Trailpass

Jaha, då var man igång med löpningen igen. En månads uppehåll. Idag kändes som en bra dag att häva det. Jag behövde det. Min kropp behövde det. Min själ behövde det. Misär igår. Riktig misär.

Idag hade naturfantasten och träningsfreaket Andy dragit ihop traillöpning och lunchgrill med NocOut. Ca 25 stycken var vi som samlades i Olstorp. Strålande sol som värmde för en gångs skull. Det har vi inte varit bortskämda med denna sommar.

De flesta gav sig i väg på en längre tur för att springa trail i ravinen i Stjärnorp. Jag, Mia, Lotta och Anja bestämde oss för en kortare runda. Vi började med ett mountainbikespår. Fantastisk terräng med stigar och grusvägar. Backigt och utmanande. Soligt och härlig natur. Grym löpning som slår asfaltslöpning med hästlängder. Härligt sällskap. Tung kropp med smärtor men inget farligt. Jag försökte hitta njutningsfull löpning. Hade ingen klocka. Bara min kropp att styra löpningen efter. Precis vad jag behövde denna dag. Löpningen avslutades med vanliga 5-km spåret. Härliga miljöer även där. Men de första kilometrarna var härligare.

Efter löpningen var det dusch och grillunch i solen. Härligt sällskap. Fantastiska människor med samma passion för träningen som jag har. Underbart väder med solsken. Myror i gräset. En omgång kortspel. Tina anslöt sig till IM2014 gänget. Härligt!

Det pratades om tävlingar som gått. Lopp som kommer. Kraftloppet. Vretaloppet. Det pratades även om lopp som pågår och gått under dagen. Roine tog en andraplats i Båstads marathon. Kalle rockar i Sverigetempot. Och alla som sliter i Fotrally. Man kan inte bli annat är laddad och taggad. Nu snäppar vi upp en aning va? Mot IM2014!!!

20120630-211256.jpg

20120630-211305.jpg

Mot IM2014 – galet men sant

Mitt galna mål med IM2014 har börjat sjunka in. Jag har börjat fundera på upplägg. Hur börjar man nu redan 2 år innan? En sak vet jag och det är att jag behöver hitta en bra balans i att trappa upp, men inte för hårt och seriöst så här långt innan. Jag vill ju att detta ska vara något som utvecklar mig på vägen. Det ska hända saker allt eftersom. Därför behöver det för mig inte vara all in ända från start. Det får inte bli ett måste. Det är ingen elit-satsning. Det är en satsning helt enkelt. En satsning att ta mig sig själv och de andra tjejerna runt. Och att det ska vara skoj på vägen.

Det måste inte alltid vara njutningsfullt. Det måste inte vara roligt varje pass. Men vi måste känna att det är tillräckligt roligt för att fortsätta. Vi ska vilja göra detta. Jag tror det blir lättare tillsammans. Vi kan stötta och peppa varandra.

Jag vill gärna fundera ut ett eget upplägg. Inte bara be någon om hjälp rakt av. Jag har tillräckligt med kontakter för att kunna få ett upplägg utan egen ansträngning. Med det är inte intressant. Det grundar sig i att jag nästan tycker planeringen, upplägget, peppningen och vägen dit kan vara minst lika rolig. Dessutom vill jag ha koll på min träning och kunna styra den efter vad som passar mig och de som vill ta del av upplägget.

Min tanke är därför att ta fram mina egna tankar och idéer. Dels genom sunt förnuft men också genom att läsa mig till hur andra gör. Sen kommer jag förankra detta hos personer som jag vet har koll på helheten. Jag vill ju trots allt veta om jag är helt fel ute. Den kommer jag säkert ta hjälp med att få till detaljerna. Jag har ju inte koll på allt. Men jag vill lära mig.

En del av IM-satsningen kommer vara tri-träning och brickträning. Med klubben har vi under sommaren gemensamma tri-träningar. Än så länge har jag bara peppat andra. Så småningom kommer jag också ligga i vattnet i Ljungsjön och plaska. Igår var det fantastiskt väder, energifulla människor och mycket adrenalin i kroppen. En sån här kväll pratas det mycket träning, upplägg, utrustning, tider, tävlingar och mål. Alla kan vara med utifrån sina förutsättningar. Gammal som ung. Elitsatsande som motionär. Det är det som är tjusningen med NocOut. Det finns en plats för alla!!! Kärlek, vänskap och omtanke!!!

20120628-065217.jpg

Mitt galna mål med IM2014 har även börjat sprida sig. Vi är snart 10 tjejer. Det jag får höra att fler är sugna att träna med oss. Blod, svett och tårar är något vi kommer dela under två år tillsammans! Många mil kommer nötas. Muskler kommer ömma. Många liter kommer vi svettas. Men även kommer många skratt att delas. Det är jag övertygad om.

Bra start på dagen

Man kan knappast börja dagen bättre än med en morgonpass i gott sällskap. Imorse slöt Jenny, Lotta, Mattias och Tor vid Tinnis för ett pass i bassängen. 1600 m i skapligt tempo. Lugnt och blandat med bröstsim och crawl.

20120626-095718.jpg

Det känns som om jag kommit igång igen nu. Körde ett spinningpass igår och det kändes bra.

Simning

För er som missade det så drog jag förra veckan igång en rejäl utmaning. Öppen för den som vill hänga med. Hela vägen till Ironman 2014 är gruppens stora fokus. Men det finns några som siktar på lite andra distanser eventuellt. Vissa håller året 2014 lite mer öppet än andra. Man vet ju aldrig vart livet för oss.

Simning är ett av delmomenten som det under kommande två år kommer satsas lite extra på. Jag har inte simmat jättemycket och jag är inte direkt snabb. Men vad gör det? Jag har ingen måltid som det ser ut nu. Och jag har mycket att lära. Simningen började egentligen 2008 för min del. Då var den ett moment i Tjejklassikern, som jag genomförde tillsammans med ett gäng tjejkompisar. Det där med att dra ihop gäng som gör saker ihop verkar vara lite min grej.

Vansbro Tjejsim 2008

Sedan dess har jag kommit upp mig lite. Gått en crawlkurs och behärskar crawl åtminstone ok. Det stora delen jag har kvar är att bli mer bekväm med simning i öppet vatten. Jag tycker att det kan vara lite småläskigt. Borde investera i en bra våtdräkt också. Men det får nog faktiskt vänta till nästa år.

Igår kom jag äntligen igång igen efter förkylningen. 2000m i bassäng med härliga Lotta. Det kändes segt efter uppehållet. Men skönt att komma igång. Nu ska jag bara försöka få med mig IM-tjejerna på ett par morgonsim i veckan. Vi börjar upptrappningen mot Kalmar redan nu. Och vi kommer ha grymt kul på vägen…

Framåt hösten, när gruppen har blivit lite mer klar (när de som velar har bestämt sig) kommer en presentation av alla grymma tjejer som ska träna mot IM2014 med mig!!!

Midsommar

Midsommar – blommor – lax – vänner – jordgubbstårta – dans – nubbe – grillat – svenska visor – avslappnat – regn – blåst

Igår var det midsommar och jag hoppas alla hade en dag som ni uppskattade. Oavsett om ni ville ha allt stå hej med dans runt stången och femkamp eller om ni inte ville fira alls. I år tonade vi ner firandet lite. Vi som annars alltid varit bortresta valde att stanna hemma och fira med Lotta och Mattias.

Det var skönt. Samtidigt som jag kände att det inte fick bli för mycket som en vanlig helg. Mycket beror dock på vädret en sådan här dag. Svensk midsommar brukar ju innehålla regn. I år såg det lite mer lovande ut. Sol på dagen och regn framåt kvällen sade prognosen.

Så vi planerade in en sill-/laxlunch vid Bergs slussar. Daniel och Mattias som ville träna sprang ut. Jag och Lotta kom efter med lunchen. Det var soligt men blåsigt. Men vad gjorde det när man kunde vara ute!!!

Sen åkte vi hem och somnade i soffan alla fyra. Skönt att samla energi. På kvällen grillade vi. Åt tårta och spelade spel.

20120623-084217.jpg

Hade ni en bra midsommar???

Långsiktigt mål = galen idé?

Mitt i min träningsmisär kan jag ändå blicka framåt. Jag längtar, visualiserar och planerar just nu ett par år framåt. Varför så långt? Jo för att de sakerna jag känner att jag vill genomföra faktiskt kräver lång upptrappning av träning. Jag vill göra det rätt. Minimera risken för överträning och skador. Dessutom tror jag det är bra om jag lyckas klara av ett par delmål innan jag tar mig an den stora utmaningen.

Ett litet frö har börjat gro inom mig och det såddes under träningshelgen med Alex för en månad sedan. Att dra igång en seriös satsning för att nå mitt mål. Inte för att slå någon rekordtid. Däremot seriös i den bemärkelsen att jag vill ha ett ordentligt träningsupplägg. Jag vill göra det på rätt sätt. Jag vill hinna göra det på rätt sätt. Dels för att jag tror det blir enklare att genomföra då. Dels för att det blir roligare och lättare. Planen är också att dra med mig ett gäng tjejer som vill göra detta med mig. Killarna i min omgivning tränar inte på min nivå, men de får gärna vara med de också. Jag har lagt fram förslaget för ett par stycken. Några har nappat och någon skulle fundera lite. Drömmen vore om vi blev kanske 10 stycken som kunde peppa varandra och träna tillsammans. Det vore så roligt. Ordna träningshelger. Köra lopp. Svettas, gråta och skratta. Uppleva endorfinruset. Likväl övervinna svårigheterna och motgångarna tillsammans.

Blir ni nyfikna nu? Om jag säger simma, cykla, springa! Vad säger ni då?

Ironman 2014 såklart!!! Vill du hänga med? Just nu är den bara en idé och tanke. Men en idé som SKA bli verklighet. Om målet och tidsramen känns rimlig. Om du vill ha träningssällskap för att nå målet. Hör av dig! Som det ser ut nu kommer det finnas tjejer i åtminstone Linköping och Stockholm som hänger med. Visst mycket kan hända på tv år. Vi vet inte vart livet har tagit oss då. Men bland de jag pratat med är träningen en naturlig och självklar del av tillvaron. Så även om man inte står på startlinjen 2014, finns det inget som hindrar att man är med och tränar med det som mål.

Tjejmarathon och Vätternrundan

Helgen som varit har varit en helg i idrottens tecken. Jag har inte deltagit men sett en del vid sidan av och följt en del i sociala medier.

I Stockholm gick Tjejmarathon av stapeln. Arrangerat av två tjejer och där överskottet går till ett sjukhus för kvinnor i Kongo. Av det jag läst låter det som ett fantastiskt arrangemang och jag hoppas blir fler år. Jag drömmer lite om ultralöpning och det skulle vara fantastiskt att göra sin premiär i ett lopp som detta. Sara sprang och hon har beskrivit sitt lopp och äventyr med samma härliga anda som vanligt.

Något som jag upplevde på lite närmre håll var Vätternrundan. Min sambo, svåger och en vän skulle köra och kl 3 var det uppstigning för att skjutsa dem till start. Vädret var strålande när vi lämnade Linköping, men alla väderprognoser varnade för regn under tidig morgon och förmiddag. När vi rullade in i Motala kom de första dropparna. Till en början ganska lätt men sedan kraftigare och kraftigare. Gruppen på tre var vid anmälan i höstas betydligt större. Målet var under 9 timmar. Men av olika anledningar hoppade det av folk ju mer tiden gick. Daniel har haft känningar i ena knät vid cykling senaste månaden. Han har testat att justera varenda inställning utan att det hjälpt. Hans inställning var att starta, men hoppa av om knät bråkade. Trots regnet, misären och skavankerna var det 3 glada gossar vid gott mod som begav sig till start. De vinkade glatt i Vadstena där jag hejade från campingen.

Daniel avbröt sin resa i Gränna eftersom knät bråkade. Då hade han cyklat hela vägen dit i ösregn. Han frös och kände inte att det var någon idé. Mycket klokt val. Nu kan han fokusera på att bli bra i knät inför det som komma skall. Det gäller att lyssna på kroppen och vara lyhörd för de signaler den ger.

Årets Vätternrunda var nog extrem ur det perspektivet att väldigt många bröt. Det tog tid för funktionärerna att slussa människor tillbaka till Motala. Kalla, blöta och frusna fick vissa vänta 6 timmar på en buss som kunde köra dem tillbaka. Jag har läst om personer som fortsatte cykla för att det höll dem varmare än att stå och vänta på bussen. Visst kan man kasta kritik på arrangörerna för att de som brutit fick vänta så länge. Men då ska man ha i åtanke att 2011 bröt ca 842 st, 2010 845 st, 2009 1000 st osv. I år valde 2250 stycken att avbryta rundan. Det är 2-3 gånger så många som vanligt. Även om man kan tycka att arrangörerna kan ha vädret i beaktning, så tycker jag det är orimligt att begära att de ska förutse denna ökning av folk som inte fullföljer. Dock är det tråkigt för alla som fått vänta. Litte bättre uppehållsmöjligheter i väntan på buss kanske hade varit bra efter vad jag hört.

Jag hade många vänner som sig runt med härligt pannben och mycket kämparglöd. Kalla och blöta, men bestämda trampade de på. Mia är en klubbkompis som kämpade sig hela vägen runt.

Nästa år får ni se upp. Då kommer 60 glada NocOut-cyklister starta tillsammans i Motala för att ta sig runt vättern. Om jag kommer vara med? Jag vill gärna. Men vi får se vad framtiden har att erbjuda på den fronten. Men jag har en dröm… 🙂

Spänning i luften

Jag har varit förkyld men är starkt på bättringsvägen. Jag är igång som vanligt förutom med träningen. Därför fick jag igår stå över NocOut’s klubbmästerskap i 5000 m på bana. Men man vill ju inte missa det ändå. Så jag var där och supportade, peppade och tog tid på löparna. Ett damheat och ett herrheat sprangs och två nya klubbrekord kunde läggas till handlingarna. Spänningen låg i luften hela kvällen. Löparna var laddade. Det pratades måltider och upplägg lite varstans. Man snackade ihop sig med klungor. Spanade in konkurrenter. Försökte sig på lite psykningar. Några försökte dämpa förväntningarna som det innebär med ett favoritskap. Till och med publiken hade strömmat till. Flera som kommit för att titta och heja.

När första startskottet gick stod det kanske 20-30 herrar på startlinjen. Taggade till tusen. Vem skulle ta hem detta i år? Oddsen var låga på både Johannes och Mats och de tog snabbt kommandot. Mats såg pigg ut och avgjorde med flera varv kvar. Han sprang in på en fin tid på 16 minuter och 57 sekunder och nytt klubbrekord. 

Damernas startfält var starkt denna dag. Här gissade nog de flesta på att det skulle handla om 3 tjejer. Det blir mycket riktigt dessa tre, Lotta, Ingrid och Elin som tog täten direkt. Ganska länge låg de samlade, men sedan tappade Elin lite. Ingrid och Lotta höll ihop precis fram till utgången på sista varvet. Då gick Lotta in framför och ökade. Hon fick ganska snabbt en lucka som hon höll ända in i mål. 20 min och 5 sekunder och ett fint klubbrekord.

Det var härligt att stå vid sidan av denna dag. Jag hade faktiskt inget sug efter att springa. Stämningen låg i luften. Publiken hejade. Tider ropades ut till höger och vänster. Alla fick pepp och pushades framåt att göra sitt bästa. Många personbästa slogs. De flesta hade leenden på läpparna och var nöjda med sina insatser. Trötta och utmattade löpare låg ned efter målgång likt en skog efter stormen Gudrun. Och det är precis så här det ska vara. Det är detta som gör löpningen så rolig. Och gemenskapen i klubben. 

 

Ansiktsbehandling

Nu när jag fortfarande är krasslig och inte kan träna så ska jag göra något som har varit välbehövligt läääänge. Bloggen ska få ett rejält ansiktslyft. Jag tycker själv att det är ganska tråkigt som det är idag, men jag har prioriterat träning framför detta innan.

Men nu ska jag nog passa på. Ikväll redan kanske 🙂
Och eftersom jag nu skrivit det här, så måste jag ta tag i det också!

På bättringsvägen

Nu är jag laddad för träning igen. 3 dagars förkylning har fått det att krypa lite i benen på mig. Jag är löpsugen. Så sugen att jag idag legat förkyld i soffan med löpartightsen på. Mycket skönt.

I övrigt har jag läst ut slutet på en bok och helt läst ut nästa. Mycket skönt och avslappnande. Jag hade en lugn dag igår också. Och jag sov bra i natt och idag har jag känt mig mycket piggare.

Jag har även börjat ladda för en massa cyclepass i sommar. Kanske fel att köra inne i sommar. Men med tanke på utmaningen som väntar i höst så är det precis cycle jag är sugen på just nu. Jag ser verkligen fram emot utbildningen i augusti. Det ska bli hur skoj som helst. Helen jobbar med schemat just nu så än vet jag inte vad och när jag kommer köra. Men det ser ut som att det blir två pass i veckan på schemat.

Nu ska jag göra er lite nyfikna också. Om allt går som det ska framöver så har jag en annan spännande utmaning framför mig. Jag kommer berätta mer senare. Men jag hoppas och inväntar några positiva besked innan jag berättar det för de som inte redan vet om det. Det kommer bli sååå bra om det blir av.

20120612-205128.jpg

20120612-205135.jpg