Kalmar Mini Triathlon – Race report

Igår var det dags för mitt livs andra triathlontävling. Det var tre år sedan sist. Jag har saknat det men det har ändå inte blivit av tidigare. Även denna gång var det nära att det inte blev någon start. Min vad kändes stum och jag visste inte om det skulle bli värre av en start. Men jag anmälde mig med tanken att jag skulle ta det för var det var.

Jag hade inte kollat in hur banorna gick. Jag har inte kört några brickpass alls i år även om jag tränat en del på grenarna var för sig. Dock hade jag 1,5 månads upphåll från träningen sedan i början av juni till mitten av juli. Så jag är inte alls där jag hade kunnat vara. Lägg till några kilon som skulle behöva försvinna. Ja ni förstår att förväntningarna inte var vad man kan hoppas på. Oavsett vad sluttiden skulle bli så vet jag hela tiden att jag skulle ha kunnat bättre med andra förutsättningar. Men så kan det vara och jag kan inte hela tiden skjuta saker framför mig bara för att jag vet att jag kanske inte kommer kunna ge vad jag vet att min kropp har i sig.

Jag var ändå rätt taggad innan start. Jag var redo för att köra och för att ha kul. Ett av mina orosmoment var simningen eftersom jag inte har simmat öppet vatten ordentligt på flera år. Jag är inte bekväm med öppet vatten och jag har egentligen bara crawlat en gång utanför bassäng någonsin. Även om jag har simtränat en del under det senaste året har jag skjutit OW-träningen framför mig. Planen är att ta tag i den nästa sommar. Mitt andra orosmoment var vaden. Hur skulle den kännas på cykeln och löpningen? Skulle jag ha ont eller inte känna av den alls? Skulle jag ens kunna fullfölja?

Lotta och jag träffades i växlingsområdet i god tid för att ladda och tagga till. Vi kollade ut- och ingångar. Rampen upp från vattnet. Vi gjorde iordning inför växlingarna. Gick på toa. Nästan sist begav vi oss iväg från växlingsområdet mot starten. Jag startade i sista startgrupp så jag behövde inte stressa det minsta. Vi träffade Daniel, föräldrar och klubbkompisar. Varje startgrupp skickades iväg med 75 st i varje. Min grupp, den sista, innehåll hela 18 stycken. Stämningen ute i vattnet innan start var härlig. Vi skämtade om att vi ”hade så trångt” osv. Men skämt åsido. Med den känslan jag hade att inte vara i form och kunna prestera mitt bästa så passade det mig utmärkt att starta sist. Jag hade knappt några som kunde ta sig förbi mig och en hel drös med deltagare att kämpa mig förbi.

Jag crawlar obehindrat ett par kilometer i bassäng även om jag har mycket att lära. Igår var jag inställd på att bröstsimma. Att inte ha ett streck på botten. Att inte se under vattnet som man är van vid. Det kan lätt ge mig panikkänsla. Men det gick faktiskt över förväntan. Jag crawlade nog hälften av sträckan i alla fall. Dock sa mina supporters på land att jag inte direkt tog den bästa vägen i vattnet. En lång båge runt sista bojen gjorde att jag säkert förlorade ett par minuter i vattnet. Men vad gjorde det när känslan ändå var bättre än jag trott innan. Dock tyckte jag det var jobbigt att hela tiden se botten i vattnet. Jag hade velat ha djupare. Kanske var det därför jag höll mig så mycket till höger?

Väl uppe på cykeln kände jag mig ganska stark. Jag började fokusera på att köra om de jag såg framför mig. Vid vändpunkten på banan stod klubbkompisen Tobias och hejade. Det gav krafter. Jag blev omcyklad av 3 stycken och cyklade om kanske 15. Jag vågade köra på ganska hårt i alla fall. Kände att jag vågade chansa att vara lite stum på löpningen. Jag vet ju att jag har ett ganska bra pannben. Att jag är bra på att hitta ett tempo och sen köra på i det ett bra tag.

Efter cyklingen kände jag mig nöjd. Vaderna hade jag inte känt av alls. Växlingar har jag inte tränat alls på, men de gick helt ok. Ut på löpningen fick jag direkt upp ett skapligt tempo. Jag fokuserade på lätta fötter och hög frekvens. Det kändes bra. Dock såg jag inte tempot på klockan. Jag testade att köra med multisportfunktionen och kollade inte datafälten innan. Men den pep varje kilometer så det gick ganska bra ändå. Jag kände av vaderna. De gjorde inte ont, men de var stela. Jag hade kanske kunna pressat löpningen lite till. Men jag är nöjd. Jag fick en bättre tid än jag kanske vågat hoppats på. Jag har en bit kvar. Men detta visar att jag är på rätt väg.

Stämningen var GRYM! Överallt stod människor och hejade. Inne i centrum var det folkfest. Uteserveringarna var fulla med folk. Ett långt och härligt upplopp avslutades med en målgång på stora torget och mitt namn uppropat av speakern. Det här är bara början. Samtidigt som jag vill ha mer triathlon, så tänkte jag under löpningen på målet jag satt upp. IM 2014!?!?! En mara… Det kändes långt borta. Men jag blev ändå taggad. Taggad att träna så att jag klarar det.

Fina Lotta gled in på en grym tid och fin 20:e plats av ca 180 startande i vår klass. Jag kom några minuter bakom på plats 42. En fin dag. Ett härligt lopp. Toppen peppning inför det som komma skall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *