Blodomloppet med sikte på PB

Igår var det blodomloppet här i Linköping. Traditionen är att springa med jobbet. Igår var vi ett glatt gäng som tog oss runt i varierad fart.

Även många klubbkompisar från NocOut sprang och det ena personliga rekordet efter det andra radades upp i klubben. Bland annat min bästa D som utmanade sitt hjärnspöke och äntligen tog sig under 40 på milen. PB slaget med 2,5 minut.


Han var grymt nöjd efteråt.

Hur gick det för mig då? Jag har under våren tränat mot 50-minuters gränsen på milen. För tre år sedan sprang jag just Blodomloppet på 51:41 och då var jag inte lika bra tränad som jag är nu. Så det kändes som ett utmanande mål, men ändå rimligt någonstans. Jag har fått en del tips av Alle på upplägg och bra intervallträning av Håkan. Allt har gått grymt bra. Tills för en vecka sedan. Då gick jag in i en period med mer smärta än vanligt. Extrem trötthet och magsmärtor har hindrat mig från träningen i en hel vecka. Jag har värktabletter som jag helst undviker. Jag hade behövt hitta orken att åtminstone få 2-3 löppass i benen för att få den perfekta uppladdningen. Igår gick jag och velade hela dagen och undrade om jag ens skulle orka springa. Men tröttheten var inte lika bedövande igår. Och smärtan höll jag i schack med en panodil. Nästan i schack i alla fall.

Så jag stod på startlinjen igår i alla fall. Drömmen om 50-strecket var besviket lagd åt sidan. Förhoppningarna om PB fanns ändå kvar någonstans men jag trodde inte riktigt på det ändå.

Jag visste att den jobbigaste delen av banan var först så jag gick ut lugnt. Tappade 20 sekunder mot 50-strecket redan på första kilometern och 10 sekunder till på andra. Så jag började till 100% fokusera på mitt PB. Samtidigt var benen tunga efter att inte ha sprungit sedan intervallerna senast. Jag kände mig inte flåsig direkt och pressade inte kroppen ens i närheten av mjölksyra. 5 km passerades på en långsammare tid än jag gjort på 5 km tröskelpass. Men efter halva började jag öka. Personbästa var ändå inom räckhåll bara jag ökade lite. Så det gjorde jag. Nedförsbackarna sträckte jag ut och susade förbi trötta löpare. Nedförsbackarna hjälpte trots allt till att få lite fart i benen. Jag sprang helt själv. Knappt någon bekant löpare alls runtomkring. Det var skönt. Eftersom jag inte kunde ge mitt bästa kändes det skönt att få lägga upp loppet själv. Jag hittade lite ryggar ibland och drog på själv när jag kände för det.

När det var en kilometer kvar stod Alle och Elin och hejade. Då kände jag att jag minsann fick ta ut mig lite i alla fall och ökade. När vi kom in i sista partiet insåg jag att jag skulle missa PB’t. Väl inne på stadion skulle vi ju runt nästan ett helt varv och det tar mer än en minut för mig. Jag hade misslyckats med upplägget. Besviken ökar jag ändå i sista backen. Väl inne på stadion inser jag att det bara var en knapp långsida kvar att springa och 25 sekunder kvar till att klara det ändå. Så jag ökade lite till och klockan stannar till slut på 51:31. Nytt PB med 10 sekunder.

Bra med tanke på förutsättningarna. Men ändå inte helt nöjd. Inte helt nöjd över att ha sprungit utan att ta ut mig. Inte helt nöjd med att bara ha sprungit på 51:31. Jag är bättre än så just nu. Men det är bara att ta det som ytterligare en erfarenhet. Och se framåt. Fokusera på nästa chans istället och fortsätta träna. Dagen är ändå ett kvitto på att vårens träning har gett resultat.

0 reaktion på “Blodomloppet med sikte på PB

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *