Mage rumpa lår

Igår lämnade jag barnen på föris och gick hem direkt. Första hela dagen med vanlig lämning. Åt frukost i lugn och ro. Slappade i soffan. Plockade lite hemma. Kände hur det kröp i kroppen och bestämde mig för att ta tag i dagens träning. 

Styrketräning stod på schemat. Jag har inget klart pass än inför hösten så coach D gav mig övningar för dagen. Väl på gymmet blev jag övertalad att hänga med på Camillas mage/rumpa/lår-pass på lunchen. Visst tänkte jag. Jag har länge velat testa, har aldrig varit på något av Camillas pass, jag hade tid utan att behöva stressa och det är en av sakerna jag behöver med av i min träning. 

Jag försökte köra riktigt hårt och det var ett jättebra pass. Mina ben var lätt skakiga när jag gick ut från salen. Och idag har jag rejäl träningsvärk i sätesmuskeln och utsida höft. Områden som är svagheter hos mig. Perfekt träning. Dessutom med 3D-tänk vilket jag tror är extra välbehövligt. 

Så nu funderar jag på hur jag ska få till veckoschema och jobb för att kunna få in fler dejter med Camilla på fredagsluncherna i höst. Det borde gå om jag bara vill. 

Har ni något pass ni verkligen vill pussla in i schemat? 


Höstens träningsfokus

Om någon månad kan vi nog säga att hösten är här. Planeringen för min träningshöst har pågått ett tag och vad passar bättre än ett temainlägg från Bloggar om hälsa om just detta. Hela veckan har ni kunnat läsa olika inlägg från medlemmar om hur deras höst kommer se ut. Igår kunde vi läsa om Malins fokus som på grund av hennes omständigheter ännu inte är officiella. Victoria kommer fortsätta med sitt framgågnskoncept från i våras.

Jag har nästan avslutat min tävlingssäsong. Eventuellt har jag ett par klubbmästerskap kvar som jag tänkt ställa upp i. Men det som har varit mitt stora fokus har jag lagt bakom mig. Flera gånger de senaste åren har jag tänkt att jag ska ta ett löparår nästa år. Att bygga upp löpningen ordentligt. Bli snabbare och uthålligare i den triathlongren som sliter mest. Varje år har den tanken gått om intet. Två gånger på grund av att jag varit gravid. De andra gångerna har jag trots allt suttit där på höstkanten och anmält mig till en triathlontävling.

I år har jag inte ens tänkt tanken om ett löparår 2017. Jag är fast i triathlonvärlden. Jag älskar det. Variationen, utmaningen, möjligheterna, människorna, tävlingarna… Jag ju gjort Kalmar ett år och jag vill göra en Ironman igen. Visst blev jag sugen och inspirerad när vi var nere och hejade i år. Det var många klubbkompisar som anmälde sig när platserna inför 2017 släpptes. Inte jag dock. Inte denna gång. För den dagen jag ställer mig på startlinjen vill jag vara i bättre form än förra gången. Därför ger jag det ett år till.

Däremot har målen för 2017 börjat ta form till viss del. Jag kommer anmäla mig till Jönköpings halvironman även nästa år. Sedan kommer det säkert blir några kortare tävlingar också. Kanske någon halvmara eller så. Detta kommer därför att prägla min träning det kommande året.

img_7436-1.jpg

Hösten kommer därför handla mycket om uppbyggnad och styrka. Jag vill ha en stark kropp som håller. Jag vill förebygga skador. Ska jag beskriva min träningshöst i punktform skulle det för närvarande se ut så här:

  • Styrketräning som gör mig till en starkare simmare, cyklist och löpare. Som ger mig förutsättningar att hålla mig skadefri.
  • Rörlighet för att min kropp behöver det. Jag blir äldre och kroppen stelare. Jag har ett stillasittande kontorsjobb. Jag tror det kommer vara bra i min prehabträning. I första hand kommer jag köra SomaMove eller Yoga för att få till den träningen.
  • Simningen kommer jag mest underhålla under vintern som det ser ut nu. Det beror egentligen mest på tidsbrist. Det kommer bli svårt att pussla som det är. Finns det tid över kommer det bli fler simpass per vecka. Men 1 pass/vecka är mitt minimum.
  • Cyklingen kommer jag satsa en del på i vinter. Här kan jag träna på ganska hårt utan att det sliter så mycket. Det kommer inte bli några långpass direkt. Distansen behöver jag inte så lång tid på mig att bygga upp. Det räcker att börja med det när våren och utecyklingen kommer. I vinter kommer det bli kortare, tuffa intervaller och tröskelpass på cykeln. 2 gånger i veckan är målet.
  • När det gäller löpningen behöver jag inte bygga mer distans än jag redan har i kroppen egentligen. Här kommer det handla om att bibehålla distansen. Dessutom har jag förhoppning om att bli snabbare under vintern. Dessutom kommer jag få hjälp med att förbättra min löpteknik under vintern. Det blir nog 2-3 pass i veckan.
  • Coach D är en person jag kommer skriva en del om framöver. Jag har numera en coach som hjälper mig med träningen. Tanken är att han inför varje vecka ska planera vilka pass jag ska få in. Sedan är jag med och planerar in när de ska utföras.
  • Återhämtningen kommer ha en extremt viktig del i träningen. Jag kommer lyssna på kroppen. Jag känner min kropp ganska bra. Känner när det är latmasken som vill slappa i soffan eller när kroppen helt enkelt bara kommer ta stryk av ytterligare ett pass.
  • Viktigast av allt är ändå att jag ska må bra i det jag gör. Familjen går före träningen i det stora. Det får inte bli ett ångestfyllt tvång att genomföra pass efter pass. Det är viktigt för mig. Det ska finnas kärlek till det jag gör. Även om det ibland handlar om hatkärlek 🙂

Ja hösten kommer ha fullt ös. Jag har haft ett par veckor med ganska lite träning precis. Så nu är jag laddad för att fokusera och köra igång.

img_7986.jpg

Botade deppen med träning

Den här veckan skolar jag in minsta sonen på förskolan. Det går bra. Visst märker han när jag går och blir lite klängig när jag kommer igen, men han är inte ledsen när jag är borta. Den som är ledsen är väl mamman i så fall. Det svider i mammahjärtat att veta att någon annan ska tillbringa mer vaken tid med mina småpojkar än jag. Att någon annan ska se deras framsteg och utveckling. Lära dem saker. Höras deras skratt. Torkar deras tårar. Samtidigt lämnar jag dem med fullt förtroende till pedagogerna. Det handlar inte om det. De kommer ha det bra. De kommer tycka det är roligt. Det vi kan göra är att se till att deras dagar inte blir så långa. Men jag kommer sakna dem. Mina små ögonstenar.


Idag när jag kom hem satte jag mig i soffan för att slappa lite. Då kom tårarna och ångesten. Jag bröt ihop en stund, funderade och insåg att det bara är att gilla läget. Att göra det bästa av det. Så jag packade träningsväskan och åkte till simhallen. Innan jag gick in ringde jag förskolan och kollade läget. Sade att jag skulle simma en stund, men kolla telefonen regelbundet.

Jag körde följande pass:

Insim: 200 meter blandat
Stege: 50-100-150-200-250-250-200-150-100-50 (F3 – kontrollerat och stark känsla)
Avbad: 200 meter blandat

Jag var ganska trött både i kropp och mentalt. Men jag behöver ta varje tillfälle jag kan få för att pussla ihop träningen nu framöver. Så jag stämde av med coach D vad jag skulle köra, sedan fokuserade jag om. Det kändes helt ok. Jag försökte ha följande fokus:

  • Känna mig stark i vattnet. Starka armtag med relativt låg frekvens.
  • Bra vattenläge. Jag vet att jag har en del att jobba med där.
  • Ligga länge på draget.

Hur gör ni för att må bättre när ni är lite nere?


Äntligen lite fart

Min löpning i våras präglades ju av en strulande sätesmuskel. Jag vilade, började försiktigt och så kom det tillbaka när jag ökade farten. 3 gånger fick jag ont och var tvungen att vila. Sista gången tror jag inte jag sprang på 6 veckor. Verkligen den uppladdning man inte behöver inför en Halvironman. 

Men vilan hjälpte sista gången. Vila tillsammans med rehab och stretch. Dessutom körde jag inga mer fartpass innan tävlingen. Jönköping gick bra. Jag hade nästan förväntat mig ett bakslag då också och redan accepterat att resten av sommaren skulle vara utan löpning. 

Eftersom sätet höll vågade jag mig på några mindre tri-tävlingar. Kortare distanser som gjorde att löpningen var kortare. Då vågade jag trycka på lite mer än tidigare. Sätet höll för det också. 

Så nu beslutade jag och Daniel att vi kan börja lägga in fartpass och intervaller även på träning. Om än dock försiktigt i början. Äntligen kan jag på riktigt börja jobba mot att bli snabbare. Eftersom jag ”bara” ska göra en halvironman igen nästa sommar behöver inte långpassen vara så långa i vinter. Jag ska istället försöka bli snabbare på halvmaradistansen. 

Igår hade jag första intervallpasset på schemat. Egentligen inte ett fullt pass eftersom vi fortfarande vill testa lite vad jag håller för. Passet var upplagt såhär. 

2 km uppvärmning

3*1000 m i 4:55-5:00-fart

2 km nedjogg

Jag sprang i spåret vilket inte innebär en flack bana. Nackdelen är att farterna mellan intervallerna inte blir helt jämförbara. Fördelarna är dock så många fler. Underlaget är skonsamt, man blir starkare av backarna och härlig miljö att springa i. Mina intervaller landade på 4:52, 5:01 och 4:57. Den andra var helt klart mest uppför. 


Jag kände mig ganska tung i kroppen när jag sprang iväg. Det brukar vara så de första dagarna när jag ställer om kroppen efter en period med lite mer kolhydrater än vanligt. Men jag bet ihop och lyckades leverera de farter som coach D förväntade sig. 

Det är fantastiskt skönt att kunna dra på lite igen. Vi ska skynda långsamt med intervallerna nu framöver. Jag är nästan helt bra i sätet. Smärtan är borta. Lite stelhet kvar bara. Jag vill inte ha ett bakslag till nu. 

Kvällens middag blev lax med ugnsrostade rotfrukter, broccoli och haricot verts. Ingen restauranguppläggning. Men vem har tid med det när man bara möter sambon i dörren och har två små prinsar som hänger runt fötterna så fort man står i köket. Gott och hälsosamt var det ändå. 

Vad tränade ni igår? Åt ni något gott efteråt?


Viktresan utan siffror

Ni som läste min blogg i våras vet att jag då gjorde en viktresa för att bli av med mina graviditetskilon. Medvetet skrev jag inte så mycket om själva resan eftersom jag inte har som syfte att låta detta bli en blogg med fokus på min vikt och viktminskning. Inte illa ment mot dessa bloggar men det är inte min grej. 

Hur gick det då? Jag har ju inte skrivit något om det alls. Men jag tänkte ge er en uppdatering. Min resa är inte över. Igår påbörjade jag det som förhoppningsvis blir sista delen. 

Jag började min resa 1 januari och ungefär vid påsk tror jag att jag nådde målet. Då var jag nere på inskrivningsvikten vid min andra graviditet. Efter det dalade motivationen lite. Jag tror det mycket berodde på att jag hade nått mitt mål. Jag var liksom mentalt förberedd på att nå hit men hade inte funderat mer. Det var inga problem att hålla vikten. Jag gick till och med ner ett par kilon till. Men det var inte samma snabba resultat längre. Kanske hade jag hamnat på en platå. 

Detta var absolut inga problem för mig. Jag har en långsiktig vision med min vikt och kropp. Siffran på vågen är inte allt. Inte hela sanningen. Jag vill nå ett hållbart resultat och en kropp som jag trivs med.

Midsommarveckan var jag hos Ninni igen. Tanken har hela tiden varit att den träffen skulle vara min utcheckning. Då skulle jag vara i mål och nöjd. Då skulle jag lämna viktnedgång bakom mig. Men jag var inte nöjd. Jag kände att min kropp inte var färdig. Jag ville tappa mer kilon. För mig är målet en stark och hälsosam kropp framför en smal och slank. Men med tanke på att jag vill bli starkare och snabbare inom triathlon så kommer en viktnedgång hjälpa mig där. 

Så träffen hos Ninni blev en delavstämning. Det var bra. Jag hade inte varit där alls sedan jag skrev in mig allra första gången. Så siffrorna vi kunde jämföra med var ganska gamla. Men resultatet ändå talande. Min muskelmassa hade t ex ökat med 3,3 kg och min fettprocent minskat med 12,6%.

Jag åkte från Ninni över lag nöjd. Men ändå lite besviken. Jag hade önskat att målet var uppnått. Men jag visste samtidigt att motivationen måste finnas till 200% om jag ska nå dit jag vill. Så jag bestämde mig för att ta mina 8 veckors semester innan sista rycket gjordes. 

Igår var semestern slut. I söndags skickade jag till Ninni att jag var redo. Nu ville jag igång igen. Så igår påbörjade jag en ny 12-veckorsperiod. Hårt fokus, bra kost, mycket träning. Mer om det här kommer. Men som vanligt utesluter jag nog siffrorna. 

Vill ni veta något speciellt om min resa?

Välkommen vardag

Våra åtta lediga veckor tillsammans är till ända. Daniel har åkt till jobbet och jag ligger och laddar för en mental utmaning idag. 

Lillebror ska börja skolas in på förskolan. Storebror ska inte längre bara gå 3 timmar per dag. Andra vuxna än jag och Daniel ska tillbringa mer av våra barns vakna tid tillsammans med dem än vi. Den vetskapen svider i mammahjärtat. Den känslan kommer jag aldrig komma ifrån. Så nu börjar ett pussel med att få in jobbtimmar på tider som inte alltid är kontorstid för att kunna hämta barnen tidigare någon gång i veckan. Samtidigt ska träningen pusslas in och bloggen ska bli levande igen. 

Vi har en massa planer för denna höst. Många helger är redan uppbokade. Jag välkomnar vardagen och rutiner eftersom de får allt att gå i lås. Men vi har en del som ska styras upp här hemma innan vi lever som vi vill. Innan vi kan njuta av vardagen till fullo. 

Samtidigt som det händer mycket spännande under hösten, känner jag en fara i att så mycket är uppbokat. Har vi tillräckligt med tid för återhämtning? Har vi planerat för mycket? Finns det tid för oss? För familjen? För Daniel och mig? Vi får helt enkelt se till att det gör det. Annars finns en risk i att inget blir som det är tänkt. 

Så nu ser jag fram emot vardag även om jag föredrar ledigheten. Det handlar om att göra det bästa av den situation man faktiskt är i. Det man inte är nöjd med måste man ta tag i. En sådan höst har vi framför oss. En höst där jag misstänker att jag kommer få dra ett större lass än vanligt på hemmaplan eftersom D ska förverkliga en dröm. Min allra viktigaste uppgift kommer som alltid att vara mammarollen. Min familj är det viktigaste jag har. 


Så välkommen vardag! Jag hoppas vi blir som ett följsamt par under hösten. Att vi ger varandra utrymme och kärlek. Då kommer vi må bra hela familjen här hemma. 

Hur känner du inför vardag och rutiner?


Tempo-KM

En race report till. Man kan tro att jag inte gör annat än att tävla. Men har blivit lite småtävlingar nu. 

Igår var det dags för tempo-KM. Tänkte kanske inte köra förrän jag såg att jag faktiskt låg sjua i klubbens triathloncup. Jag missade två deltävlingar i våras men sedan har jag kört sommarens två. Vore lite skoj att få en sista utmaning för i år innan jag går in i perioden för vinterträning. 

Solen sken vackert igår men temperaturen har blivit kallare. Det var nästan lite höstigt krispigt i luften. Det gjorde att jag funderade en vända till på kläderna. Det blev en cykeltröja över tridräkten till slut. 

Jag tog bilen till Malmslätt och cyklade därifrån. Bra med lite uppvärmning plus att det inte finns så mycket parkeringar i närheten av startplatsen. Daniel stannade hemma med barnen fast han nog gärna hade velat köra han också. Vi löser ju träningen så bra utan barnvakt. Men vi vill ju tävla båda två vilket blir svårt utan någon som tar barnen. Vi får turas om nästa år antar jag. 


Loppet igår då. Daniel hade gett mig en utmaning att snitta minst 32 km/h. Det kändes som en lagom utmaningen. Den officiella bansträckningen är 23,58 km. Tillräckligen långt för att det ska kunna bli rejält jobbigt med mjölksyra i benen. Tillräckligt kort för att man verkligen ska kunna trycka på hela tiden när man för en gångs skull inte behöver tänka på att man ska vara pigg till löpning efteråt. 

Solen sken härligt och med lätt motvind i benen satte jag fart på benen. Det kändes bra och jag kände mig ganska stark. Jag hade ju inte formtoppat på något sätt. Dessutom var det första gången på tempobanan. Jag brukar inte köra den här typen av cykling alls i vanliga fall. Så det var roligt att testa. Jag både cyklade om och blev omcyklad. 

Det finns inte så mycket att säga om loppet. Jag tryckte på tills benen stumnade. Men kanske att jag inte hade tillräckligt mycket mjölksyra för att ha tagit ut mig helt. Det var dock svårt. Det kändes som att jag inte hade så mycket mer att ge. I mål kändes dock benen pigga ganska snabbt. Jag behöver träna på denna typ av cykling helt enkelt. Lära mig hur det ska kännas i kroppen när jag går på max så att jag inte fegar. 

Idag känns dock benen ganska tunga och stumma. Det är skönt. Då vet jag att jag inte höll igen för mycket igår. Daniels utmaning då? Ja den klarade jag. Tror jag körde lite snabbare än 33 km/h till och med. Bra för att vara jag just nu. 

Tack tri-sektionen för bra arrangemang. Som vanligt!!!

Har ni kört tempolopp någon gång?

Race report – Björsäters triathlon

Tredje triathlontävlingen på en vecka. Funkar eftersom jag mer tar det som träning. Har inte så mycket att göra i toppen i alla fall. Men skoj är det ändå. Tävlar mer mot mig själv. 


Idag var mitt stora mål att ta med mig den bra känslan från torsdagens simning till tävlingen idag. Att återigen hitta ett lugn och flyt i simningen. Oavsett fart. Jag hade bytt sport-BH mot de andra tävlingarna i veckan. Våtdräkten var uppdragen så mycket att jag kunde stänga den själv. Försökte slappna av, inte stressa upp mig och när de ropade att det var en minut kvar försökte jag fokusera på djup och lugn andning. 

Det funkade!!! Något av allt funkade. Lugnt och kontrollerat crawlade jag hela simningen. Eller några tag bröstsim vid navigering blev det ibland. Men i alla fall. Jag var så glad. Navigerade lite snett en gång, men inte så farligt. Jag tog det ganska lugnt kändes det som. Nu ska jag fortsätta jobba med detta och lägga på mer fart. Så kanske jag kan kapa lite tid under nästa år. 

Cyklingen gick ganska bra. Den var rätt kuperad. Lite innan varvningen fick jag mjölksyra i benen och fick slå av lite. Drack lite sportdryck och fick se mig bli omkörd av några jag kört om precis innan. De fick en lucka och jag kom aldrig ikapp. Men det viktigaste var att jag kunde trampa bort syran så att den inte påverkade löpningen så mycket. 

Löpningen gick riktigt bra. Lite snabbare än både Gammalkil och KM. Jag kom nästan ikapp Maria, men hon lyckades hålla undan på upploppet. 


Jag är så himla glad och nöjd idag. Simningen hade flytet igen, jag lyckades återhämta mig från mjölksyran på cykel och löpet gick lite snabbare igen. Dessutom var det pers på Björsbanan med ungefär en minut från 2014. 

Min klocka säger totaltiden 1:03:50. Men jag tror den officiella tiden kommer vara lite långsammare. 

Tack Agge, Maria, Lisa, Tina och alla för härligt tävlingshäng idag. Tack till mina svärföräldrar som ställde upp som barnvakt eftersom sambon är på svensexa. Tack alla som var där och hejade! Det betyder så mycket!!! 

Jag och demonerna i öppet vatten

Det här med min simning. Det är liksom ett problem för mig just nu. Jag får inte till det i öppet vatten riktigt. Jag funderar och analyserar massor för tillfället. Det är ett problem jag verkligen hoppas jag kan lösa.

Om man blickar tillbaka kan jag sammanfatta det med att jag ännu inte någonsin har varit helt bekväm med simning i öppet vatten. Simma i bassäng går hur bra som helst. Simningen under Ironman i Kalmar för två år sedan var nog min bästa OW-simning någonsin. Då tänkte jag att det kanske hade släppt. Sedan blev jag gravid och simmade inte öppet vatten på över 1,5 år. I Jököping i år gick det förhållandevis helt okej, även om det finns en del att önska från den simningen.

Efter Jönköping, på de två tävlingar jag varit med i hittills ha simningen varit katastrof. Jag har inte alls fått till känslan i kroppen. Andningen har inte fungerat alls och jag har mestadels fått bröstsimma. Det går långsammare och tröttar ut benen, så det är inte optimalt. På Sprint-KM i tisdags blev det bättre efter att jag knäppt upp våtdräkten.

Läs mer:
>> Race report – Jönköping 70.3
>> Race report – Gammalkil
>> Race raport – Sprint-KM

img_8213.jpg

Vad är det som går fel?

Jag har tänkt, funderat och analyserat detta flera gånger varje dag sedan Gammalkil minitriathlon för en vecka sedan. Jag har främst bollat med Daniel, men även en del andra runt omkring. Jag har fått en massa tips som jag har tagit til mig. Jag ska har börjat testa lite och i torsdags fick jag till en riktigt bra simning tillsammas med Agge. Om jag bara kan få med mig den känslan framåt nu kanske problemet är löst. Det känns inte som att jag är lika rädd längre. Men jag får inte till andningen.

De analyser jag gjort, delvis utifrån tips från andra, är några stycken:

  • För lite OW-träning: Detta är förmodligen en av orsakerna. Jag har tränat för lite i öppet vatten. Det spelar ju ingen roll hur bekväm eller snabb jag är i bassängen om jag ändå inte kan överföra det till öppet vatten-simningen. Här är min plan helt enkelt att träna mer OW.
  • Våtdräkten är för liten: Känslan i andningen är att våtdräkten är för trång. Det blev bättre när jag knäppte upp den hela vägen i ryggen på KM. Men så kan jag ju inte ha det. För två år sedan kunde jag dra upp dragkedjan i ryggen själv. I år har jag behövt hjälp. Jag har ju några kilon kvar som jag ska få bort under hösten. Sedan borde den passa bättre.
  • Våtdräkten sitter fel: Daniel undrade om jag verkligen drar upp den ordentligt. Jag trodde jag gjorde det. I torsdags när jag simmade med Agge så testade jag att dra upp den överdrivet mycket. Resultatet blev att jag dels klarade att stänga den själv och dels gick simningen riktigt bra. Kanske en bidragande orsak
  • Fel våtdräkt: Mattias Törnqvist i klubben sade att han haft samma problem när han hade en våtdräkt av samma märke som jag har. Jag har ju haft en bra känsla i denna tidigare. Men det finns nog våtdräkter som passar mig bättre helt klart. Kanske att det blir en ny till nästa säsong.
  • Vatten i våtdräkten: Jag brukar släppa in vatten i våtdräkten under uppvärmningen för att minska chocken av kallt vatten. Det ska jag inte säker Daniel. Då blir det ju mer som ska ha plats inne i våtdräkten. Så det gjorde jag inte i torsdags och då gic det ju bra. Så det slutar jag med helt enkelt.
  • Val av sport-BH: Kanske låter konstigt men både i Gammalkil och på KM hade jag en sport-BH som sitter åt lite mer. I Kalmar och Jönköping har jag haft en annan. Testade med den i torsdags när det gick bättre. Kör med den idag också.
  • Träningssät: Det finns en del i själva träningen att göra tror jag också. Jag fick tips om att träna swimrun. Då börjar man ju simma med högre puls och kroppen får träna på det. Dessutom behöver jag enligt Daniel träna hårdare, tuffare pass. Så han får vl se till att jag gör det.

Har ni några fler tips till mig? Fler saker som kan tänkas påverka känslan i vattnet och svårigheten att andras när våtdräkten är på?

Idag är det dags för Björsäters triathlon. Jag hoppas på en bättre simning än förra Gammalkil och KM. Jag tar med mig förändringarna från i torsdags och sänker kraven. Min tanke var ett tag att köra utan våtdräkt, men så blir det inte.

Race report – Sprint-KM

Jag har haft gårdagens sprint-KM i åtanke ett tag men inte vetat om jag ska köra. Daniel hade förtur, men bestämde sig häromdagen för att inte köra. Jag kände att hg behövde simningen eftersom dem har börjat gå sämre. Så efter att ha vilat en stund på soffan igår bestämde jag mig för att starta. Då var det två timmar till start. Tack vara bra teamwork här hemma hann vi i god tid. 

Cirka 50 stycken var vi som stod på startlinjen ute i Ljung denna fantastiskt vackra men blåsiga tisdagskväll. Jag kände mig sugen på simningen. Svårt att inte göra det i denna miljö. 

Foto: Andreas Fröberg


Jag försökte lägga upp en plan för hur jag skulle få simningen att gå bättre än i lördags. KM var sprint-distans och därför 750 meter. Det tyckte jag bara var bra. Gick det alldeles för dåligt hade jag tänkt bröstsimma runt och sedan gå av. 

Foto: Robert Pettersson

Jag joggade lite på land för att få upp pulsen lite. Sedan gick jag ner i vattnet och simmade lite. Då kändes det bra och jag blev lite lugnare. När starten gick kunde jag crawla kanske 75 meter. Sedan kom samma känsla tillbaka som jag hade i lördags. Tina, som jag annars brukar kunna simma jämt med, försvann direkt. Jag kämpade med att försöka få ordning på andningen men inget hjälpte. Första rundningen på vår KM-bana är en flytbrygga. När vi rundade dem klättrade jag upp på stegen och öppnade upp våtdräkten hela vägen ner. De som rundade bryggan samtidigt som mig fick en lucka. Väl i vattnet kändes det bättre. Jag kunde börja crawla direkt igen. Visserligen varvat med lite bröstsim. Men mest crawl. Jag var ikapp de andra halvvägs till den andra bojen som skulle rundas innan vi vände upp mot stranden igen. När jag gick upp ur vattnet kände jag mig mest frustrerad och ledsen. 

Foto: Robert Pettersson

Växlingen till cykeln gick okej. Kände mig ganska yr och fipplade väl lite. Men jag kom iväg och tänkte att nu är det bara att ösa på. Cyklingen och löpningen behärskar jag. Det var en slitig cykling. På de öppna och lite plattare partierna var det kraftig sid- eller motvind. När medvinden kom var det kuperat istället. Så benen fick jobba hela tiden. Inte mycket vila. Dessutom är det så att jag cyklar som bäst när jag ser någon framför mig. Jag glömmer nästan att trycka på annars. Därför kändes det som att jag egentligen gav riktigt så mycket jag kunde förrän starka Christina susade förbi. Jag lyckades hålla fast vid henne skapligt sista varvet.

Foto: Robert Pettersson

Växlingen till löpningen gick bra. Nu väntade 5 km löpning. Jag hade bestämt mig för att försöka trycka på ytterligare lite denna gång. Sätet har ju inte strulat något på ett tag även om det ibland känns lite stelt. Som vanligt när jag har tryckt på ordentligt på cykeln var det stumma ben som trippade iväg. Men jag såg direkt att jag faktiskt lyckades hålla uppe tempot ganska bra. Så jag bestämde mig för att testa att försöka hålla det så. Sätet kändes bra, men jag kände efter hela tiden för att kunna slå av på takten i tid. Men det höll. Och när jag gick i mål gjorde jag det faktiskt med känslan att jag nog inte kunnat pressa så extremt mycket mer. Jag är nog inte bättre löpare än så här just nu. Men utan någon som helst fartträning det senaste halvåret känns det ändå bra. Det finns fart att träna upp. Christina? Ja henne såg jag bara ryggen på. Hon är en riktigt snabb löpare så henne hade jag inte räknat med att hinna med. 

Foto: Andreas Fröberg


Min fina familj var med och hejade. Det är alltid roligt och ger massor med energi. Dessutom är Daniel världens bästa bollplank när det gäller triathlon. Särskilt simningen.