Status sockerutmaningen

Jag och Daniel kör ju två månader utan socker. Då med fokus på att inte äta godis, glass, snacks, kakor och alkohol. Vi är inte nitiska med maten, men försöker i största mån att välja ren och oprocessad mat.

Hur går det då? Jo det går oväntat lätt. Det är inte många gånger som jag har varit riktigt sugen. Det har kommit lite nu på slutet. Men det är inte långt kvar. Tanken är att ändra vanor. Vi lite av godisgrisar här hemma så detta behövs ibland. Mitt mål är att jag framåt ska äta när jag vill lyxa till det lite extra. En god kaka till teet ibland. En god efterrätt vid en middag. Eller lite lösgodis en fredagskväll. Inte den där chokladbiten i farten för att man är lite sugen eller behöver energi. Inte en bulle från frysen bara för att den finns där. Medvetna val som ger lite extra gott.

Man kanske kan fråga sig om det verkligen är att lyxa till det när man stoppar i sig socker som inte alls är bra för kroppen. Men jag kan verkligen njuta av det söta ibland. Särskilt under de perioder när jag inte äter så mycket av det. Då är det njutning för själen att sitta med ett par goda praliner till teet och tända ljus en mörk höstkväll.

Jag vet att det är fler där ute som också har sockerutmaningar av olika slag just nu. Hur går det för er? Är ni klara? Kör ni fortfarande? Jag har tre veckor kvar. Ingen tvekan om att jag kommer klara det. Det första jag ska äta igen sedan? Jag tror Daniel och jag ska köpa varsin surdegsbulle från Ronaldos. Längtar!!!

Vad har ni som läser detta för favoriter när det gäller sötsaker? Eller gillar ni det kanske inte alls?

Löpartankar

Jag är igång med träningen. Inte som vanligt kanske. Men jag kan träna allt. Jag har gjort återintåg i bassängen. Jag har kört ett par egna pass på spinningcykel. Jag har saknat det rejält. Det är skönt att vara igång igen. Men allra härligast just nu är det att snöra på sig löparskorna och ge sig ut i spåret. Ensam eller med sällskap. Lugn pratjogg eller tempo med mycket flås. Det spelar ingen roll. Jag njuter av varje steg.

Jag har än så länge inget större mål med löpningen än att komma ut. Långsamt arbeta upp löpstyrkan igen. Vänja kroppen, muskler och leder med löpningen. Under september försökte jag komma ut två gånger i veckan. Nu är det oktober och jag har tre gånger i veckan som mål. Under helgen försöker jag få till ett lite längre pass. I övrigt har jag inga krav. Inte än. Men det kommer. Jag vill njuta av det. Göra det som känns bra och roligt. Slutmålet med all träning just nu är ju Ironman i Kalmar 2014. Men jag kommer inte börja trappa upp distanserna riktigt än. 10-12 km ska de ligga på i oktober. Inte öka för mycket. Vara snäll mot kroppen.

Ikväll är det NocOut’s KM på 1500 meter. Jag har tänkt köra faktiskt. Utan krav. Men mer som att ta det som ett tempopass. Få upp  lite fart i benen. Få flåsa lite. Jag hoppas jag får se många av er på Folkungavallen ikväll. Som deltagare eller supporter. Gammal som ung. Snabb som långsam. NocOut är klubben för alla. Är du inte medlem? Kom ändå. Heja och känn stämningen. Kanske bli medlem?

nocout

Med ena foten kvar i bubblan

Nu var det allt för längesedan jag bloggade. Men jag är nog lite kvar i bebisbubblan. Jag njuter av det nya liv jag lever. För mig är det viktigt att inte ta tid från min lilla prins för att blogga. Inget blogginlägg är så viktigt. Jag vill mysa massor. Och om jag tar mig tid att göra annat så är min egna träning viktigare än ett inlägg också. Men jag brinner för bloggen. Jag har så många tankar. Idéer. Planer. Jag hoppas kunna delge er dessa snart.

Men nu passar jag på. Vilmer somnade för en liten stund sedan. Daniel stack ut på en kort cykelrunda. Köket är städat. Morgondagens matlådor är klara. Tekoppen står rykande på bordet. Tränade gjorde jag i förmiddags. Jag har fyllt på energi med en lunchdejt med tre andra fina mammor och deras mirakel. Jag väljer bort TV’n. Till och med min bok får ligga åt sidan en stund. För nu prioriteras bloggen en stund.

Jag är fortfarande fascinerad och upprymd av det nya liv jag lever. Det är så mycket mer fantastiskt än jag hade föreställt mig. Jag såg mig själv sitta hemma i soffan med en bebis hela dagarna. En bebis som skriker och inte alls är lätt att ha med sig på små äventyr. Men vi har haft tur. Vi har en son som är lätt på alla sätt. Jag har lärt mig att inte ha för många aktiviteter på en och samma dag. Att det är viktigt att ha hemmatid där vi kan mysa bara Vilmer och jag. Dessa dagar längtar vi lite extra till hans pappa kommer hem och kan mysa med oss. Då är vi som lyckligast. När hela familjen är samlad.

Kärlek till er alla!
Ska försöka hänga här lite oftare. Och fota mer!