Träningslycka

Imorse var det dags. Med ett par lugna veckor i ryggen kände jag mig nu pigg och laddad för lite vettig motion igen. Kroppen kändes redo. Jag vet ju att ju längre jag tar mig iväg och rör på mig, ju längre kommer jag känna mig pigg och rörlig. Jag kommer känna mig mer bekväm med mig själv och humöret får sina endorfintillskott som den så gärna vill ha. Även om jag mer och mer just nu uppskattar lugna stunder på soffan så längtar jag efter aktivitet och rörelse fortfarande. Jag tror dessutom att stelheten jag börjat känna i ryggen senaste veckorna i alla fall delvis beror på att jag inte rört alls mycket på mig av olika anledningar.

Så igår bestämde jag mig. Denna vecka ökar jag motionsdosen igen. Planen är:

Tisdag: Morgonsimning
Onsdag: Promenad och lite styrka/rörlighet
Torsdag: Vattengympa
Fredag: Simma (om jag hinner) eller kanske vila
Lördag: Promenad och lite styrka
Söndag: Vila eller kanske en promenad om jag är pigg

Fast schemat är flexibelt. Jag lyssnar på kroppen och ändrar planerna om den säger annat.

Imorse var det med ett leende jag klev in på simhallen för första gången på länge. Det kändes lite pirrigt att dra på sig baddräkten och den röda fina NocOut-mössan. Hur skulle kroppen reagera. Skulle molvärken från förra veckan komma tillbaka? Skulle jag ens orka mina planerade 1000 meter? Hur jobbiga skulle de i så fall bli?

Det var ett glatt litet NocOut-gäng som redan låg i bassängen och simmade. Jag hoppade ner hos härliga Cattis som jag i mitten av graviditeten var ganska jämnsnabb med. Visst märktes det skillnade. Hon drog ifrån lite, men inte så mycket som jag kanske trott från början. Jag försökte lägga upp passet i 200-meters block. Vatten och vila mellan varje. Det tredje blocket blev med paddlar för lite överkroppsstyrka. Jag kände mig hela tiden smidig i vattnet. Kroppen ville samma sak som huvudet och jag var glad. 1000 m fick vara nog idag fast jag säkert skulle orkat 1000 m till minst. Men vad spelar det för roll. Jag kände mig ofantligt lycklig över att ha plaskat 1000 meter i lugnt tempo. Lycklig för att kroppen fortarande i alla fall är med mig i vissa lägen när det gäller träningen. En sådan här dag känns det inte alls tråkigt att jag har lagt ner spinningen för denna gång. Jag kan till skillnad från många andra gravida fortfarande träna och då är jag i v 30. Jag planerar att kunna göra det i många veckor till. Jag hoppas innerligt att jag hinner med att nöta längder på Tinnis när de öppnar innan jag fryser Medleykortet tills efter mini-iron har tittat ut. Man riktigt längtar till 50-metersbassängen utomhus när man ser dessa bilder.

20120719-231151.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *