Intervaller + Ida = kärlek

Jag har en viss hatkärlek till intervaller. På senare tid har det mer blivit kärlek. Dels för att jag gillar upplägget. Jag tycker om att pressa och utamana kroppen (även om Daniel säger att jag är för dålig på att ta ut mig helt). Sen jag gick med i NocOut har jag även fått flera bra personer att kämpa med under intervallerna. Vi är ett gäng som är ganska jämna och som hjälps åt att dra, peppa, inspirera och utmana. Vissa dagar är jag trött och får slita och vissa dagar är det som igår.

Jag kände mig pigg. Nackspärren hade medfört någon dags extra vila. Första passet på en intensiv träningshelg där Håkan sagt att vi skulle satsa hårt på intervallerna för att sedan öka resten av helgen. Jag kände mig stark. Jag hade inte kollat upp vilka tider jag borde springa på. Lotta A hade gjort det så jag rekade med henne eftersom vi brukar vara ganska jämna. Hon är en bra referenspunkt. 9*600 m stod på schemat. Hennes snabbaste 600-ing skulle gå på 2:48 enligt hennes nedskrivna siffror på handen. Jag bestämde mig för att ha dem i bakhuvudet, men öppna enbart på känsla och sedan se hur jag låg till. Jag lade mig i en ganska hög men helt överkomlig fart. Flera stycken tog snabbt rygg och vid första vilan hade vi avverkat första intervallen på 2:40. Snabbare än tänkt men det kändes bra. När vi var nere 2:32 på tredje intervallen var det några som tyckte det gick lite för fort. Så jag sänkte tillbaka tempot lite. Vi låg på 2:38-2:39 de flesta. Bra mycket snabbare än vi tänkt från början. Men nästa alla orkade med. Sista intervallen körde jag på 2:30! Tydligen var jag farthållare åt en klunga på nästan 20 igår. Jag hade inte koll bakom mig. Men jag kände energin. Den bar mig liksom framåt. Jag hörde andetagen från folk som fokuserade på min rygg. Intervaller med denna instensitet klarar man inte att springa själv. Så är det bara. 

Vi var grymma. Utmanade och flyttade fram gränserna igår. Peppade varandra. Jag tycker det är ett tecken på att träningen vi slitit med faktiskt har gett något. Vi är starkare än vi tror. För egen del var jag inte spytrött och för att nå den mjölksyranivå som var tänkt kanske jag borde ha fortsatt på 2:32 per intervall. Men jag tar med mig detta. Tar med mig känslan. Känslan av att vara stark och snabb (fast jag egentligen inte är så snabb).

Jag är också nöjd över att jag lyckas springa med så jämn hastighet utan att kolla på klockan. Jag försöker hitta en ansträngningsnivå som känns bra och hålla den. Det resulterar i att vissa springer som en jo-jo i förhållande till mig. Ibland kör jag ikapp och nästa intervall springer de förbi igen. Jag är nöjd över att kunna kontrollera min kropp och min fart så pass bra.

En reaktion på “Intervaller + Ida = kärlek

  1. Jag hade inte heller någon koll på alla bakom. Såg bara din starka rygg framför mig. Vilken skillnad sådant kan göra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *