Premiärreflektioner

Det där med att genomföra något för första gången. Idag var det dags för första passet av Stark-Mamma på Campushallen. Permiärnerverna som bubblar i magen innan. Hur ska det gå? Kommer deltagarna tycka att man är en katastrof?

Jag har laddat upp både mentalt och fysiskt. Jag har tränat på presentation. Lyssnat in mig på låtarna. Försökt att sätta mig in i situationen att stå längst fram och instruera just detta. För denna premiär var första gången för flera saker för min del. Jag har aldrig hållt en klass utanför spinningsalen förut. Jag har aldrig hållt en klass med deltagare som har sina små barn med sig.

För två veckor sedan körde jag en testklass. Det kändes som ett allmänt kaos. Jag kände mig snurrig. Jag hade nog valt lite för komplicerat upplägg i låtarna för att det skulle passa mig. Men jag tog det till mig. Gick hem och funderade några dagar och började sedan öva in det som blev det faktiska passet.

Jag har valt ett upplägg och tankesätt som passar mig. Det är viktigt för att jag ska känna mig trygg i det jag gör. Jag har bestämt i förväg vad en låt ska innehålla för övningar. Men inte exakt på takten när jag ska byta övning. Jag tänker att situationen från gång till gång får avgöra det. Ju mer varm i kläderna jag blir, desto mer kommer jag nog utnyttja flexibiliteten också.

Hur gick det idag på preimiären då? Ja vad ska man säga? Vad kan man förvänta sig av ett premiärpass? Jag vet i alla fall att jag kände lite premiärnerver i magen innan passet. Sedan kom jag på med fyra låtar kvar att jag glömt bort att vara nervös. Det kändes mer tryggt att stå där framme än vad jag trodde. Det fanns dock andra svårigheter med passet. Dels så ska det hållas ganska låg ljudvolym i salen eftersom det är små barn med. Jag kan inte peppa för full hals. Det gör att det ibland kändes som om jag var lite ”avslagen”. Men det handlar nog mycket om att vänja sig där. Att hitta känslan och förmedla den på ett annat sätt än jag är van vid. Helt naturligt har man heller inte alltid 100% av deltagarnas närvaro. De har sina små godingar som ibland inte alls vill ligga där och se mamma hoppa omkring och vifta med armarna.

Så här i efterhand analyserar man mycket om vad man gjorde och inte gjorde. Jag borde sagt si och så. Jag borde ha tryckt mer på detta. Kanske hade detta passat bättre. Men jag är min egen största kritiker. Jag kände samma sak efter mina första spinningpass i höstas. Och nu känner jag att jag hittat min grej där. Min stil på ledarcykeln. Utvecklas kommer jag alltid göra, men jag har vissa byggstenar som är jag. Så kommer det bli med detta också. Det är jag helt övertygad om. Jag måste bara ge det några gånger till.

Det var grymt skoj idag och jag tror nog att det överlag kan ses som ett godkänt pass! Nu vill man bara köra igen ju!!!

0 reaktion på “Premiärreflektioner

  1. Jag tror att den gruppen, svältfödd på träning liksom, är ganska ”easy to please”, åtminstone var jag det, helt lyrisk efter mitt första mamma-barn-pass (som deltagare). Steget att ta sig till träningen blir liksom oändligt mycket längre med den parametern. Vad är kriteriet på bebis, icke-krypande, eller? Skulle gärna prova någon gång, men kanske har C hunnit bli för stor?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *