Norska igår

Det var med en trött känsla i kroppen jag åkte iväg till NocOut-intervallerna igår. Kl 20 är på gränsen till för sent och jag funderade på att ställa in. Men lathet tar mig inte runt Kalmar i augusti. Jag vet ju att det brukar gå ta fast jag är trött. Men det är skillnad på trötter och trötthet. När jag har en kropp som är trött och sliten av mycket träning resonerar jag annorlunda. Igår var jag mest trött efter mindre sömn än vanligt.

Jag kollade in mina resultat från de norska superintervallerna och konstaterade att jag kom ca 880-920 m på 4 minuter under två tillfällen 2012. Jag hade ingen koll alls hur jag låg till inför igår. Jag rekade med de jag brukar springa med och de hade fått ett upplägg av coach Håkan. 4:50-fart. 58 sek per varv. Det viktiga igår var att inte gå ut för hårt. Bättre att öka farten intervall efter intervall i så fall.

Första intervallen låg vi något snabbare än Håkans upplägg. Det kändes definitivt för lätt för mig. Kroppen hade piggnat till och jag var sugen på fart. Så jag ökade lite och resultatet blev att jag sprang snabbare för varje intervall. Typ mellan 850-930 m tror jag (uppdaterar med exakta intervallträckor senare idag) Med facit i hand hade vi kunnat gå ut hårdare och legat jämnare på alla fyra intervallerna. Men det är svårt. Alla liknande pass ligger sedan innan graviditeten. Detta får bli ett bra referenspass för framtiden.

Hur som helst är jag jättenöjd. Och glad att jag kom iväg. Jag fick till ett bra pass. Nu känner jag att farten är på väg tillbaka igen.

20140130-082129.jpg

Ikväll blir det norska superintervaller

Med gårdagen i bakhuvudet och en något trött kropp, började vi dagen med en sovmorgon. Jag låg kvar i sängen tills Lilleman vaknade. Sedan gick vi ner och åt frukost i lugn och ro. Efter att han sovit en stund åkte vi iväg för att träffa mammagruppen. Ett gäng där det inte blir så mycket prat om träning. Mammor jag lärt känna sedan knappt ett år sedan. Våra barn är vår gemensamma nämnare. De här träffarna ger en skön avkoppling från allt annat i vardagen. Från träningen och fokuset på Kalmar. Och Vilmer älskar de här träffarna. Han tycker så mycket om andra barn. Det är ren energi för båda av oss. Nu sitter vi här hemma igen. Båda ganska trötta. Jag ska ge min kropp lite extra vila och sova en stund med min lille prins sen.

För ikväll är det dags för något av mina favoriter när det gäller intervallträning. Norska superintervaller. 4*4 minuter med 3 min vila mellan. Det är inte ofta jag är iväg på intervallpassen nu för tiden. Men ikväll är det dags igen. De ger bra pepp och sparring. Alltid någon att ta rygg på om man blir trött. Det är svårt att få till dessa pass riktigt bra om man gör dem själv. Jag hoppas på en pigg kropp och starka ben ikväll. Ni ska få veta hur det gick 🙂

Vilken dag

Gårdagen var verkligen en dag utöver det vanliga. På flera sätt. Men mest stressigt och liksom hela tiden på minuten. När dagen var över fick jag huvudvärk och tandvärk på samma gång. Jag var trött men upp i varv och hade svårt att somna. Ni ska få höra…

Planen var att inleda dagen med morgonlöpning med Vilmer i vagnen. Men det ställde jag in eftersom jag kom på att jag kunde ta löpningen som transportlöpning hem på kvällen istället. Då slapp jag väcka Vilmer för att få på honom kläder och ge gröt så att vi skulle hinna iväg i tid. Jag vill att han ska slippa stressa runt så mycket bara för att jag planerar ett fullt schema. Det var ett bra beslut. Vi tog en lugn morgon hemma. Jag hann förbereda kvällens middag vilket också var en av de positiva sakerna med gårdagen.

När Lilleman vaknat från sin förmiddagslur så åkte vi iväg för lunch och häng med NocOut-mammorna. De ger precis den energi jag behöver. Det är skönt att höra att det inte bara är vi som pusslar med tider och livet för att båda ska hinna träna. Det är inte bara vi som möts i dörren eller försöker fixa lite barnvakt för att båda ska hinna det de vill. I den gruppen finns förståelsen och ingen tycker man är knäpp som gör det man gör.

Efter ett par timmar med god lunch och social energipåfyllnad åkte vi till Lillemans farmor som hade lovat att ta ut honom på en långpromenad så att jag kunde åka och simma. Och det var väl kanske här det började. Stressen och lite otur. Jag hade redan kommit på att simkortet var kvar hemma. Men tänkte att det skulle lösa sig på plats med leg. Vi kom iväg senare än jag tänkt mig. En trött Lilleman somnade i bilen och när jag skulle väcka honom för mat ville han inte alls vakna. Han reagerade inte på något jag försökte så han fick sova vidare. Jag slängde i mig lite mellis och skulle precis åka när han vaknade. Så då ammade och jag sedan kom jag äntligen iväg.

På väg till simhallen kom jag på att plånboken var kvar i skötväskan. Ingen idé att vända för de var ju ute och gick och ingen annan hemma. Inget leg till entrén och inga parkeringspengar. Parkeringen kostade 15 kr och jag hade bara en tia. Inte en krona låg det och skräpade i bilen någonstans. Och SMS-biljett funkade inte att skicka eftersom jag inte registrerat mig för det. Då kom dagens första ängel. En man som betalade min parkering (efter att jag insisterat på att han åtminstone skulle ta min tia). Skyndade mig in i simhallen. Dagens andra ängel släppte in mig utan vare sig kort eller leg. Väl inne vid skåpen står jag där med parkeringsbiljetten i handen. Bara att springa ut igen. Vattenflaskan lyste med sin frånvaro, men ner i bassängen kom jag i alla fall. Jag hade fått ett gammalt NocOut-pass av Anna för att ha något att köra efter. Jag började simma in enligt passet. Men jag kände mig mest bara stressad av att hela tiden hålla koll på vad jag skulle köra nästa gång. Huvudet var redan fullt av annat. Jag som verkligen gillar att simma efter planerade pass. Efter insimmet släppte jag passet helt och bara nötte längder. Ytterligare 1000m betades av utan vila i behaglig takt. Och om man nu ska försöka se något positivt med denna stress så fick den mig att nöta på. Jag är nöjd med passet till slut ändå. Lyckades hålla bra fart. Dock blev det kortare än jag planerat. Men man får vara nöjd med det lilla.

Efter det var det bara att på 70 minuter hämta upp Daniel med cykeln som varit på service. Hämta Lilleman. Åka hem. Äta mat. Byta om. Packa väska. Sedan kom syster och hämtade mig för lite äventyr. Efter det äventyret tog jag mig en löptur hem.

Enligt planen skulle passet varit lite längre. Och med progressiv löpning. Fartökning varje kilometer. Men min stressade kropp ville inte alls idag. Tung känsla i kroppen. Den ville bara hem och vila. Underlaget var inte så roligt. Blankis på sina ställen. Lössnö på andra. Svårt att hålla jämnt tempo. Men jag försökte ändå så att det ansträngningsmässigt blev jobbigare och jobbigare. Och jag lyckades ändå hålla en snittfart som var klart snabbare än långdistanspassen jag kör på söndagarna. Det blev en kilometer kortare än planerat igår. Men vad gör det?

Väl hemma var jag helt slut. Mat och dusch var underbart. Jag varvade ner med en sovandes liten son i famnen. Huvudvärken var ett faktum. Och tandvärken. Svårt att somna. Lärdomen av denna dag blir att jag måste lära mig att prioritera bort saker. Jag kan inte hinna med allt och alla.

 

Om mål, uppoffringar och lägga livets pussel

Detta är ingen mammablogg på något sätt. Men det är svårt att inte prata om min lilla prins alls. Han är ju en stor stor del av min tillvaro. Men han kan inte välja om han vill vara med eller inte. Därför väljer jag att inte skriva så mycket om honom här på bloggen.

Men det finns ändå delar av mammarollen som jag vill skriva om. Och den handlar mer om mig än om honom. Jag ska göra Kalmar Ironman i augusti. Det innebär att jag måste träna en hel del om jag ska kunna ta mig i mål. Jag måste satsa under ganska många månader. Det är inte bara en gren heller. Det är tre. Tre grenar, långa distanser som alla måste tränas en hel del. Och det tar tid. Tid från familjen.

Jag känner att jag har stöd hemifrån. Jättemycket! Daniel stöttar mig, pushar mig, servar mig med mat efter träning och massa annat. Men främst av allt avstår han en hel del egen träning för att kunna vara hemma med vår son. Jag vet att de har det hur bra som helst tillsammans när jag tränar. Lilleman har världens bästa pappa som han stormtrivs med. Men jag måste ändå medge att det blöder i mammahjärtat när jag åker bort 4 timmar för att köra ett spinningpass, kommer hem trött och sliten och det första jag gör dagen efter är att sticka iväg 3 timmar för att springa långpass. Det dåliga samvetet gnager när jag tänker på att Daniel också vill träna. Samtidigt vill vi inte lämna bort lilleman hur mycket som helst för att kunna träna samtidigt. Och tränar vi inte samtidigt så får jag och Daniel inte så mycket tid tillsammans. Så just nu är tillvaron ett pussel av tider, träningar, lilleman och vår tid tillsammans. En balans mellan att kunna träna mot det mål jag har satt upp och att vara med min familj som jag älskar mest av allt.

Å andra sidan är det nu som är det bästa tillfället att göra detta. Daniel kan inte träna fullt ut på grund av en skada. Han kommer snart operas och sen väntar rehab innan han kan vara tillbaka fullt ut igen. Det är nu han ändå kanske inte kan träna så mycket som han skulle vilja. Dessutom är jag ju hemma och mammaledig och jag träffar min lille prins ofta ändå. Det hade varit bra mycket jobbigare om han varit på dagis hela dagarna och jag skulle träna massor på kvällarna. Det vet jag inte om jag hade klarat. När det gäller Daniel, så är det hans tur nästa år. Då blir det ombytta roller. Han vill köra IM 2015 och då får han ta steget fram. Och jag kommer heja på honom tills jag blir hes!

Träningen kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Något som måste finnas där för att jag ska må bra. Träningen är en av de faktorer som får mig att vara en glad och positiv människa. Men den kommer inte alltid ta så stor plats som den gör nu. Jag kommer inte alltid lägga 7-10 timmar i veckan på träning. Men nu har jag bestämt mig för att göra detta. Och att ge upp någonstans på vägen är inte aktuellt. Då är ju allt slit och all tid borta från familjen lite onödig. Då hade jag lika gärna kunnat träna utan dåligt samvete.

Det kommer bli tuffa månader fram till Ironman. Både på det fysiska och mentala planet. Många träningspass kommer jag hellre vilja vara kvar hemma och umgås med sambo och son. Men då hoppas jag att de sparkar ut mig på passen i alla fall. Så alla ni där ute. Jag kommer behöva hejarop längs vägen. Bara inte den där lördagen i augusti som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag vet att de som kommer heja mest och högst i Kalmar den dagen är de två fina här hemma som hejar på mig varje dag. Som låter mig träna och jobba mig framåt mot målet. Som tror på mig. Som ger mig energi, styrka och glädje att genomföra detta.

Jag blir tårögd redan nu när jag tänker på vilket känslofylld stund det kommer vara att korsa mållinjen. Om jag lyckas ta mig förbi alla hinder längs vägen och hela vägen runt…

okt13 064

 

Träningsfylld vecka trots flera vilodagar

Veckan inleddes med en välbehövlig vilodag och sedan var tanken att den skulle följas upp med en ordentlig träningsvecka. Det blev det också men ändå inte. Tisdagen hade jag tänkt springa med Vilmer i vagnen. När jag vaknade upp var det -9 ute och vi har ännu ingen åkpåse som vi kan ha i löparvagnen. Det kändes alldeles för kallt att ta med honom ut på en löptur då. Sedan fortlöpte tisdagen med lätt huvudvärk som jag aldrig fick ordning på. På kvällen hade jag andra planer än träning. Så det fick helt enkelt bli en extra vilodag.

Onsdagen blev det inte heller något. Jag hade lunchbesök hemma och sedan ville min mage bråka med mig resten av dagen. Torsdagen vaknade jag laddad för träning. Först blev det Stark Mamma på Campushallen. Ett cirkelbaserat pass som är riktigt bra och roligt. Helt i min smak. På kvällen kom jag även ut på det planerade löppasset. Tack vare Lotta. Hon var supersnäll och kom över och var hos Vilmer en stund innan jag kom hem när Daniel var tvungen att åka till simningen. Torsdagens löppass var tröskelbetonat. Lätta ben och en stark känsla hade jag i kroppen hela passet. De tre 10 minutersintervallerna kändes kanonbra och det var en lycklig mamma som kom hem till lilleman som hade haft det toppen med Lotta. Fredagen blev vilodag med trötta ben. Jag laddade inför en helg fylld med träning.

Igår lördag var det återigen dags för mig att leda NocOut-spinningen. Denna gång teamade jag och Anki i tre timmar. Det var grymt. Ankis upplägg var riktigt bra och för mig var nog Ankis tabata-intervaller roligast. Jag älskar intervaller. Kort och intensivt arbete och sedan får man vila. Jag körde stenhårt under dessa två omgångar kan man säga. Resten av lördagen var jag riktigt trött. Vi gick och lade oss tidigt igår.

När jag var uppe och gav lilleman mat vid 6 imorse var det ingen bra känsla i kroppen. Med lätt huvudvärk, trötta ben och i stort behov av mer sömn kändes det planerade långpasset låååångt borta. Jag chattade lite med Cattis som redan var vaken, men sade inget om det. Jag tänkte att jag kanske kunde orka med den korta rundan i alla fall. Vilmer ville som tur var sova mer och jag fick 1,5 timmas sömn till. När jag vaknade kände jag mig mycket piggare. Men det var med trötta ben jag åkte iväg för att sluta upp med de andra. 19 kilometer sade schemat. Min hjärna sade att det vore grymt att klara det men jag ska inte pressa mig för hårt. Cattis hade lagt turen ända ut till Roxen. En runda som jag inte har sprungit tidigare.

140126 018

Det var riktigt trevligt. Och trevligt sällskap var det med också. Jag, Cattis, Uffe, Jenny, Sara och Sonja sprang iväg. Johanna mötte upp på vägen och vände om tidigare. Uffe sprang ifrån oss efter att vi vänt vid Roxen. Ja som ni märker, alla kan vara med. Det går alltid att anpassa efter hur man själv vill. När vi sprungit 13 km kände jag visserligen av mina tunga ben. Men det kändes ändå som att jag orkade mer. Så jag vinkade hej då till de andra och sprang vidare. Då träffade jag Lena och Ulrika som skulle ut mot Hackefors. Jag slog följe med dem en bit innan jag sprang mot bilen igen. 19,1 kilometrar blev det idag. Trötta och stela ben kom jag hem med. Men det är en grym känsla ändå. Och det som känns bra är att de tunga benen kommer senare och senare in i distansen från vecka till vecka. Jag har alltid trötta ben på slutet. Men idag kom de först vid 16 kilometer. Det går framåt helt klart.

Inte nog med det. Söndagen och träningsveckan avslutades med ett spinningpass på Campushallen. Grymma deltagare kom och svettades med mig idag. Härlig energi. Nu kan jag somna med ett leende idag igen. Jag känner att spinningen mjukade upp benen en aning. Och återigen tackar vi fina Lotta för barnvakt. Tack vare henne kom Daniel iväg på sin simning också. Vi är lyckligt lottade som har så fina vänner som ställer upp!!!

Så ännu en vecka är till ända. En ny är på intågande och den blir fylld med ännu mer träning. Det blir ett pussel. Jag och Daniel kommer mötas i dörren flera dagar. Men så får det vara. Vi tar igen det en annan vecka.

Söndagar på Campushallen

Igår kickade jag igång vårterminen på Campushallen. Varje söndag 17:30 kommer jag hålla Cycle Puls 60. Det kommer bli svettigt, jobbigt, utmanande och roligt. Jag kommer bjuda på backar och intervaller. Du kommer få chansen att träna ditt pannben lite extra. Jag kommer utmana deltagarna att ge det där lilla extra som alla har inom sig.

Igår startade vi upp med ett pass bestående av både backar och intervaller. Fokus var backar. Starka ben. Jobbigt och utmanande. Deltagarna var grymma.

Det är härligt med människor som vågar ge feebback. Kommentarer om bra pass och musik. Men även om saker jag kan förbättra till nästa gång. Kommentarer hur just de vill ha det. För mig är det viktigt att deltagarna är nöjda och trötta när de går därifrån.

Så kom och cykla med mig i vår. Det kommer bli toppen!!!

Ni som hittar hit och går på mina pass och som har feedback att ge. Skriv dem här. Jag tar gärna emot musikönskemål osv.

NocOutspinning

Marathonintervaller

Alldeles för länge sedan jag skrev. Livet här hemma går liksom före. Jag har haft massor jag kunnat skriva om ifall jag bara haft tid. Men det blir inte alltid så.

Min träning flyter på riktigt bra. Jag försöker hitta en struktur men ändå vara flexibel så att det passar med familjelivet och Daniels träning. Vi har blivit ett gäng som kör långpass löpning tillsammans och det gör verkligen att man kommer iväg. Dessutom går kilometrarna snabbt om man har någon att prata med.

Förra veckan ändrade vi vår söndagstid till lördagen så att vi kunde vara med på Håkans marathonintervaller för NocOut. Det är omtyckta pass som passar alla. 7 olika fartgrupper gör att alla kan vara med och springa utifrån sina förutsättningar. Om man jämförde veckans långpass på maraprogrammet med detta pass så låg den tänkta farten mitt emellan två grupper. Vi valde då att springa med den långsammare gruppen eftersom distansen är viktigare än att det går snabbt. Upplägget får vår grupp var:

2 km uppvärmning
2*6 km intervall i marathonfart (6:17min/km för vår grupp)
2 km nedjogg

Vi sprang intervallerna lite snabbare, typ 6:10-6:15. Det passade ju programmet bra. Håkans pass för oss blev 16 km totalt och vi hade 18 km på schemat. Så Anna och jag sprang extra efter den sista intervallen så att vi fick ihop rätt distans.

Känslan i kroppen i lördags var grym. Kilometer efter kilometer betades av ganska behagligt. Det var inga problem att hålla tempot även om det var betydligt mer kuperat än vi brukar springa. Jag behöver mer kuperat för att stärka upp benen så det var bara bra för mig. Och det kändes i benen när vi hade sprungit ca 15 km. Benen blev tunga. Men jag bet ihop. Steg för steg. Tog rygg på grymma Anna som drog mig i mål.

Vädret i lördags var fantastiskt. Vintervitt landskap. Vita ängar och lantkänsla så långt ögat nådde. Få bilar. Några minusgrader, men inte för kallt. Håkan bor verkligen perfekt där ute. Underbart sällskap som innebar härliga diskussioner. Tiden flög iväg och rätt som det var hade vi avverkat våra intervaller.

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Denna grupp med människor och våra långpass på helger kommer ge mig en bra grund för löpningen i Kalmar. Långpassen kommer bli längre och längre. Men vad gör det när man har så bra sällskap. Alla ni som läser det och som känner att vårt tempo (6:00-6:30) är lagom, ni är välkomna. Nästa vecka springer vi längs Stångån och ut mot Roxen en sväng.

Jan2014 011 Jan2014 013 Jan2014 014 Jan2014 017

Spring långpass med mig

Förra veckan lade jag ut min träningsplan och ville gärna ha sällskap. Det gick över förväntan. Särskilt långpasset i söndags. Det anordnas långpass mer officiellt av klubben vid andra tillfällen, men de passar inte in i mitt livspussel riktigt. Söndag förmiddag är den absolut bästa tiden för mig att springa mina långpass. Så det kommer jag fortsätta med. Det visade sig i söndags att denna tid passar flera andra också. Så det verkar som att jag kommer få sällskap många söndagar. En fördel med det är att det också ska mycket till om jag ska planera om dessa pass. De kommer med andra ord verkligen bli av.

Alla är välkomna att sluta upp såklart. Vi kommer nog springa på lite olika ställen. Men undvika asfalt som underlag. Vi sprang alla i samma tempo, men lite olika sträckor. Vi sprang rundor som passerade i närheten av bilarna så att folk kunde gå av när det passade och det fungerade utmärkt.

Upplägget på långpasset för min del kommer följa 4-timmarsprogrammet på marathon.se. Jag började senare så de första söndagarna kommer jag jobba mig ikapp. Jag vet att Anna D också följer detta så jag kommer förhoppningsvis få sällskap av henne i alla fall. För min del är det dock viktigare att jag följer distansen än farten. Så det kommer nog bli en hel del pass långsammare.

Jag poängterar att alla som kommer själva tar ansvar för sin löpning. Jag har inget genomtänkt upplägg som ska passa alla mer än att vi kan anpassa tempot något och styra rundorna så att man kan gå av tidigare eller köra längre. Hur långt ni orkar springa och hur snabbt, håller ni koll på själva. Vi är flera i gruppen som har löptränat regelbundet och som har någorlunda koll, så det är bara att fråga på om ni har några frågor.

Till er som inte har löptränat så mycket eller så regelbundet. Tänk på att ni ska öka distansen försiktigt. Även om det känns som att flåset hänger med så måste leder och senor osv sakta få vänja sig vid längre distanser. Rekommendationenkan vi säga är att man klarar 10 km minst, börjar där och sedan lägger på lite varje vecka. Det pratas ofta om ca 10% per vecka i distansökning. 1-2 km brukar jag tänka. Dessutom brukar jag var 3-4 vecka ta en vecka där jag inte ökar och kanske till och med kör lite kortare för att kroppen ska få lite extra återhämtning.

Jag tycker personligen ofta att det under långpass känns bra konditionsmässigt. Jag har ofta känslan av att jag orkar springa längre än passet faktiskt slutar på. Men förslitningsskador som orsakas av att man t ex öker för mycket för snabbt kommer inte på en gång. De kommer senare i form av onda knän, hälsenor eller liknande. Så om ni vill hänga med mig hela min resa fram emot Kalmar IM i augusti. Skynda långsamt nu i början. Jag vet att många av er har stenkoll på kapacitet, distansökningar osv. Men det är lätt att dras med av andra. Att tänka att hon/han ska ju bara springa ett par kilometer längre än jag tänkt, så jag hänger med. Men jag hoppas att alla vågar vara smarta. Vågar avbryta och springa enligt plan. Dessutom borde ni få in 1-2 kortare pass i veckan också.

En annan sak som vi diskuterade i söndags var rörlighetsträning och allmän löpstyrka. Alla som löptränar regelbundet borde få in detta i sin träning. Säg till om ni vill ha tips. Jag har lite att dela med mig av i alla fall.

Med detta hoppas jag att jag får mycket och långvarigt sällskap på mina löpturer. Sällskap som håller sig skadefria och friska. Som springer smart utifrån sina egna förutsättningar. Jag misstänker att jag i augusti kommer känna stor tacksamhet mot er som hänger med på denna del av min resa. Ni kommer göra träningen roligare.

Foto 044

Tunga ben och simning

Imorse var det tunga ben som klev upp ur sängen. Jag fick sovmorgon av Daniel som tog med sig lilleman ner för att äta frukost innan sin cykeltur. Det var välbehövligt. Värkande, ömmande och stela ben linkade ner för trappen. Det kändes rejält att jag sprang långt igår. Men det ska ju kännas.

Och som tur var hade jag ”bara” ett simpass på schemat idag. I alla fall inget tungt för benen. Och helt omedvetet lade Daniel in ganska mycket längder med dolme idag. Så benen behövde inte jobba så mycket. 1800 sköna meter avverkades i sällskap av Lisa, Lotta, Maria, Christina och Karin. Roligt med sällskap och sparring. Daniel hade gjort ett bra pass som flera av oss körde.

Kroppen kändes piggare efter passet. Benen fick mjuka upp sig och förhoppningsvis känns de pigga imorgon när det är löpning igen. Vi körde

Uppvärmning: 300 m bröst, crawl, rygg
Teknik: 3*100 m fist, släp, catch, bra teknik
Huvudpass: 1*300 M lugn fart och fokus teknik
2*200 m armar (dolme)
2*200 m armar (dolme, paddlar)
Avbad: 100 m bröst, rygg

20140106-220313.jpg

Att lyssna på kroppen

Det här med att lyssna på kroppen har alltid varit mycket viktigt för mig. Jag lyssnar på signaler och har blivit bättre på att ta dem på allvar. Det är skillnad på att vara lat och skylla på trött kropp och verkligen känna att man är sliten.

Igår hade jag 3 timmars spinning i träningsplanen. Redan i fredags kväll kände jag mig matt och tung i kroppen. Inte så att jag var på väg att bli sjuk. Mer att kroppen fått jobba hårt och inte riktigt var återhämtad för mer hård träning. Så redan i fredags började jag fundera på hur  jag skulle göra om kroppen inte var redo för spinningen.

I lördags vaknade jag piggare men fortfarande trött i kroppen. Med kommande dagars träning och känslan i kroppen i åtanke så tyckte jag och Daniel att det var bättre att jag stuvade och lade in ett extra simpass istället. Och så fick det bli. Det var nog precis vad jag behövde. Jag kände mig trött i bassängen också, men jag kunde köra på bra. Följande pass fick jag av Daniel:

Insim: 300m (bröst, crawl)
Teknik: 4*100m (fist, släp, catch, bra teknik)
Huvudpass: 2*300m, 4*50m fart
Avbad: 100m (rygg, bröst)

Jag tycker det verkligen det är viktigt att lyssna på kroppen och det känns i efterhand som ett bra beslut. Jag hade pigga ben nästan hela löpningen idag. Och fick ett riktigt bra pass. På onsdag har jag helvila. Det ska bli skönt!!!