Reflektioner från sidan

Igår stod jag återigen vid sidan av NocOut-intervallerna och såg på hur andra var grymma och kämpade. Det riktigt spritter i benen när jag kollar på och jag längtar mig galen efter att stå på startlinjen där själv igen. Men det får vänta lite till.

Igår var det ca 100 personer som stod på startlinjen. Laddade till tusen. Som vanligt snackades det varvtider och klungor innan. Vissa kände sig pigga andra mer skeptiska.

Idag sitter jag på funbeat och suktar över allas passbeskrivningar från gårdagen. Man utvärderar, analyserar och planerar inför kommande intervaller. Tror ni jag blir mindre sugen??? Knappast. Jag saknar att springa med Anna, Lotta, Lotta och de andra som brukar vara i min klunga. Fast jag ser dem fortfarande som mina intervallkompanjoner.

KM5

En sak slår mig dock, och jag har reflekterat över detta tidigare. Flera av de som kommer till våra träningar för första gången har i grunden mest bara löptränat för att. Man lägger ingen variation i sin träning. Springer samma sträcka varje gång. Vissa har inte haft så bra kontinuitet i löpträningen. Sprungit några halvlånga pass när lusten finns där. De allra flesta av dessa har dessutom löptränat till stor del själva. De tycker kanske att det är okej träning, men inte jätteskoj. Av de jag träffat innan och som jag försökt få till NocOut-intervallerna har jag försökt förklara vinsten med intervallträning tillsammans med jämnbra löpare. Peppen man får. Farthållningen. Lyxen att bli serverad passen av Håkan på ett grymt sätt. Man läser på innan, funderar ut sin fart, går dit och kör passet. För att inte tala om utvecklingen om man inte kört denna typ av träning innan.

Jag har följt flera sådana här löpare under det året jag själv varit med i klubben. Det är samma sak varje gång. De första gångerna ger man det lite tid. Man känner av hur det är att springa intervaller. Försöker känna efter vilken kapacitet kroppen har. Vilka tider som är lagom. Sen börjar det. Man analyserar varvtider. Ladda inför nästa pass. Hur man ska öka farter. Våga ta ut sig lite mer. Man kan liksom läsa mellan raderna hur dessa tycker det är roligt att springa och ser fram emot nästa träning. Jag har flera gånger fått kommentaren (innan de varit med på första passet) att de inte har något där att göra för att de inte är så snabba. Efter några gånger känns det som alla har slagit bort den tanken. Man jämför sig, om något, istället mer med de som är jämnbra. Man har sin klunga som man kämpar ihop med.

Det är så häftigt att se. Alla kan. Gammal som ung. Snabb som långsam. Alla får ut något av det. Jag blir alldeles lyrisk av det fast jag inte riktigt är en del av den där intervallgemenskapen just nu. Det är inspirerande, glädjande, peppande, fantastiskt, coolt, grymt och härligt att reflektera över detta fenomen. Så ni som läser detta och som bor i Linköping med omnejd. Kom och spring med oss och upplev det själva. Alla är välkomna att testa även om man inte är medlem.

nocout

Mer Asien

Måste bara tipsa om lite mer god mat. Kanske något för er som inte äter kolhydrater? Vi gör det med inte till varje mål mat. Inte till detta.

Jag wokade upp vitkål, morötter, paprika och sockerärtor och lade i en stor skål. Sen fräste jag på curry och vitlök tillsammans med strimlad lövbiff. På med kokosmjölk och lite grädde. Sedan hällde jag det över grönsakerna. Gott, snabbt och enkelt. Perfekt vardagsmat.

20130131-061830.jpg

Middag med asiatisk touch

Min fina vän Ingrid skickade över ett gott recept som jag ätit hos henne en gång. Igår premiärlagades det hemma. Med lite modifikation så klart.

Det blev glasnudelsallad med massa grönsaker och räkor frästa i chili och vitlök. Hur gott som helst. Det var så man längtade till matlådan idag.

20130129-132316.jpg

Jag stekte som sagt räkorna i olivolja, chili och vitlök. Sen wokade jag upp morötter, vitkål, paprika, sockerärtor och salladslök så att de var varma men krispiga och hällde i en skål. Sedan kokade jag glasnudlarna och blandade med grönsaker och räkor. Över det hällde jag en marinad med risvinäger, ljus japansk soja, sesamolja, färskpressad lime och lite sweet chilisås. Sist lite cashewnötter på. Inte sista gången den rätten lagas hemma vill jag lova.

Jag gillar att glasnudlar inte innehåller vetemjöl utan mungbönsmjöl. Ett paket innehåller 100g och för oss räckte det till 4 portioner eftersom vi fokuserade på mycket grönsaker, särskilt mycket vitkål. Ganska lite kolhydrater för en måltid i alla fall. Nu äter vi absolut inte lchf, men håller nere på kolhydraterna ändå.

En morgon i bassängen

Jag tycker om tidiga träningar. Visst jättetidigt kanske man inte alltid vill gå upp, men det är skönt att få passet avkarat. Jag har efter träningssvackan i november/december nu försökt få in lite träningsrutiner i mitt liv igen. Måndagar har jag mitt spinningpass och tisdagar är det morgonsim. Så även denna morgon.

Idag var det Cattis som servade oss med ett upplägg från söndagens simkurs. Lite kortare pass än vanligt för min del. Men dock lite högre intensitet vilket gjorde att jag var riktigt trött efteråt i alla fall. Det är fantastiskt med alla man känner som dyker upp i simhallen klockan halv sju på tisdagsmornarna. Idag körde vi bara teknik. Många bra och nya teknikövningar för min del som jag kan ta med mig till kommande pass. Men jag var så fokuserad på övningarna att jag glömde räkna längder. Men det är mindre viktigt en dag som denna.

20120719-231151.jpg

Det är inte utan att man längtar ut till sommarens pass på Tinnis. Nöta länger i 50-metersbassäng är bra mycket roligare än inne i en trång 25:a. Några månader kvar är det dock. Men det är bara att hålla ut.

Lycklig efter morgonpasset kan jag nu jobba hela dagen och veta att jag ikväll få ett pass till. Jag ska då träna in lite mer på mitt Stark-mammapass. Behöver förenkla en del och träna in det. Det är roligt men lite klurigt.

Vad tränar ni idag?

Virrigt, roligt och lärorikt

Idag var det dags för mig att visa upp hur långt jag kommit i mitt konstruerande av Stark-mamma-passet. Anna har gjort ett pass som vi kan använda rakt av. Men jag ville sätta lite egen prägel på det. Så jag tog hennes upplägg när det gäller övningar eftersom jag tyckte det var bra. Sedan lade jag egen musik på det. Jag fick såklart anpassa övningarna lite så att de passar låten. Idag körde jag upp halva fösta passet för Anna och en kompis Maria och hennes söta Alma. Jag övade ganska mycket igår och imorse kändes det som att allt var glömt. Men det gick helt ok. Det är inte klart att köra och det behöver göras lite justeringar i det. Sen ska det nog gå bra.

Känslan jag hade när jag gick därifrån var att jag kan förenkla allt en hel del. Jag ska hinna med att tänka och förmedla en hel del till deltagarna. Jag kände att jag inte kunde ha tillräckligt mycket fokus på båda sakerna idag. Så det tar ja med mig hem. Nu ska jag låta det vara en dag eller två. Sedan ska jag göra om lite och så träna, träna, träna. Nästa vecka kör jag en testklass igen.

Det är ju så kul. Men jag är lite roooookie på detta. Men jag gillar ju utmaningar så… 🙂

Min vår som instruktör

Det är just nu en hel del tankar om mål, träning och framtiden i mitt huvud. En handlar om min egen träning och en del handlar om instruktörsdelen. Jag har under hösten haft som mål att komma in i själva rollen som instruktör och fokuserat på just cycle som gren. Det har varit fantastiskt roligt och inspirerande. Jag har lärt mig massor och det känns som om jag har utvecklats. Jag känner mig definitivt tryggare på cykeln nu än jag gjorde i september. Precis som det ska vara antar jag. Så fick jag också en bra grund att stå på av Linda som höll i utbildningen. Jag går ofta tillbaka till den i tankarna.

20120918-062006.jpg

Nu innan jul gick jag core-utbildning och efter jul coreboll. Under våren har jag som ett mål att komma in i coreträningen. Att själv bygga upp min egen styrka och vicka på så mycket pass jag kan. Jag ska hitta mitt eget upplägg och ett tänk som passar mig.

Jag har dock ytterligare en gren som jag gick utbildning på före jul. Tror inte jag har skrivit om det eftersom det inte riktigt varit en officiell nyhet. Jag ska vara en av ledarna på vårens nyhet på Campushallen, Stark Mamma. Till att börja med är vi några som ska dela på passen så jag har några inbokade bara till att börja med. Det känns bra. Eftersom jag aldrig har fött barn känner jag att jag måste läsa på en del och sätta mig in i allt ordentligt eftersom det är en speciell situation. På passet får mamman/pappan ha med sig sitt barn (om det inte kan krypa ännu). Man är även välkommen som gravid. Jag som inte har några barn får helt enkelt visa alternativen med vikter, vilket kanske en del av deltagarna också kommer vilja köra med. Det ska hur som helt blil spännande. En helt ny situation för mig. Man jag gillar ju utmaningar.

Med eller utan mål?

Alla människor har inte mål uppsatta med vad de gör. Långt från alla vill kanske inte ens ha mål att jobba mot. Det finns bra mål och det finns mindre bra mål. Vad som passar mig kanske inte alls passar en annan. Vissa blir stressade av kravet på prestation, andra blir taggade av det.

Jag är en person som i princip alltid har ett mål. Jag gillar listor som ska betas av. Dock är jag bättre på att skriva listan än att avsluta den, men det är ett annat kapitel. Men jag blir taggad av mål och jag trivs med det.

Under de åren jag tränat aktivt har jag alltid haft uppsatta mål. De har ofta handlat om prestationer i form av tävlingar eller förbättringar av tider. Konkreta mål som kan mätas. Oavsett hur slutresultatet sett ur har dessa mål fått mig framåt. De har gett mig motivationen till fler träningspass än jag annars skulle genomfört.

Jag har ett mål nu också. Bara att det är såpass långt fram i tiden att jag inte riktigt kan ta på det just nu. 1,5 års träning ska betas av innan jag står på startlinjen i Kalmar 2014. Mycket kan hända på vägen. Saker kan sätta käppar i hjulen för min ambition. På ett sätt är vägen dit ett mål i sig. På den kommer jag ha sällskap av andra med samma mål. Vi kommer dela jobbiga träningspass, peppa varandra och ta oss framåt.

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska dela upp detta stora mål i mindre. Ska jag ens ha delmål på vägen? Ska jag utmana mig själv med att bara vara ett tag? Utan press på prestationer? Att bara låta kroppen träna på väg mot IM 2014 och skaffa mig mängdträningen och styrkan i kroppen. Jag har inte bestämt mig än. Jag känner heller ingen press över det. Jag ska låta det gå en tid. Ge mig tid att fundera och komma fram till hur jag ska lägga upp min träning fram till augusti 2014. Såklart har jag lite tankar, men inget är klart. Jag struntar i att alla redan har sina mål för 2013 fint nedskrivna. 1 januari är bara att datum. Jag behöver mer tid helt enkelt.

Kanske kan jag få lite inspiration från just dig? Har du din plan för 2013 klar? Länka gärna om du har en blogg eller liknande.

Människor och energi

Vissa människor tar mer energi än vad de ger. Jag försöker faktiskt ha så lite med dessa att göra som möjligt. Vissa människor tar ibland och ger ibland. Fullt naturligt och till viss del helt okej, beroende på vad det handlar om. Ibland finns det tillfällen där det måste vara ok att ta energi. När man behöver andra människors stöd.

Jag försöker ofta omge mig med människor som ger energi. Personer som tillför mig något och som gör mig lite gladare för varje minut jag får tillbringa med dem. Det behöver inte betyda att de är nära vänner eller någon jag ens umgås med mer privat. De är sig själva och i det sammanhang man träffar dem är de fantastiska.

Igår fick jag en massa sådan energi. Över 90 personer kom på NocOut’s intervallträning. En timma där energin flödar. Ingen tar mer energi än det som krävs för att ta sig varv på varv runt i hallen. Alla hälsar, småpratar och skrattar. Man får en kram av någon. En annan har undrat vart man varit de senaste veckorna. Även om jag inte sprang själv så är jag lycklig över att jag var där. Jag kunde peppa, heja och prata med underbara människor som i allra högsta grad är en bidragande orsak till att jag har ett leende på läpparna när jag skriver detta.

20120501-124317.jpg

Detta inlägg är nog en ren hyllning till människor som sprider energi och glädje omkring sig. Och till den sociala gemenskap som är en sådan bonus i NocOut som klubb. Jag längtar till nästa gång som jag får tillbringa tid med alla dessa härliga!!!

Jag hoppas att alla ni som läser detta har männiksor i er närhet som ger er en massa energi. Jag tror det gör varje människa lyckligare!!!

Coreträning

Innan jul gick jag en internutbildning för core och efter jul gick jag fortsättningen med coreboll. Jag tycker det är viktigt att på något sätt få in bra coreträning i sin träning. En stark core har man igen i så mycket, inte bara träningsmässigt. En stark core förebygger till exempel trötta ryggar vid stillasittande arbete. Man får bättre hållning, blir starkare och klarar många vardagssysslor mycket bättre. Dessutom förebygger man mycket skador både i vardagen och på det idrottsliga planet. Man får dessutom en kropp som starkare och bättre klarar av att utöva i princip alla idrotter. Man får en bättre löpteknik, blir starkare på cykeln, starkare i vattnet och så vidare.

Blodomloppet8

Jag kan själv bli mycket mycket bättre på att få in coreträningen i min egen träning. Genom ta steget mot att bli coreinstruktör tvingar jag mig själv till detta. Jag kan som instruktör inte vara svag på de bitarna jag ska instruerar i. Under våren ska jag vicka och inte ha några egna pass på schemat. Men jag har gjort ett pass som jag håller på och filar på. Det har jag tänkt träna regelbundet här hemma i vardagsrummet för att stärka upp mig själv.

Är du bra på att få in coreträningen i din vardag? Vad tränar du för typ av coreträning?

Folkets pris – Grattis Lisa!!!

Igår var det idrottsgalan på TV. En kväll för högt satsande idrottare att slappna av, njuta och bli hyllade. Att träffa likasinnade och för en gångs skull synas uppklädda och sminkade istället för svettiga och i tränings/tävlingskläder. Själv satt jag nytränad i soffan i mjukiskläder och följde festen med en sjuk sambo bredvid.

Varje år blir det en diskussion om ifall rätt person vann. Olika argument ställs mot varandra. Vissa är mer sympatiska än andra i diskussionerna som uppkommer i efterhand. Man kunde igår på Twitter läsa mycket kommentarer om vem som borde ha vunnit och vem som inte borde ha vunnit.

En sak som roar mig lite är all diskission krin Jerringpriset. Folkets pris. Alla får rösta. Hur många gånger de vill. Den som får mest röster vinner. Det är så det går till. Jag tycker det är svårt att ställa idrotter som skiljer sig mycket åt mot varandra. Det behövs inte samma fysiska styrka att hålla på med skytte som att brottas. Det krävs inte samma uthållighet att spela fotboll som att springa ett marathon. Oavsett idrott ligger det på elitnivå många timmars slit bakom framgångar som mästerskapsmedaljer. Vad ger oss andra rätt att nedvärdera prestationer genomförda av elitidrottare som lägger extremt mycket av sin tid på det de gör. Vad ger oss rätt att säga att de inte är värda priset bara för att vi själva egentligen hoppats på att någon annan skulle vinna? Såklart vi har rätt att säga vad vi tycker. Det handlar mer om att man borde kunna ge sin åsikt i frågan utan att nedvärdera andra och deras prestationer. Det finns de som går så långt att de säger att svenska folket röstade fel. Hur kan man säga så? Man röstar väl som man själv vill. Inte som någon annan vill.

Någonstans har de som röstar hjärtat i en viss idrott eller tycker om den person man kan rösta på. Den person och den prestation som lämnat störst avtryck hos flest människor är den som vinner, i detta fall, Jerringpriset. Förra året vann inte alls den person jag hade hoppats på. I år blev det som jag ville. Det är bara att acceptera och glädjas.

I mina ögon är Lisa Nordén en värdig vinnare. Jag är glad att hon tog storlsam igår. Hon har bidragit till att många fler svenskar idag vet vad triathlon går ut på än för ett år sedan. Hon är en förebild och hon är ödmjuk. Jag har i alla fall en skaplig inblick i vad det innebär att kunna behärska, inte bara en utan tre idrotter, så bra som hon gör. Att dessutom kunna prestera så bra på OS med en skada så nära inpå är imponerande. Dessutom att ta VM-guld bara dygnet efter att ha varit däckad i matförgiftning är en grym prestation.

Stort grattis till Lisa! Jag hoppas du får en strålande säsong 2013 och att jag kanske till och med får äran att se dig live in action.