Tankar om träningslivet efter juli

Även om bebisen och tankar kring detta upptar mycket av mitt liv just nu så finns det ändå tid för funderingar kring livet efter juli. Långsamt kommer små tankar och mål upp i mitt huvud. Jag VET att mycket kan hända på vägen. Att kroppen kanske tar mer stryk av förlossningen än vad som är normalt. Jag kanske inte alls är igång och tränar som jag vill i höst. Men jag har mina drömmar och planer. Och på något sätt måste jag ändå få tillåta mig själv att räkna med att jag ska ha ett normalt förlopp. Att jag 8 veckor efter nedkomst får klartecken från barnmorskan att smyga igång med den träning som känns bra för kroppen. Vad har jag då för tankar:

Löpning: Denna del är nog den jag saknar mest just nu och den del jag ser mest fram emot att börja med igen. Jag kommer absolut att starta lugnt. Lyssna och låta kroppen vänja sig successivt med löpningen. Ett mål är att jag vid årsskiftet kan vara med på NocOut-intervallerna. Inga direkta krav på att ligga på de tider jag låg på i höstas. Men ändå vara där och kunna köra intervaller utifrån min förmåga. En annan tanke är hur Daniel och jag ska få ihop tiden och kunna närvara vid intervallerna båda två. Men det praktiska får vi helt enkelt lösa med tiden.

Cykling: Här har jag ganska låga mål egentligen. Jag vill komma ut på några landsvägspass innan det är dags att packa in racern för vintern. Hinner jag med det så hinner jag. Vi får se helt enkelt. Det behöver inte vara några långa. Men jag vill få känslan i kroppen.

Spinning: Här är målet att ganska snabbt känna mig pigg nog att köra pass som deltagare. Tillbaka i instruktörssadeln igen efter årsskiftet känns rimligt.

Styrka: Denna del kommer jag nog dra igång med först. Stegvis med fokus på att bygga upp och stärka kroppen efter förlossningen. Bäckenbottenträning och core. Stabilitet och rörlighet. Underhålla, vårda och förbereda inför upptrappningen av träning.

Återigen, till alla er som kommenterar att man ska ta det som det kommer. Inte hoppas på för mycket. Inte räkna med att man är igång så snabbt som man vill. Jag vet att det kan bli helt annorlunda än ovan. Jag vet att det kanske tar ett år och inte ett halvår att komma dit jag vill. Jag kommer låta det ta den tid det tar och jag kommer inte ha några som helst problem med det. Anledningen till det är att varje gång jag ser den fantastiska lilla parvel som just nu växer inom mig, så kommer jag att tycka det är värt allt. Värt varje liten eventuell motgång eller krämpa som orsakats av att vara gravid. För resultatet av det är en magisk kombination av Daniel och mig som kommer berika vårt liv på ett helt annat plan än träningen någonsin kommer kunna göra.  Det ena utesluter inte det andra. Men det kanske ändrar förutsättningar och prioriteringarna en aning. Jag kommer dock inte tveka att testa kroppen och utvärdera efter vägen. Livet är en utmaning och man behöver utmana sig själv lite för att utvecklas.

Glad Valborg och Kärlek till er alla där ute!
Glöm inte att ni känner er kropp bäst själva!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *