Några veckor efter Kalmar

Det har nu gått några veckor efter Kalmar Ironman. Jag ler fortfarande när jag tänker på stämningen som alla grymma deltagare fick känna. Jag körde inte själv, men det var mitt femte år som åskådare och i år var det riktigt magiskt!

Av 16 startande klubbkompisar tog sig alla i mål. De verkar ha återhämtat sig och är igång och tränar igen. De flesta med siktet inställt på nya saker. Som om en Ironman inte vore nog. Sambon Daniel har laddar för Lidingöloppet och Växjö Marathon. Vissa åker till Hawaii eller Barcelona för en Ironman till. Andra har siktet inställt på Kalmar om ett år igen. Oavsett så lägger dessa människor ner beundransvärt mycket tid på träning. Månaders träning inför ett lopp där allt ska toppas och klaffa under en enda dag. Det är grymt med alla race reports. Jag tänkte därför nu följa upp intervjuerna inför Kalmar (som jag hade här på bloggen) med länkar till några race reports och en direkt här på bloggen.

Här kan ni läsa om hur Daniel krossade sin måltid på 10:30 och gick in under 10 timmar. NocOut har även triathleter i den absoluta Sverigetoppen. Ironman i Kalmar var SM på distansen och vi hade 3 stycken bland topp 10. Läs om hur Fredrik, Magnus och Jonas upplevde sina lopp framme i täten. Till sist ska ni få en gästbloggerska här. Klubbkompisen Uni bestämde sig i april för att hon skulle köra. Sedan dess har hon köpt cykel och lärt sig crawla. När jag tänker på att hon klarade det på så kort tid och tog sig in på fantastiska 12:15, så känner jag att jag i alla fall har en liten chans att ta mig runt på 16 timmar om två år om jag börjar förbereda mig nu.

Här kommer Unis race report:
Lång men fantastisk och värd läsning. Jag kan inte läsa utan att bli tårögd.

Torsdag: Jag ogillar verkligen dagarna innan tävling. Ju större tävling desto värre blir det. Kan inte tänka på mycket annat och en-två dagar innan har jag jättesvårt att äta. Så även denna gång, vid det stora eventet IronMan i Kalmar. Detta event som jag tränat till sen i april och som ibland känts nästan omöjligt att klara.

Jag åkte med Jens ner till Kalmar. Hade tusen frågor till denne vän som gjort Kalmar järnman en gång tidigare och tränat kanske 500% fler timmar än jag till IM 2012. Om det ens räcker. Han svarade tålmodigt på mina frågor, men visade även han vissa tecken på nervositet. Vi kom till Kalmar, kollade in området kring simstarten och gick till expon. Fet kö till nummerlappsuthämtning, så den struntade vi först i. Vi träffade många kända NocOut-ansikten och trängde oss till slut i kön och ställde oss vid Henry, Fredrik C och Carl Tack för det! Vi fick nummerlappar och våra fina väskor (den dyraste ryggsäck jag äger!!) och gick på pre-race meeting. Informativt och bra, om än lite väl allvarligt med alla varningar om alla varningar, röda kort och allt man kunde få. Men många frågetecken reddes ut i alla fall. Åkte sen hem till Nina, syster som bor i Kalmar. Vi tog en lugn löptur på Stensö och på campingen där träffade vi fler NocOutare. Kul! På kvällen åts det pasta och jag fixade med ramväskan som skulle checkas in med cykeln nästa dag. Kexchoklad, snickers, två typer av energibarer,i lagom stora bitar. Omväxling förnöjer..

Fredag: Sovmorgon hos Nina, skööönt! Hade sovit dåligt innan under veckan så det var behövligt med sömn. Den här dagen kändes det verkligen så himla skönt att vara på plats i Kalmar redan – det tog bort några av nerverna. Cykeln checkades in vid 11, med mat och dricka på (visste inte helt hur jag skulle göra, men bestämde mig för den modellen). Däcken var pumpade redan på fredagen, kring detta råder det visst också delade meningar och skräckhistorier om däck som sprängs skrämde livet ur mig. När cykeln var incheckad så infann sig ett lugn (nåja, allt är ju relativt) – nu fanns det inget mer att göra än att äta och må bra resten av dagen. Umgicks en stund med min gamla gymnasiekompis Anna som är träningsfanatiker, springer maran på strax över 3 timmar och nu också skulle göra en IM. Skönt att få prata med någon om allmänna nojiga saker inför lördagen. Sen hängde jag med Nina resten av dagen och togs väl omhand. Nice!

Lördag: Inte mycket sömn under natten, men det gjorde inte så mycket. Kände mig illamående och laddad, i den ordningen. Som vanligt alltså. Tryckte ner lite frukost med stor möda och käkade en immodium för säkerhet skull. Hur smart som helst inför sånna här grejer tror jag! Blev hämtad av Fredrik A och åkte mot stan. Kollade till cykeln, däcken var hela och allt verkade OK. Annars var detta det största fasan för mig – att något skulle gå fel med cykeln. Resten tänkte jag att jag skulle klara, men tekniska problem gjorde mig panikslagen att tänka på. Nåväl, gick bort mot starten, bytte om till våtdräkt, lyckades hitta Petter och fick lite välbehövlig peppning. Gick ut i vattnet ihop med Jens och ställde mig i gruppen som skulle simma på mellan 1:15 och 1:30. Träffade flera bekanta, varav en av Ninas kompisar Erik var en. Vi brukar bara ses i sånna här sammanhang; vätternrundan, vasaloppet, lidingöloppet.. ”Just idag är jag stark” spelades (ogillar starkt den låten, men vad ska man göra?) och sen nationalsången. Ingen sjöng, lite illa.

Osså tjoff så var vi iväg. Det gick inte att simma alls i början, men ville inte bröstsimma för att det fanns inte plats. Körde på någon hundsimsvariant, men kom hyfsat snabbt in i tvåtakt. Och efter kanske 2-300 meter så kunder jag simma helt ok och andas vid var tredje tag. Skönt! Fick inte alls samma panik som i Sövde heller, det var skönt att slippa. Första varvet gick ganska bra tyckte jag, kom lite snett en gång men rättade snabbt in mig i leden igen. Häftigt att komma in till varvning och simma mellan land och vågbrytaren med publik på båda sidor. Hörde speakern prata med inte vad han sa. Häftig stämning i alla fall! Varv två blev det lite tungt och jag svalde för mycket saltvatten. Vid de grunda partierna rördes det upp en massa bottenslams och växter som jag både svalde och som fastnade i ansiktet när kom upp för andning. Ogillades! Mot slutet mådde jag riktigt illa och möjligen kom det en liten tår i simglasögonen för att jag undrade vad fan jag höll på med när jag tänkte på att detta bara var början. Jaja, simma klart var jag ju tvungen till och till slut kom jag upp ur vattnet, efter 1:28 tror jag det var.

Växlingen gick jättelångsamt och jag orkade inte stressa. Mådde illa och ville bara stanna. Jag tryckte i mig en banan innan jag kom på cykeln (pappa undrade i efterhand vad i hela friden jag höll på med, men jag tror att den bananen räddade min dag). När jag sprang (nåja…) ut med cykeln ur växlingsområdet så stod min personliga hejaklack och hejade: mamma, pappa, syster, Petter och Fredrik (ok, han kanske inte var ”min” men…). Blev superglad och kände mig genast piggare. Upp på cykeln, off we go. Så hiiimla skönt!!!! Nu kunde jag ju åtminstone andas precis när jag ville och än så länge verkade ju cykeln hel.

Min plan var att cykla alla 18 mil på i snitt 28km/h. 27km/h skulle också va OK och jag skulle se hur det kändes. I efterhand så höll jag den planen otroligt bra: 27,8 km/h blev snittet. Det va riktigt häftigt att cykla över Ölandsbron och Ölandssträckan gillade jag verkligen. Platt som väntat och jag kände igen mig på vissa ställen där jag cyklat i somras och kört på väg till Petters familjs sommarstuga. Vid vändpunkten söder om Mörbylånga stod Petters föräldrar och hejade. När de väl såg mig vill säga – Petters pappa spanade så mycket i kikaren att han inte såg personer som var nära =)

Allmänt var det många som hejade runt om på Öland och det är jag mycket tacksam för! De flesta gånger log jag uppriktigt mot de som hejade på mig och bara vid något tillfälle insåg jag att jag blivit tillfälligt trött och inte orkade vara glad tillbaks. Men utan hejaropen hade dagen blivit klart försämrad.
Min plan var att äta var 15e minut och det gjorde att cyklingen, som jag normalt tycker är ganska tråkig, delades upp i små intervall. Mycket bra för psyket! Desto värre var det att trycka ner maten. Tugga tugga svälj, tugga tugga svälj. Blä. Efter ett tag började jag ta halva bananer vid matstationerna – det funkade bra! Försökte dricka hela tiden också och byte av vätskeflaskor funkade utmärkt. Cyklade tillbaks till Kalmar, tog in allt jag kunde av publikropen och trivdes finfint när jag cyklade förbi NocOut-folket där även mamma och pappa stod. Vid langningen fick jag dubbel pannakaka med socker och sylt av Petter och Nina – så himla gott med ”riktigt mat”! Strax efter detta frågade en tyska mig ”Wie viele noch?” och jag sa ”sieben” men hon verkade inte tro på mig. Tror hon trodde att det var tre mil kvar, men det var jag tvungen att förmedla att det inte var… Sista 5-6 milen kändes tunga och jag tänkte att om jag cyklar i totalt 27km-tempo så är det ok. Kämpade med att äta och tog någon gel när jag inte kunde tänkta tanken att tugga och svälja mer snickers. Till slut kom jag tillbaks in mot Kalmar och även om man ska dela upp dagen i smådelar så var det svårt att inte tänka på att jag skulle springa ett maraton strax. ETT HELT MARATON!!! Och jag var ganska trött. Herregud.

In till växling tog jag mig, lämnade cykeln och tog kisspaus i en bajamaja eftersom jag ännu inte är en sådan (riktig??) triathlet som kissar på cykeln. Lite strul när jag skulle byta cykelgrejer i fickorna mot löpargrejerna och även denna växling tog lång tid. Oh well. Började ta mina första löpsteg och kom förbi mina kära påhejande familjemedlemmar igen. Blev så himla glad och kände mig plötsligt oslagbar! Benen studsade fram i en kilometer ungefär, sen fick jag jätteont på utsidan av ena foten, där cykelskon tydligen klämt. Va tvungen att stanna och ta av skon och se om strumpan låg fel. Nix. Bara att bita ihop helt enkelt. Som tur var så släppte detta efter kanske två kilometer till, annars kunde dagen blivit oändligt lång. Benen vaknade mer och mer och jag var tvungen att bromsa in lite eftersom jag sprang snabbare än i Stockholm när jag bara skulle springa en mara. Planen var att dricka vid varje vätskestation ta gel vid ungefär var femte. Energidryck när jag inte tog gel och vatten och kanske sprtdryck ihop med gelen. Va tvungen att ta en bajamajapaus till efter kanske 5 km, men efter det så fanns det inget som kunde stoppa mig. Benen kändes pigga, jag tog in varenda hejarop jag hörde, sprang rakare i ryggen än jag någonsin kunde hoppats och sprang förbi löpare på löpare på löpare. Vilken energi jag fick av det!!! Jag gick genom vätskekontrollerna och sprang däremellan. Ett tag sprang jag bakom en Karlshamnskompis, tappade honom under bajamajapausen men sprang förbi honom när han blev omplåstrad för blåsor. Sprang ihop med Tobias Östlund efter kanske 10 km, han va ett varv längre fram än mig men just då lite tröttare än jag. Vi sprang ihop i några kilometer, såg till att jag fick mitt första varvningsband runt armen och Tobias fick sitt andra. Vilken känsla att få det bandet! One down, two to go. Drog ifrån Tobias vid nästa vätskestation, sprang och sprang och sprang. Minns nästan inte varv två – var säkert trött nånstans, men huvudet var piggt hela tiden. Huvudet är nog min värsta fiende annars, börjar jag tänka negativa tankar så kan jag inte styra benen längre. Så jag var noga med att ta in energi vid varje vätskekontroll. Någonstans ropade Henry på mig, jag mötte Daniel Ö, jag sprang förbi en NocOutare som jag inte vet vem det är men som cyklat förbi mig tidigare. Plötsligt hade jag två band runt armen och hade sprungit två gånger genom stans publikhav och fått världens energi! Bara kanske 10 km kvar nu, herregud, en mil, det har jag sprungit många gånger. Tvingade mig själv att börja springa så fort jag druckit klart, stanna verkade farligt. Benen var rejält trötta nu, men energin och glädjen var större. Angelicas far stod och hejade på mig vid varv ett, två och jag tror även tre. Vid första varvet high-fivade jag honom och han sa typ ”nu är du snart en järnkvinna!”. ”Jag hoppas ju på det” sa jag, varpå han peppade och sa ”klart du blir”. Nu plötligt fattade jag att JA, jag skulle bli en järnkvinna. Jag skulle bli en IronMan! Sprang förbi fler folk, fick kommentarer som ”herregud vilken fart” och blev ännu mer peppad. Nu var det många trötta löpare ute och jag försökte peppa en och annan också. Överlag var det fantastisk stämning bland de tävlande! Så kom jag in mot Kalmar centrum, in i den smala passagen med publik tätt inpå på båda sidor. Gåshud! Den lilla extraknycken runt inne i stan osså kom upploppet. Såg Charlotta P som hejade och knöt näven och höjde armen i en segergest. Vilken grej!!! Sprang mot målfållan och korsade mållinjen och YEEEEESSSS!!!!!! IRONMAN-UNI!!!! Mina tänkta ”under 13 timmar” blev 12:15. Fick medaljen om halsen och kände mig fantastiskt duktig. En flicka tog hand om mig och kollade så jag mådde bra och tog mig till mat och dricka. Stämningen i mattältet var grym och jag pratade med flera trötta men nöjda Ironmen. Jag gick ut och möttes upp av mamma, pappa, Petter, Nina, Jens och Fredrik. Så himla kul att de var där! Jens var i mål sedan några timmar och var kvar och grattade. Hans prestation var grym och han slog sitt mål med en hel del. Imponerande! Många imponerande insatser gjordes under dagen. Helt sjukt.

Nu har det gått en dryg vecka. Dagarna efter loppet kände jag verkligen ”jaha, var det så himla jobbigt?”, ”Förtjänar jag ens de ryggdunkningar jag får av kollegor och andra?”. Nu börjar det istället kännas som ”Herregud, hur är det möjligt???”. Anmäld till nästa år igen och jag förstår inte hur det ska gå till =)

Avslutningsvis kan jag väl säga att utan publiken i allmänhet och de specifika hejaropen till mig i synnerhet (tack alla!!!!) så hade dagen blivit lång lång lång tror jag.Så himla kul att känna klubbtillhörighet i NocOut och att ha familjen på plats. Nu blev det en fantastisk dag med egentligen bara en riktig svacka som kom redan under simningen. Jag är oerhört glad att min cykel höll sig hel och fin. Ska jag förbättra mig till nästa år måste jag bli ännu bättre vän med cykeln och träna fler timmar med den. Men för i år: Jag är så sjukt nöjd!! Och chockerad över att det var så sjukt kul!!

0 reaktion på “Några veckor efter Kalmar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *