Race report Jönköping 70.3 del 3 – reflektioner

Nästan två veckor har gått sedan jag lycklig korsade mållinjen i Jönköping. Nöjd och lycklig över ett lopp som verkligen gått över förväntan. Jag njuter fortfarande över hur bra det gick och kommer göra det länge. 

Samtidigt har jag börjat analysera och reflektera över loppet. Vad gick bra? Vad kan jag förbättra? Hur ställer jag detta i jämförelse med andra prestationer?

Prestationen

Jag är så extremt nöjd med det jag lyckades prestera utifrån de förutsättningar jag har haft. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade gått om jag kunnat löpträna som planerat? Denna vår var jag inte ens i närheten av det. Samtidigt kanske cykelformen varit sämre om jag haft mer tid för löpträning. Det är omöjligt att veta. Men både roligt och nyttigt att reflektera över eftersom jag vill bli bättre på det jag gör. 

Jämför jag med Kalmar Ironman 2014 är jag mer nöjd över tiden nu. Jag kom under 6 timmar vilket jag inte trodde på själv ens. När det gäller Kalmar är jag mer nöjd över prestationen att ens ta mig runt. En halv Ironman har hela tiden känts genomförbar på ett annat sätt. 


Simningen

När det gäller simningen har jag så mycket att förbättra. Samtidigt gör de grejerna kanske inte så mycket på totaltiden. Knappast ens 10 minuter. Samtidigt är ju en minut en minut. 

Jag behöver simma mer öppet vatten. Bli bekväm med det. Det är nyckeln till snabbare tider på tävlingarna. Träning i bassäng går bra. Där kan jag nöta teknik och fart utan rädsla. Bassängträningen älskar jag. 

Cyklingen

Även om cyklingen kändes jättebra under loppet finns det saker att jobba med här också. Jag skulle definitivt kunna köra mer backträning. Det skulle göra mig starkare på en bana som Jönköping. 

Dessutom vill jag känna mig mer trygg i allt det tekniska runt cykeln. Laga punktering, fixa enklare saker med bromsar och liknande. Så fort cykeln strular är jag nästan nollställd. 

Dessutom skulle det vara bra att kunna kissa på cykeln. Haha. Låter lite konstigt kanske. Men många triathleter gör det. Då skulle jag spara in några minuter på toabesök. Och dessutom inte behöva trampa igång kroppen efter ett heller. Men jag har försökt. Det är svårt. 

Löpningen

Den här grenen har jag koll på. Jag kommer ju från orienteringen. Först och främst behöver en stark kropp som håller. Så jag kan vara skadefri. När jag kommit dit vill jag bli snabbare. Mer intervaller och tröskelpass står på schemat så småningom. Men först ska jag bli hel och stark. 

Arrangemanget

Jönköping var verkligen en väl anordnad tävling. Man kan inte tro att det var första gången man var en IM 70.3. Visst finns det alltid saker man kan önska. Men det är inga stora grejer. Får jag bestämma och om allt klaffar står jag på startlinjen även nästa år. 

Stort tack till

Daniel för all support och stöd under året. Ovärdeligt. 

Barnen för att ni finns och berikar mitt liv med glädje och energi. 

Mia för att du gjort just resan mot Jönköping roligare med träningssällskap och rumssällskap nere i Jönköping. Alla dina frågor var bra för mig också. Då fick jag reflektera över dem också. Tror det var därför jag kände mig så lugn och förberedd mestadels av tiden. 

Alla supportrar runt banan. Mina föräldrar och syster med familj som kommit för att heja. Alla klubbkompisar och övrig publik. Ni var fantastiska!!!

Race report Jönköping 70.3 del 2 – Loppet


Eftersom jag hällt en flaska vatten innanför våtdräkten är kroppen lite förberedd. Glider ner i vattnet och simmar iväg. Som ett under kommer jag in i en skön känsla och ett bra flyt direkt. Jag har sett ut lite delpunkter redan innan. Bron är den första. Den kommer efter kanske 300 meter. Fram dit går det faktiskt riktigt bra. En del folk men ingen känsla av trängsel. 

Vid bron känns det som att det tjocknar på med folk. Jag kan inte riktigt simma förbi som jag vill. Dessutom är det lite småvågigt och rörigt i vattnet. Lite svårandat nästan. Precis när jag ska andas får jag en smäll i huvudet. Det får man räkna med i dessa sammanhang och jag har fått det förut utan att det har gjort så mycket. Men denna gång gör smällen så att jag trycks ner mitt i andningen. Jag får en rejäl kallsup och det känns som jag knappt kan andas. Behöver stanna upp men blir nästan påsimmad hela tiden. Känner paniken komma. Tittar på bojen långt bort som ska rundas. Jag är inte ens i närheten av halvvägs till uppgång. Det här klommer aldrig gå. Jag vill bara ge upp och bryta tävlingen. Allt fokus och allt flyt är borta. Helt borta. Jag blir både ledsen och förbannad på en gång. Ser en funktionär på en bräda en liten bit bort. Simmar dit och häver mig upp. Man får vila där om man behöver. Släpper upp våtdräkten, pratar lite med honom och försöker hitta nytt lugn och fokus. Tänker på cyklingen och löpningen som jag så gärna vill genomföra. Och på alla där på land som är där för att heja på mig. Ligger väl där 2-3 minuter innan jag hittar lugn nog att ge mig iväg. Bröstsimmar halvvägs till vändningsbojen i väntan på att rädslan ska försvinna. Det går långsammare än crawl men jag tar mig framåt i alla fall. Trängseln lättar efter en stund. Men vattnet känns svajigt och oroligt. Jag tar några crawltag och det känns helt okej. Jag börjar hitta ett skapligt lugn i alla fall. Men jag har tappat tid. Jag är riktigt besviken. Det känns som om mitt tidsmål håller på att rinna bort på grund av detta. Jag tror att marginalerna är ganska små. 


Så rundar jag äntligen den stora bojen längst bort och tar sikte på den andra. Dit går det snabbt och snart har jag näsan vänd mot bron igen. Nu börjar en period med helt galet dålig navigering. Vad håller jag på med? Tycker kanske man borde haft en boj till innan bron. Men när bron börjar komma närmre blir det bättre och nu går det riktigt bra igen. Jag avslutar de sista 400 m med samma sköna känsla som de första 300. 

Äntligen är jag framme vid rampen. Tar mig upp ur vattnet och ser Lisa precis framför mig. Kan inte ha gjort en urusel simning om hon är där. Hon är stabil i vattnet. Peppar henne lite och springer förbi mot cykeln. Får flera hejarop från klubbkompisar. Ser mamma och pappa och känner tårar i ögonen av lättnad. För att jag klarat simningen, inte brutit ihop helt och gått av. Mer hejarop från klubbkompisar och annan publik. Med ett stort leende i ansiktet springer jag där på den blå mattan. Med våtdräkten vid midjan och ringar efter glasögonen runt ögonen. Lycklig och glad. Trots ångesten för simning i öppet vatten så älskar jag triathlon. För har jag bara kommit upp ur vattnet är det bara roligheter kvar. 

Växlingen går bra. Ett toabesök innan jag tar min älskade cykel och påbörjar cyklingen. Efter dryga 6 km kommer den omtalade backen. Jag är fokuserad på att hitta mitt eget flyt. Trampa mig upp meter för meter. Helst utan mjölksyra. Det går över förväntan. Backen är inte alls så farlig som jag föreställt mig. Efter backen följer 8 mil i böljande småländskt landskap. En fantastiskt rolig, vacker och härlig cykelbana. Den är definitivt rätt kuperad men på något sätt ger nedförskörningarna fart och kraft som jag får med mig bra när det går uppför. 

När jag kommer upp för monsterbacken i början visar klockan att jag har en medelfart på 24,9 km/h. Då sätter jag ett mål att försöka arbeta mig upp så nära 30 km/h som möjligt. Energiintaget går bra. Benen känns starka. Jag gjorde rätt som inte tog på cykeltröja och armvärmare. Jag tänker gång på gång att det är så himla roligt. Den roligaste cyklingen jag gjort. Stort plus för att vägarna var avstängda. Att man tryggt kunde rulla längs de vackra vägarna. Det var inte jättemycket publik ute men de som stod längs vägen hejade massor. Jag rullar in till växlingen och kommer in på 3:03. Ett toastopp kanske gjorde att jag missade drömmålet. Men vad gör det när man räknat med 3:15-3:30 någonstans. Jag är jättenöjd så långt.  

Elna satt längs vägen och tog jättefina bilder. Jag lånar en på min urstarka klubbkompis Mattias. Som för övrigt vann sin age group och nu har ett fint pris som pryder köksbordet hemma. 

Ytterligare ett toabesök i växlingen som för övrigt går utan problem. Jag springer iväg och försöker direkt hitta ett tempo som känns lätt och avslappnat. Brukar försöka hitta farten utan att titta på klockan i början. Känslan är viktigare. Benen är som vanligt lite slitna efter cyklingen. Men så ska det väl vara. Tittar på klockan och inser att det går snabbare än jag trott jag klarar efter den här våren. Med den här farten skulle jag kunna sätta ett bra pers på halvmaran. Men jag vet att jag inte har distansen i benen. Jag vet att benen har sprungit för få långpass för att det ska hålla hela vägen. 
Överallt får man hejarop från en grym publik. Överallt står det NocOutare som hejar fram en. Min familj ser jag flera gånger. Daniel och barnen på lite olika ställen. Föräldrarna och syster med familj vid en kyrka. Jag kommer på mig själv med att le som ett fån flera gånger. Jag High-fivar med syskonbarnen och njuter. 


Bild lånad från NocOut, tagen av Oliver Wettergren

Precis som jag misstänker håller inte tempot hela vägen. Men jag tänkte i början att det kommer gå tungt de sista 5-6 kilometrarna, oavsett hur snabbt det har gått dit. Så jag körde på så länge det höll. Mycket riktigt, med kanske 6-7 kilometer kvar orkar jag inte hålla tempot riktigt. Då börjar benen bli rejält trötta. Lisa passerar mig och ser hur pigg och stark ut som helst. Jag har inte en chans att hålla hennes rygg. 


Nu börjar jag kolla på klockan och fundera lite. När jag inser att sub 6 finns inom räckhåll bränner tårarna i ögonen. Hur är det möjligt? Men det är en bit kvar. Håll ihop nu Ida. Inte gå. Håll dig springande! Snart inser jag att även sub 2 på halvmaran kan gå. Men marginalerna är mindre dit. Och nu är benen rejält trötta. Jag försöker hålla farten uppe. Bestämmer mig i förväg för vart fartökningen ska börja. Kör enligt plan. Ökar farten rejält. Passerar rätt många deltagare men orkar inte le mot någon. Fokuserar på varje steg, på att andas och på det som hägrar någon kilometer fram. Målet. När jag kommer in i Rådhusparken  spricker jag upp i ett leende. Så länge min klocka stämmer kommer jag ta både sub 6 på loppet och sub 2 på halvmaran. 

Jag korsar mållinjen och tårarna rinner. Jag stannar klockan på 5:55. Vet inte hur exakt tiden är men under 6 timmar borde jag vara. Funktionärerna ser mina tårar, tittar lite extra och då ler och gråter jag på samma gång. Möter upp Daniel och barnen och gråter igen. Det här fanns knappt i min fantasti att det gick att nå i år. Inte när jag varit skadad sedan i februari. Sub 6 känns som en dröm och jag lyckades. 

Som på moln går jag mot athletes garden. Eller ja stapplar snarare. För benen är trötta. De kommer göra ont de kommande dagarna. Men vad gör det? Jag känner mig grym. Det kommer vara värt varenda plåga. Inget kan få mig på dåligt humör nu. Varken iskalla duschar eller långa matköer…

Tidsmålet inför Jönköping Halvironman

Så här i efterhand analyserar jag en hel del. Även om jag inte pratar om det så mycket i förväg har har jag alltid uppsatta mål. När jag anmälde mig till Jönköping i höstas satte jag upp ett tidsmål som dröm. Jag ville under 6 timmar. Det kändes genomförbart men samtidigt rejält utmanande. Jag födde ju mitt andra barn i april förra året. Andra på mindre än två år. Jag visste att det inte fanns några garantier för att kroppen skulle återhämta sig lika bra som förra gången. Jag ville bygga upp ordentligt innan triathlonträningen satte igång på allvar. 

Jag räknade och jämförde tider med Kalmar. Simma under 45, cykla på 3:15 och springa på 2 timmar. Och så gärna varje gren lite snabbare för att ge marginal till växlingarna. Det kunde gå om träningen gick bra och allt stämde under tävlingen. Men det fanns inte utrymme för en vinter och vår fylld av förkylningar eller skador. Inte utrymme för steg tillbaka med tanke på graviditeter och förlossningar. 


Så kom skadan i sätesmuskeln i februari. Då var jag inte så nervös. Det var gott om tid. Men för varje vecka som gick kom tankarna mer och mer. Skulle jag behöva göra som i Kalmar två år tidigare och revidera tidsmålet? Jag vilade, blev bättre och började träna igen. Varje gång kom det tillbaka. I slutet av april, när jag drog upp skadan sista gången hade tankarna gått så långt att en start kändes hotad. Då bestämde jag mig för att försöka vila bort det och sedan bara ta mig runt om jag ens kunde stå på startlinjen. 

Jag pratade med en sjukgymnast och fick lite råd. Började göra rehabövningarna bättre. Jag vilade många veckor och kom sedan igång försiktigt. Jag joggade runt alla mina pass. Korta som långa. Inga fartökningar alls. De var förbjudna. Varken flåset eller musklerna fick sig någon utmaning under dessa pass. Men jag sprang. Och det fanns hopp. Återigen kunde jag känna att fokus låg på att jag skulle starta Jönköping, inte om. Det längsta passet innan Jönköping sedan typ januari blev till slut på 11 km. Långsamma och kontrollerade kilometrar. Men alldeles för få. Alldeles för få. 


Under de senaste månaderna med skadan har jag reviderat målet. 45 minuter på simningen kvartstod. 3:15 på cykeln blev 3:15-3:30. Kanske inte så mycket på grund av skadan. Cykelträningen hade gått bra. Men banan var backig och jag hade inte fått till så mycket sådan träning. Löpningen kändes extremt osäker. Målet var att jogga runt. Varsomhelst mellan 2-2:30 var min gissning. Förmodligen runt 2:15. 

Så när jag stod där i startfållan var målet i första hand att ta mig runt hel. Gärna under 6:30. Kunde jag ta mig under 6:15 hade jag lovat mig själv att vara rejält nöjd. Mer var inte kroppen tränad för. 

Med de tankarna påbörjade jag simningen… 

Race report Jönköping 70.3 del 1 – innan start

Igår var det dags. Det jag tränat för det senaste halvåret –  Jönköping 70.3. Eller en Halvironman då. En dag med både leenden och tårar, energi och utmattning, glädje och lite tårar. Men jag tänker inte börja med loppet. En tävling som den här kräver en hel del förberedelser. Jag har skrivit om dem innan. Men jag tänker fortsätta med att skriva klart om dem. 

Provsimning av banan

I lördags morse, dagen innan tävlingen, mötte jag och Mia upp Lisa för att provsimma lite av simbanan. Det var en fantastisk morgon med sol och lugnt vatten. Jag fick direkt en bra känsla i simningen och kände förhoppning inför tävlingsdagen. Jag känner ju inte direkt förutsättningslös kärlek till simning i öppet vatten ännu. Även om jag inte ger upp hoppet. 

Dock strulade min klocka. Jag hade helgen till ära plockat fram min gamla Garmin eftersom den har multisport-funktion vilket passar ypperligt för tri-tävlingar. Klockan stängde bara av sig hela tiden. Trots att jag laddat den började den blinka om dåligt batteri. Det har hänt en gång tidigare och då fungerade det med att rensa historiken. Eftersom Daniel och prinsarna bestämt sig för att komma och sova över sista natten så kunde ju Daniel ta med sig sin klocka ner. Så var det löst. 


Efter simningen begav vi oss av mot hotellet för att fixa iordning det sista innan cykel check in. Då passerade vi en kille som kraschat på cykel och inväntade ambulans med honom. Ingen tävlande dock. 

Checka in cyklarna

När vi äntligen kom tillbaka dubbelkollade vi att allt fanns i påsarna innan vi gick mot växlingsområdet för att checka in cyklarna. Då märkte jag att jag inte kunde svänga åt höger. Upptäckte att fästet som bromsklossarna sitter på tog emot ramen och gjort en liten skada i lacken. Jag hade haft inne cykeln i veckan för att fixa med bromsarna så att jag kunde ha Daniels värsting-hjul på under tävlingen. Något måste ha hänt när vi fraktade cyklarna för jag cyklade ju på fredagsmorgonen. Men det här fanns inte en chans att jag kunde cykla med. Kände stressen och paniken. Ringde Daniel för råd. Kom då på att det fanns cykelservice på Expo-området så jag traskade dit. De såg att bromsen var för löst spänd, eller hur man nu ska förklara. Cykel-mekar-termer är inte min styrka. Killen gjorde en justering och jag gick ut igen. Testade bromsen lite, det knäppte till och var tillbaka i samma läge. Blev rejält osäker på start här. Gick in igen och fick hjälp en gång till. De sade att det såg ut att vara en märklig konstruktion med små marginaler. Men de drog åt, jag provcyklade och det kändes bra. Drog en stor lättnadens suck och gick till växlingsområdet. 

Väl där gick allt bra. Vi hade ju besökt det redan dagen innan så vi hade koll och det gick snabbt. Efter det åt vi lunch med Lisa, Andreas och Oliver. Det blev kycklingspett och ris på Grekiska kolgrillsbaren. Riktigt gott!!! 

Reka cykelbana

Mätta och nöjda tog vi vägen förbi expoområdet för att shoppa lite. Det blev två linnen. Jag träffade även på Bloggar om hälsa-vännen Maria och hennes familj en sväng. Kul att träffa dem igen. Det var ett tag sedan. Efter det gick vi till hotellet tajmat med att mina tre hjärtan anlände. Jag hjälpte dem med grejerna innan jag och Mia tog bilen för att reka lite av cykelbanan. I efter cirka 6 kilometer skulle det komma en backe som alla pratade om. Brant, jobbig och mjölksyrasprutande ryktades det om. Så vi ville se den så vi kunde se vad vi hade framför oss. Ni vet kunna förbereda sig på mjölksyrafest och stumma ben redan i förväg. En perfekt grej att drömma mardrömmar om natten innan tävlingen. Vi hittade rätt till slut och kunde konstatera att det handlade om en 3 km lång och seg backe, dock inte jättebrant. Trivsam skojade Mia lite senare. Döjobbig kände jag och insåg att jag hade för lite backträning i benen.

Efter lite slapp på hotellrummet gick vi och åt en fantastisk god pasta på Freddies. Det blir många nya restauranger dessa dagar om man tänker på julikalendern i bloggnätverket. Alltid trevligt ju. Men vi åt upp och gick direkt tillbaka för de sista förberedelserna på hotellet. 

Vi packade väskorna för att kunna åka checka ut snabbt på morgonen. Gjorde i ordning de vita påsarna med det vi ville ha efter loppet. Blandade sportdrycken som skulle sitta på cykeln. Vi duschade, rakade benen, målade naglarna och färgade ögonfransar och bryn. Kan låta fåfängt. Men sådant gör jag sällan annars och det är precis sådana saker som får mig att slappna av och inte bli så nervös. Perfekt uppladdning. Även om jag inte skulle va så snabb skulle jag va snygg. Eller ja något sådant. 

Tävlingsdagen

Natten var bra. Jag vaknad med lite fjärilar i magen. Vi vaknade i tid. Åt en frukost med ostkaka, nutellamackor, frukt och annat gott. Fullproppade med kolhydrater packade vi in våra saker i bilen innan vi begav oss till växlingsområdet. 


Först skulle jag pumpa däcket och eftersom jag hade Daniels hjul hade han visat mig hur det funkade med ventilförlängaren vid punktering. Nu satt översta delen löst och jag fick inte dit den. Det visade sig att den satt upp och ner. Hahaha snacka om nerver. Jag preparerade cykeln med flaskorna, snackade med lite folk, önskade lycka till, gick på toa och försökte ladda. Slöt upp med ett gäng grymma tjejer och började kränga på mig korvskinnet, eller ja våtdräkten. Speakern, som för övrigt var grym, tog denna bild på oss. Några minuter senare hade vi lämnat växlingsområdet och begett oss mot starten. 


Starten går till så att man självseedar sig genom att ställa sig vid förväntad simtid. Klockan börjar rulla när man kliver i vattnet. Det fungerar fantastiskt bra och gör att trängseln i starten och vattnet är mycket mindre. 

Jag stod med Lisa, Jessica, Fredrik och några till. Jag hade inte träffat Daniel och barnen på morgonen. Tittade efter dem men såg dem inte. Så stod de plötsligt där. Precis vid en öppning till fållan. Jag kunde glida ut och ge dem varsin puss. Det kändes bra i hjärtat. 

Tankarna inför simningen kändes ganska bra. Jag hade provsimmat vattnet dagen innan. Det var bra temperatur, rullande start och halva distansen jag körde i Kalmar för två år sedan. Distansen kändes under kontroll. Det som skulle kunna ställa till det var känslan i vattnet, trängsel och att bli störd av andra medtävlande. 

Så fick vi plötsligt gå i. Loppet var igång…

På plats i Jönköping

Igår packade jag och Mia in alla våra grejer i bilen och åkte ner till Jönköping. Jag lämnade sambo och barn hemma och gick in i bubblan helt. Jönköping ligger bara dryga timmen från Linköping så det är ett bra avstånd. Man kan i princip glömma något hemma och hinner hämta det. Jag har dock inte kommit på något än som tur är. 


När vi kom ner checkade vi in på hotellet och lämnade cyklarna på rummet innan vi gav oss av till expoområdet för registrering. Vi hade räknat med mer köer och lite mer stress. Men det gick smidigt. Så nu är ryggsäcken uthämtad och armbandet på armen. Startnummer 380 har jag om man vill följ mig imorgon. 


Efter registrering gick vi direkt till preracemötet. Det innebär en genomgång av regler. Men även en hel del pepp och tips som kan vara värdefullt att ha med sig. Imorgon har 76% av startfältet aldrig startar i en Ironmantävling förut. Det är tydligen rekord. 

Efter mötet gick vi och åt. I år fick man en matbiljett som fungerade på 7 restauranger. Bara att välja. Vi åt pasta med kycklinggryta på Esters kök. Jättegod mat men för lite. Jag blev inte riktigt mätt. 

Efter maten gick vi och kollade in växlingsområdet. Vi hade tur, för man fick gå in och kolla. Jag har verkligen jättetur med placeringen av cykeln. Nästan längst ut på en rad kanske 15-20 meter från cykel ut. Jag vill helst ha cykeln nära där man ska ut/in på cyklingen. Ju mindre man behöver springa med cykeln i växlingsområdet desto bättre. 

Sedan åt vi glass innan vi gick ner till simstarten igen. Vi kollade återigen in simbanan lite. Den känns bra. Man simmar i en rektangel. Den känns helt klart inte extremt lång och man såg hela banan. 


Till slut hamnade vi på hotellrummet. Där packade vi påsarna och fixade i ordning cyklarna innan vi slappade och sov. 

Idag ska vi simma lite av banan och sedan checka in cyklarna. Efter det är de flesta förberedelserna avklarade. Då börjar den sista delen av förberedelserna. Jag är faktiskt inte så nervös. Jag ska väl kunna ta mig i mål även om löpningen kommer gå bra mycket långsammare än jag hoppats på. 

Håll en tumme eller två för mig imorgon! 

Struldag

Gårdagen flöt på bra. Tränade på att byta slang. Hängde med Mia och snackade mycket träning. 

Idag var det tänkt att jag skulle packa vid lunch och sedan ta barnen hemifrån så Daniel fick lite egentid innan jag åker bort hela helgen. Men om gårdagen gick som planerat, gjorde dagen inte det. Det mesta strulade. 

Jag började dagen med att ta med Ludde på några ärenden. Det gick som planerat. När jag kom hem skulle jag tvätta lite grejer som ska med. Då börjar tvättmaskinen strula igen. Nästan hela programmet går klart. Men på slutet går något fel. 

Efter det ska jag försöka fixa min tävlingslicens som jag inte fick ordning på igår. Mailet med instruktioner från förbundet hjälpte mig ända fram till betalningen. Men den gick inte igenom. Sedan upptäckte Daniel att bakbromsen på cykeln låg emot däcket. Dessutom visade det sig att jag köpt fel patroner på förmiddagen. Vid det laget var jag rätt uppgiven. Vad skulle gå fel härnäst var allt jag funderade på. 

Men till slut gick betalningen igenom. Är Lotta och Mattias är på semester så vi fick tvätta ett par maskiner hos dem. Sedan åkte jag till Kalle som enkelt konstaterade att hjulet inte satt på som den skulle. Där fanns även patroner så det löste sig också. 

Så dagens problem är lösta. Men packningen bara halvklar. Får gå upp i tid imorgon med andra ord. 

Hur har er dag varit?


Tävlingsveckan är här

Nu är den här. Tävlingsveckan inför Jönköping Halvironman. Det är alltid en liten speciell känsla att gå in i sista veckan före tävling. Träningen är gjord och nu ska formen toppas mest. Inga jättelånga eller jättehårda pass är inplanerade.

Dessutom ska allt förberedas. Det ska packas och planeras energiintag. Cykeln ska göras i ordning och kläderna ska tvättas. Lite mer dag för dag går man in i tävlingsbubblan. Jag har dessutom den stora förmånen att kunna förbereda mig från och med fredag på plats utan barn. Daniel hade tyvärr inte samma möjlighet i Vansbro. Han får ha det tillgodo helt enkelt. Dessutom är han en klippa och ställer upp och hjälper mig med cykeln så den är redo. Jag tar barnen så mycket jag kan eftersom han tar dem hela helgen. Ge och ta.


Så här ser min tävlingsvecka ut i stora drag:

Måndag
– Vilodag
– Trädgårdsfix här hemma. Vi gjorde ett rejält dagsarbete i trädgården. Riktigt skönt. Nu kan vi underhålla mest och njuta mer av semestern.

Tisdag
– Cykling 10 min lätt rull + 2*6 min i tävlingsfart + 10 min lätt rull.
Bricklöp med 5 min lätt jogg + 5 min tävlingsfart + 5 min lätt jogg
– Middag och trevligt häng med ett gäng mammor med barn i samma ålder som V.

Onsdag
– Simning (Insim 100 m + 4*100 m tävlingsfart + 2*200 m tävlingsfart + 100 m avbad)
– Förberedelser och läsa information.
– Cykelfix och träna på slangbyte
– Skriva packlista.
– Middag och tävlingssnack med Mia som kommer hit.

Torsdag
– Vila.
– Packa och förbereda det sista som ska med.
– Skriva ut lite information som kan vara bra att ha.

Fredag
– Lätt cykel + löp med Mia.
– Lunch här innan vi packar ihop oss och åker mot Jönköping.
– Registrering
– Pre racemöte
– Börja gå in i tävlingsbubblan

Lördag
– Testsimma banan på plats i Jönköping
– Checka in cykeln
– Vila och äta bra

Söndag
– Tävlingsdag!!!

Vansbro triathlon – en racereport från sidan 

Igår gick Vansbro triathlon av stapeln. Lika länge som väderapparna hade visat ett väder för dagen hade det sett ut att bli en blöt dag. Rejält blöt. 

Medan grabbarna som skulle köra funderade på om de skulle cykla och springa i våtdräkt försökte jag packa vagnen så jag fick plats med regnkläder, stövlar, ombyten och allt annat som kunde tänkas behövas. Vagen blev så fullpackad att den tippade bakåt när inte barnen satt i den. 


Starten gick först framåt lunchtid och hela förmiddagen öste det ner. Prognosen sade att det skulle regna fram till 15 vilket skulle innebära ungefär hela sim- och cykelmomentet. Vi hade bara ett par km till växlingsområdet och trots det tog de bilen för att checka in cyklarna och sedan hem igen för att byta om. Allt för att slippa bli blöta och kalla. 

Det var en stor lättnad när regnet avtog minutrarna när vi skulle ge oss av hemifrån. Det regnade nästan inte på hela dagen. För en gångs skull var man glad att väderapparna hade fel. 

Det var härlig stämning och NocOut hade en hel drös med deltagare att heja på. Det blev flera medaljer till klubben. I min klass tog vi både guld och brons. Snacka om att man blir peppad och inspirerad. Jag är visserligen ljusår i nivå från dessa tjejer. Men jag blir imponerad och motiverad av deras insatser. Bra jobbat allihopa!!! 


Daniel hade en ganska kämpig dag. Krampkänningar i båda låren redan när han kom upp ur vattnet. Sprang hela löpningen med kramp och hade en tid bra mycket långsammare än han brukar kunna prestera. Men han tog sig runt och får nu komma igen och träna mer. Han är imponerad över att han bet ihop och tog sig runt. 


Vår lille prins väntade tålmodigt på pappa vid upploppet. Han hejade glatt hela dagen. Dagen till ära fyllde han tre år så treåringen och deltagarna firades med tårta på kvällen såklart. 

Nu har vi lämnat ett mysigt Vansbro och kommit hem till Linköping efter 1,5 vecka på resande fot. Vansbro har länge förknippats med simning för mig. Men nu får det även en plats i tri-hjärtat. Vi kommer dock inte sakna knotten. 

Jag har raceweek på ingång. Nästa söndag är det min tur i Jönköping. 

Cykling i fantastisk landsbygd

Igår landade vi i Vansbro för en triathlonhelg. Daniel ska köra SM i medeldistans imorgon. Vi har hyrt ett hus tillsammans med bland annat Alle och Annie. Skönt att kunna laga mat själva. Dessutom har vi bara ett par kilometer till tävlingsområdet.

Igår gav jag mig ut på en lugn kvällslöpning och utforskade Vansbro. Rätt charmigt, men man betar av det ganska snabbt. Höll på att ge upp i förtid eftersom jag tyckte det blev tråkigt. Men så bet jag ihop och tog två extra varv runt ett stort kvarter. Så passet blev nästan som tänkt. Annie sällskapade de första kilometrarna.


Idag stod det cykel på schemat. Annie hängde med även idag. Vi cyklade nästan ett varv på morgondagens cykelbana. Vi kan konstatera att det är en ganska platt bana, så det kommer säkerligen gå ganska snabbt imorgon. Dessutom var det fantastiskt fint. Dalarna bjuder på härlig landsbygd. Små röda lador, skog, åkrar och små samhällen här och var.

Passet då? Jo 45 min lugn rull. Sedan 3*10 i tävlingsfart följt av nedrull. 40 km och 90 minuter blev sammanfattningen. Jag är inte snabb, men jag jobbar på det…

Detta pass blev även startskottet för första dagen i Bloggar om hälsas Julikalender. Idag har jag nämligen cyklat på ett ställe jag aldrig cyklart på tidigare (nr 37).

Julikalendern

Imorgon är det första juli. Under juli har vi inga veckoutmaningar i Bloggar om Hälsa. istället kör vi en julikalender. Du hänger väl på?

Varje dag under juli väljer vi en punkt från bilden nedan. Vilken du vill. Flera om du vill. Gör som det passar dig. Vi har försökt ta fram punkter som står för hälsa, balans och välmående. Allt handlar inte om träning. Det finns punkter som utmanar lite extra och punkter som ger energi till själen.

Kommentera gärna här om du hänger på. Bloggar du om det så länka till bloggaromhalsa.se. I sociala medier använder vi hashtagen #julikalender.

Julikalender2016

Du hänger väl på?