I går var det en sliten kropp som masade sig upp ur sängen och iväg till jobbet. När jag gick ned för trappan hade jag ömma hälsenor och benen var som bly. Med tanke på att jag hade lånpass inplanerat idag så bestämde jag mig direkt för att fredagen var en vilodag. En vilodag med gott samvete. De är så viktiga vilodagarna. Musklerna, lederna och kroppen i stort behöver återhämtning för att orka träna hårt och för att bygga upp det man bryter ner under träningen. 1-2 dagar i veckan har jag, beroende på hur träningen och livet ser ut i övrigt.

Idag vaknade jag faktiskt lite före klockan trots att jag ställt den tidigt. Ingen träning igår och ganska tidigt i säng gjorde att jag kände mig skapligt pigg i alla fall. Jag har haft lite lite känningar i höger vad senaste veckorna. Och igår kände jag av ömmande hälsenor. Därför kände jag mig inte så laddad för löpning. Men jag ville ju träna och jag hade bestämt med Anna. Vi hade sagt redan från början att vi skulle ta det lugnt eftersom hon varit sjuk i veckan. Så jag laddade med turkisk yoghurt, hallon, dinkelpuffar och ett kokt ägg.

Vi hittade ett lugnt och skönt tempo. Vi pratade ganska mycket och det var ändå inte jobbigt. Ett tempo vi hade kunnat nöta på i ett bra tag. Men vi sparade på krafterna och nöjde oss med dryga 11 km. Men framöver finns det förutsättningar för riktigt långa och sköna distanspass med härligt sällskap. När jag kom hem kändes kroppen pigg och inte alls trött. Nu ett par timmar efteråt känns det att kroppen fått ett bra pass idag. Jag är sådär härligt trött i benen. Precis som jag ska vara. Tyvärr ingen bild idag heller. Måste bli bättre på att fota på passen så jag har något att lägga upp på bloggen.

Nu är Daniel och simmar och jag går här hemma och myser. Städar skafferiet, plockar lite, kollar finalreprisen på Biggest Loser, tvättar, dammar, läser lite i min bok och bara njuter av att vara. De här hemmastunderna, både ensam och med D’s sällskap, är så viktiga för mitt välmående. Att bara vara och få samla energi. Ingen stress och inga måsten.

Jag är tacksam för att jag älskar träning och för att jag har vänner som delar min passion.

Denna dag inleddes med en morgonjogg med Jenny. I morgonsolen och till fågelkvitter slet vi med morgontrötta kroppar på en kort runda. Perfekt sätt att börja dagen på.

Redan innan hade jag bestämt med Lotta A att hänga med på en cykeltur. Det blåste rätt mycket och min inställning var att om Lotta kör så hänger jag på. Och hon hade inga planer på att ställa in. Jag hade en mil i motvind innan jag ens slöt upp med Lotta och sedan var det grotesk motvind ända till Berg. Min hybrid är inte optimal för ändamålet. Mina ballongdäck var mer än dubbelt så stora än däcken på Lottad racer. Hon fick vänta in mig några gånger. Men runt kom vi. Med trötta ben kom jag hem med nästan 4,5 mil i benen.

Där väntade maten. Gryta som vi tagit upp från frysen. Den åts med broccoli och crème fraîche. Ljuvligt. Köttet hade kokat i flera timmar och smulades i munnen. Mmmmm

Vad har ni tränat idag då???

Igår kväll var det återigen dags för intervaller med NocOut. 9*600 m stod på agendan. 9 stycken?!?!?! JOBBIGT!!! Men nödvändigt för utvecklingen måste jag medge.

Efter jobbet blev det först en powenap på 40 minuter som uppladdning och så lite energiintag på det. D som ska springa lopp på lördag ville inte köra idag, så han stannade hemma. Mina ben var trötta efter senaste periodens träning, särskilt vaderna. De fick sig dessutom en omgång tåhävningar i måndags kväll. Så med stumma ben tog jag mig till CH och visste redan från början att jag skulle få jobba med pannbenet under passet. Redan på uppvärmningen kände jag av blyklumparna till ben som inte riktigt ville springa i det tempo som huvudet ville. Redan då satte jag upp strategin för passet: Överleva!

Första intervallen gick ganska bra. Man öppnar skapligt, men inte för hårt. Man känner av kroppen och tempot. Andra varvet ökade vi och det kändes att det kanske blev lite för hårt. Jag hade sällskap av Anna hela passet och vi kämpade hårt tillsammans. På något sätt är det skönt att känna att man har någon som sliter lika hårt och som ligger där bakom och vill att man ska hålla uppe tempot. Inte för att det går jättefort för mig i den formen jag är idag. Men jag har ju något att jobba mot.

9 intervaller kändes tufft innan passet. Det kändes jättejobbigt efter andra intervallen. Men vi hittade vårt tempo och vi nötte på. Rätt som det var hade vi klarat hälften och till slut passerade vi mållinjen på sista intervallen. För min del var det benen som var den största begränsningen idag. Flåset hade klarat ett högre tempo. Men det blev ett bra pass. Intervaller är nödvändiga. Och faktiskt riktigt roliga, även om det känns slitigt under tiden. Men känslan efteråt är fantastisk.

Endorfinrus
Styrka
Pannben
Svett
Glädje
Utmattning
Återhämtning
Energi
Gemenskap

Just nu kan jag inte göra annat än att älska löpning. Jag längtar till nästa pass och kroppen vill bara ha mer, mer, mer… Jag är tacksam för att min kropp klarar alla utmaningar jag utsätter den för. Och mer ska det bli!!! Våren är här och förutsättningen för löpning är optimal. Man kan se hur naturen vaknar till liv igen efter en vinter i dvala.