Tjejmarathon och Vätternrundan

Helgen som varit har varit en helg i idrottens tecken. Jag har inte deltagit men sett en del vid sidan av och följt en del i sociala medier.

I Stockholm gick Tjejmarathon av stapeln. Arrangerat av två tjejer och där överskottet går till ett sjukhus för kvinnor i Kongo. Av det jag läst låter det som ett fantastiskt arrangemang och jag hoppas blir fler år. Jag drömmer lite om ultralöpning och det skulle vara fantastiskt att göra sin premiär i ett lopp som detta. Sara sprang och hon har beskrivit sitt lopp och äventyr med samma härliga anda som vanligt.

Något som jag upplevde på lite närmre håll var Vätternrundan. Min sambo, svåger och en vän skulle köra och kl 3 var det uppstigning för att skjutsa dem till start. Vädret var strålande när vi lämnade Linköping, men alla väderprognoser varnade för regn under tidig morgon och förmiddag. När vi rullade in i Motala kom de första dropparna. Till en början ganska lätt men sedan kraftigare och kraftigare. Gruppen på tre var vid anmälan i höstas betydligt större. Målet var under 9 timmar. Men av olika anledningar hoppade det av folk ju mer tiden gick. Daniel har haft känningar i ena knät vid cykling senaste månaden. Han har testat att justera varenda inställning utan att det hjälpt. Hans inställning var att starta, men hoppa av om knät bråkade. Trots regnet, misären och skavankerna var det 3 glada gossar vid gott mod som begav sig till start. De vinkade glatt i Vadstena där jag hejade från campingen.

Daniel avbröt sin resa i Gränna eftersom knät bråkade. Då hade han cyklat hela vägen dit i ösregn. Han frös och kände inte att det var någon idé. Mycket klokt val. Nu kan han fokusera på att bli bra i knät inför det som komma skall. Det gäller att lyssna på kroppen och vara lyhörd för de signaler den ger.

Årets Vätternrunda var nog extrem ur det perspektivet att väldigt många bröt. Det tog tid för funktionärerna att slussa människor tillbaka till Motala. Kalla, blöta och frusna fick vissa vänta 6 timmar på en buss som kunde köra dem tillbaka. Jag har läst om personer som fortsatte cykla för att det höll dem varmare än att stå och vänta på bussen. Visst kan man kasta kritik på arrangörerna för att de som brutit fick vänta så länge. Men då ska man ha i åtanke att 2011 bröt ca 842 st, 2010 845 st, 2009 1000 st osv. I år valde 2250 stycken att avbryta rundan. Det är 2-3 gånger så många som vanligt. Även om man kan tycka att arrangörerna kan ha vädret i beaktning, så tycker jag det är orimligt att begära att de ska förutse denna ökning av folk som inte fullföljer. Dock är det tråkigt för alla som fått vänta. Litte bättre uppehållsmöjligheter i väntan på buss kanske hade varit bra efter vad jag hört.

Jag hade många vänner som sig runt med härligt pannben och mycket kämparglöd. Kalla och blöta, men bestämda trampade de på. Mia är en klubbkompis som kämpade sig hela vägen runt.

Nästa år får ni se upp. Då kommer 60 glada NocOut-cyklister starta tillsammans i Motala för att ta sig runt vättern. Om jag kommer vara med? Jag vill gärna. Men vi får se vad framtiden har att erbjuda på den fronten. Men jag har en dröm… 🙂

0 reaktion på “Tjejmarathon och Vätternrundan

  1. Jag vill också vara med nästa år men får se hur det blir med träningen i USA. Cykla från Mora låter dock jobbigt! 🙂

Lämna ett svar till Angelica Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *