagen. Jag var som en mör zombie. Trött och sliten. Ville mest vara hemma och mysa i soffa.

Men jag tog mig samman. Käkade lite. Pussade på mina killar och cyklade iväg. Snackade lite med klubbkompisarna innan. Joggade lite. Besökte toaletten. Drog mig mot startfållan.

När startskottet gick satsade jag på att få ett skönt flyt. Men ändå med lite tryck i steget. Det kändes piggt och bra trots värmen. Och det höll i sig. Ända till ca 5-6 km. Så kom det lite backar. Och värmen började kännas av. Tempot sjönk rejält. Jag hade 3-4 tuffa kilometrar som helt förstörde det som kunde blivit något bra. För de sista 3 kunde jag skruva upp tempot igen.

I mål kände jag mig både nöjd och missnöjd. Nöjd för att tiden 52:32 ändå är ett slags kvitto på att jag är på god väg tillbaka. Nöjd för att jag på något sätt ändå höll ihop och kunde få till en fartökning.

Missnöjd för att det hade varit grymt att gå ner mot 50. Jag hade det i mig idag om det inte varit för värmen tror jag. Men så kan det vara. Det var en faktor idag som skulle övervinnas.

Stort tack till alla som stod längs vägen och hejade. Det ger energi. Man fyrar av ett leende och tar ett extra skutt.
Och tack till Martin för lånet av bilderna. Hoppas det är ok att jag lånar.

20140522-224321-81801063.jpg

20140522-224320-81800662.jpg

Cykelnjutning

Idag kom jag äntligen iväg på en cykelrunda igen. Efter att Daniel kom hem från jobbet gav jag mig iväg på en tur ensam. Daniel hade tipsat om en runda.

Tyvärr har jag ibland problem med något som känns nästan som sendrag i ryggen. Alltid på höger sida. Det kommer ibland när jag cyklar, men inte alltid. Det gör inte så ont att jag måste avbryta, men så ont att jag inte kan trycka på ordentligt.

Därför bestämde jag mig idag för att köra lite lugnare. Njuta av omgivningarna. Suga in atmosfären på landet. Dryga 4 mil var turen och det var verkligen vad jag behövde. Jag såg kossor. Traktorer som körde på åkrarna. Ett rådjur i skogsbrynet. Endra cyklister. Löpare. Solen värmde skönt. Det blåste inte alls mycket. Ja hela turen var underbar trots att jag hade hoppats kunna hålla mycket högre tempo. Men hur som helst. Jag behöver cykla. Jag behöver mil i benen. Och om det ska vara sådana här förutsättningar kommer jag njuta av varenda en.

Min kära Canyon är jag lika nöjd med nu som när den kom för två år sedan.

#1 Kort presentation och idrottsbakgrund

Första frågan jag fick i måndags var en kort presentation och idrottsbakgrund

Jag heter Ida och är 36 år gammal. Jag bor i ett kedjehus med min sambo Daniel och vår 10,5 månader gamla son Vilmer. Jag jobbar halvtid och är föräldraledig halvtid. En perfekt kombination.

Jag började spela fotboll när jag var 7 år gammal och slutade när jag var 32 med några ås uppehåll mellan 25 och 30. Jag började orientera när jag var 8 och slutade när jag var 18. Jag har alltid varit i farten, men hade en lugnare träningsperiod under mina universitetsstudier. Har gjort Tjejklassikern och Klassikerhalvan. Jag har sprungit två Göteborgsvarv och ett Lidingölopp. Och så lite andra små lopp som Vårruset, Blodomloppet osv. Min största merit är kanske att jag kommit femma på femdagars i Orientering som femtonåring.

Något mer ni undrar över?

Blodomloppet8

FÖRLÅT och TACK

I söndags gjorde jag något som gav mig ångest och irritation över mig själv. Jag hade tagit fel på vecka och trodde att sommarschemat på Campushallen började förra veckan och inte denna. Således trodde jag inte att jag hade något spinningpass i söndags. Därför fick jag lite smått panik i söndags när jag slog på telefonen på Arlanda efter landning att jag hade missat samtal från gymmet. Jag hade missat mitt pass. Jag hade missat att skaffa vikarie. Jag som brukar ha koll på allt.

Det är i mina ögon nästan helt oförlåtligt att göra detta. Att missa en så viktig sak. Där stod deltagare och väntade på att jag skulle komma och hålla pass och så har jag missat det. Jag skäms. Massor!!! Helt oförlåtligt och riktigt illa. Jag tänker inte komma med en massa dåliga ursäkter. Den som är dålig är jag, och enbart jag, som inte hade bättre koll.

Så nu vill jag be alla som blev drabbade JÄTTEMYCKET om ursäkt! Jag vill dessutom tacka Sofia Gutå som turligt nog stod i repan den kvällen och som hoppade in och körde passet så att deltagarna inte behövde gå hem allt för besvikna. Du är en ängel!!!

Detta kommer inte hända igen. Jag kommer dubbelkolla, TRIPPELKOLLA nästa gång!!!

Trikväll igår

Igår kväll hade bästa  klubben triathlonkväll. Jag var tillfrågad om jag kunde ställa upp på en frågestund. Jag tvekade ett tag. Vad har jag att tillföra en frågstund om triathlon. Jag har bara gjort två sprint. Jag är visserligen anmäld till en Ironman. Men jag har ju inte direkt superkoll på triathlon och hur man lägger upp träningen osv. Men tydligen tyckte man att jag hade något att bidra med i alla fall.

Jag fick en rad frågor som fick mig att tänka till lite. Det var nyttigt för mig också att behöva svara på dessa.  Jag fick tänka efter och fick på så vis en annan blick på det jag gör. Jag kom också att tänka på att många av er kanske också funderar på dessa frågor. Alla ni var ju inte där igår. Därför tänkte jag besvara dem här på bloggen också. En i taget här framöver. Så håll lite koll.

Joachim Willén från Motala triathlongymnasium var där och pratade om träningsupplägg bland annat. Jag har ju inte alls haft den vår jag hade tänkt mig. Men jag blev peppad av mycket av det han sade. Jag ska försöka strukturera upp träningen de sista månaderna nu. Jag har ju egentligen strukturen i huvudet. Men jag ska försöka få ner den på papper också. Tiden går fort och snart är det ju dags.

Så jag är taggad!!! Igen!!! Så nu får halsen hålla sig bra och alla andra krämpor och sjukdomar borta. För nu vill jag ha lite flyt och kontinuitet i träningen!!!

Tack för pepp och uppmuntande ord!!!

Jag får nu för tiden ganska ofta höra ord som att jag inspirerar. Att folk är imponerade över det jag gör. Jag blir ofta lite förvånad men tacksam över de orden. Jag kan ibland känna att jag inte är värd dem. Att folk tror att jag tränar mer än jag gör och är bättre än jag är. Jag får inte alls till så många långpass som jag behöver. Tränar inte alls så mycket som jag skulle vilja med tanke på att jag ska göra en Ironman om 3 månader.

På ett sätt känner jag kanske inte att jag ligger extremt mycket efter heller. Är helt klart med i matchen. Men jag hade kanske tänkt mig att jag skulle ha lite längre distanser och mer träning i benen vid det här laget.

Men vet ni? Det är bara att gilla läget. Hela min vår har kantats av att jag fått ont i halsen varannan helg. Inte jätteförkyld. Det har gått över på några dagar. Men avbrott i kontinuiteten påverkar ändå träningen. En fördel med det är kanske att jag inte har kännt några tendenser till skador eller liknande. Jag känner mig pigg och sugen på att träna mest hela tiden. Dessutom har jag ju numera har en liten son gör att jag vill minimera tiden jag är hemifrån. Vilken är en svår balansgång som inte alltid går hand i hand med att träna inför en Ironman.

Så vet ni. Trots att jag egentligen känner att jag borde träna mer. Att jag ibland nästan skäms för det beröm som folk framför. Trots att jag vill så mycket mer och är lite besviken på mig själv vissa dagar, så tänker jag ta åt mig. Jag jobbar halvtid, hemma halvtid med Vilmer, engagerad i andra saker och ett hem att sköta i alla fall delar av. Jag låter inte min motivation påverkas av diverse halskrämpor och förkylningar. Jag är fasiken bra som ändå antar utmaningen att försöka klara en Ironman drygt ett år efter att jag fått barn. Och om jag kan inspiera och motivera andra människor ska jag fasiken njuta av det. Vara glad över ord som ger mig energi och motivation. Det är peppande ska ni veta!!! Ni är underbara!!!

20131022-080648.jpg

Turist med löparskorna på

I helgen har jag varit på konferens med jobbet i Granada. Som vanligt packar jag träningskläder så att jag kan få mig en löptur eller ett styrkepass. För mig är det att förena nytta med nöje. Jag får röra på mig, vilket min kropp mår bra av. Men jag får också en chans att se mer av stället jag besöker. När jag springer på semestern är det oftast inte fokus på tempo eller intensitet. Jag tar det gärna ganska lugnt. Ser mig omkring och suger in atmosfären i omgivningarna.

I lördags fick jag uppleva hur Granada vaknade till liv. Det var friskt och skönt i luften. Turisterna började ge sig ut på gatorna med kartor i handen. Granadaborna var i full gång med sina lördagssysslor. Vi mötte fler människor som var ute och motionerade. Jag och en kollega sprang upp till Alhambra. En borg som vi besökt med guidad tur bara kvällen innan. Då var det mörkt och stämningsfullt. Nu hade borgen knappt öppnat upp portarna för dagen. Det blev en rejäl stigning upp till porten. Sedan fortsatte vi runt borgen. Och sprang ner på baksidan. En del av den som vi inte upplevde dagen innan. Det gick inte snabbt. Och det var brant. En stigning upp mot borgen som kändes i benen efteråt. Det var dagens utmaning.

Så när ni reser. Glöm inte bort att ni kan se och uppleva saker löpandes också. Det är en fantastisk kombination om ni frågar mig. Dessutom kan jag defintivt rekommendera Granada. En stad med liv och rörelse, som har kvar den gamla charmen. Som inte känns morderniserad som många andra större städer. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att åka tillbaka.

20140519-150631-54391285.jpg

20140519-150629-54389217.jpg

20140519-150642-54402636.jpg

Stark morgonlöpning

Senaste två veckorna har alltså varit fulla med bröllopsifx. Dessutom vaknade jag rätt så förkyld förra måndagen. Jag vill verkligen inte ha några bakslag på den fronten så jag väntade ut förkylningen ordentligt och så en dag extra. Men idag var det dags igen.

Eftersom jag åker på konferens med jobbet efter lunch idag passade jag på att ta veckans långlöp redan idag. 18 km kontrollerad löpning före frukost. Det kändes hur skönt som helst. Jag kände mig stark och det var först vid 16 km som jag kände att jag började bli låg på energi, så då vände jag hemåt. Benen var starka och pigga hela tiden.

Jag njöt av varenda steg. Doften av försommar. Fågelkvitter. Träden som blivit gröna. Tidiga blommor som börjar leta sig upp. Får i hagarna. Andra som också mortionerar. Medmänniskor som hejar på när man springer förbi. Löpningen är verkligen det jag älskar mest i träningsväg tillsammans med spinningen. De två sakerna skulle jag kunna träna enbart resten av mitt liv.

Nu packar jag träningskläderna och hoppas få tid för en härlig morgonjogg eller ett gympass när jag befinner mig i Granada. Jag lämnar mina två hjärtan hemma och det är ångestfyllt att åka ifrån dem. Men det är 3 nätter så det kommer gå bra.

20111009-113402.jpg