Julikalendern 2017

Några av er kommer kanske ihåg att Bloggar om hälsa körde Julikalendern förra året? I år kör vi den igen. Den blev lyckad och fick många av oss att göra roliga saker som vi annars inte kommit på att göra. Alla kan vara med och man lägger nivån själv. Antingen tar man en punkt per dag. Eller så försöker man beta av alla punkter under hela juli.

Så här fungerar Julikalendern

Varje dag i juli väljer man en (eller flera) valfri punkt från julikalendern som man utför. Det behöver inte vara i nummerordning. Tanken är att man ska utföra en ny punkt varje dag. Om man vill så delar man med sig i sociala medier och taggar #julikalender . Enkelt och anpassningsbart för alla.

Mina första julidagar

Mitt juli har börjat bloggfritt. Men jag har ändå hunnit med julikalendern. Dock utan direkt mycket foton. Jag har ägnat mest tid åt familj och arbete. Då kommer jag ofta av mig när det kommer till bloggen.

1 juli åt jag den somrigaste efterrätten jag vet, jordgubbar och vaniljglass. Fina Mia var över på grill och det ska såklart firas.
2 juli –  åt vi födelsedagsfrukost utomhus i härlig morgonsol. Sonen fyllde år och vi gjorde pannkaksfrukost.
3 juli – jag gav uppskattning till en kollega som hade gjort ett bra jobb.
4 juli –
Åt glass utan att få dåligt samvete. Varför ska man ha dåligt samvete för det? Då kan man lika gärna låta bli att äta den.

Ni hänger väl på? Det är inte för sent än!!! På fredag när jag har semester har jag ännu mer tid att få till massa roliga punkter.

 

När livet kommer emellan

Det har varit radiotystnad från mig. Jag var så laddad och sugen på att komma igång med bloggandet. Jag är det fortfarande. Men livet kom emellan. På alla sätt och vis.

De senaste 4 veckorna har varit de konstigaste, jobbigaste och samtidigt mest spännande jag varit med om på mycket länge. Vissa saker har jag inte kunnat skriva om förrän nyligen. Andra saker har varit för känsliga för att skriva om. Men nu börjar jag landa i allt. Nu börjar jag komma ikapp mentalt och saker börjar falla på plats.

De värsta dagarna i mitt liv

Min brorson blev sjuk. Allvarligt sjuk. Jag vet inte hur mycket jag ska skriva innan han kan ge sin tillåtelse. Men det har på allvar varit en kamp mellan liv och död flera gånger de senaste veckorna. Han insjuknade hastigt i en ovanlig blodsjukdom som heter Trombotisk Trombocytopen Purpura (TTP). Det har varit så mycket oro, ångest och tårar de senaste veckorna. Jag har på allvar utan tvekan upplevt de värsta dygnen i mitt liv under den här tiden. Min kropp slog bakut. Jag kunde inte äta, inte sova, inte koncentrera mig på något.

Efter 3 veckors kamp fram och tillbaka vände det. Han svarade äntligen på behandlingen och har nu påbörjat sin resa tillbaka. Det är en lång väg kvar. Han är en krigare utan dess like, men han vägrar ge upp. All kärlek till dig älskade brorson.

Nya jobbutmaningar

Mitt i allt detta blev det klart med en ny tjänst på jobbet. Inte på heltid, men ändå nya spännande utmaningar. Jag har vetat om det ett tag och när det blev officiellt för ett par veckor sedan körde jag igång direkt.

Jag är numera Teamledare för två team på jobbet. Inget HR-ansvar, utan mer inriktning mot beläggning, resursplanering och komeptensutveckling. Se till att alla har det bra, trivs med sina arbetsuppgifter och känner sig uppskattade. Vi växer så det knakar och denna tjänst är ny. Så, tillsammans med de andra teamledarna, försöker vi ta fram processer för hur vi ska jobba inom teamen och mellan teamen. Det är hur roligt som helst. Jag har fått någon slags nytändning på att gå till jobbet igen. Jag utvecklas och får vara med och driva vår verksamhet framåt på ett helt annat sätt. Det är precis så jag vill att livet ska vara.

Husköp

Vi har letat länge. I flera år. Vi har haft krav som varit viktiga för oss. Och önskemål som varit plus. Vi har tidigare inte varit helt överrens. Jag har varit ganska kräsen och inte velat gå in i budgivningar om det inte kännts helt 100. Daniel har varit mer angelägen om att hitta ett hus som är tillräckligt bra. Jag har inte velat lämna vårt nuvarande boende för ett som inte känns helt bra. Husen vi tittat på har antingen varit för dyra, krävt för mycket renovering, legat i fel område eller varit för små. Det har liksom inte varit något som varit klockrent.


Så dök det upp för några veckor sedan. Vi gillade det ännu mer efter visningen och gav oss in i budgivningen. Och vann den. Inom ramen för vår budget. Vi kan bo kvar i samma område, riktigt nära min syster med familj till och med. Inget att renovera. En trädgård att fixa iordning, vilket jag ser fram emot. Flyttlasset går i höst och jag längtar redan. Jag visste hela tiden att det skulle vara värt att vänta. Livet fungerar så.

Så ni kanske förstår att det har varit lite annat att tänka på de senaste veckorna. Men nu börjar allt landa. Livet har nya utmaningar framöver. Det är så det fungerar. På fredag går jag på en 6 veckor lång ledighet. Vi har ett hus att sälja och en flytt att planera.

Ska bli sååå skönt att tillbringa massa lediga dagar med familjen!!!

 

Ingen Halvironman i Jönköping

Jag har länge haft målet att stå på startlinjen i Jönköping Halvironman i sommar. Min vinter blev inte alls som jag tänkt. Formmässigt är jag inte alls där jag vill vara. Jag skulle med all säkerhet ta mig runt utan större problem. Inte så snabbt med ändå ta mig runt.

Men ärligt, det känns faktiskt inte alls lockande att anmäla sig bara en dryg månad innan start och känna pressen på att jobba det sista med träningen för att ta mig runt så snabbt som möjligt. Jag tränar för att det är roligt och för att jag mår bra av det. Prestation är inte mitt primära syfte, även om det är en stor del av det som motiverar mig. Så nej, det blir ingen start i Jönköping Halvironman i sommar. Jag har egentligen bestämt mig för länge sedan. Men det har tagit emot att verkligen göra det offentligt. Nästan som att jag klassas som misslyckad att jag inte startar.

Träningen i vinter

Den här vintern har varit sååå dålig när det gäller träningen. Problem med hosta har påverkat min träning mer än någonsin. Jag är inte helt bra än även om det är mycket mycket bättre. Jag har varit på läkarbesök och gjort lungröntgen som inte visade något. Man har tagit bort mina starka mediciner jag hade mot förkylningsastman och det är nästan som att det var då det vände och blev bättre. Jag har en korttidsverkande att ta vid behov. Samt en nässpray som ska ta bort den täppta känslan i näsan. En grundlig utredning väntar när kortisonet är ur kroppen.

Jag vill verkligen inte ställa mig på startlinjen och inte känna mig i form. Jag vill kunna prestera och vara nöjd efteråt. Det kräver både tid och pengar som insats för att ta sig runt en sådan utmaning. Jag tycker inte det är värt det. Många säger att tiden inte spelar någon roll, och jag håller med. Det är egentligen inte tiden det handlar om. Det är känslan att vara i form och förberedd. Jag vill känna mig redo och laddad. Inte stressad och otränad.

Vad blir det istället?

Jag har inte riktigt velat släppa tanken på att köra ett tri-lopp ändå. Kanske något som går senare så att jag har mer tid på mig att träna och komma i form. Tankarna går just nu på Tjörn Medeldistans. Jag har några klubbkompisar som ska dit. Bland annat min vapendragare från Jönköping förra året, Mia. Det skulle vara skoj. Men det ska passa med familjelivet och jobbet. Jag vill också känna att jag kan träna ordentligt innan det. Jag behöver en gång för alla bli kvitt min obekvämhet i öppet vatten.

 

Blodomloppet som blev av

Igår var det dags för Blodomloppet. Linköping har det största Blodomloppet i Sverige med ca 13 500 startande. Det är en riktig folkfest som lockar många löpare. Allt från elit till promenadare. Det är en stor happening på många företag där man blidar lag och får en pick-nickpåse efter loppet. Så även för oss på Sigma.

Jag har varit anmäld sedan länge, men har haft en tjänsteresa inplanerad så planen var inte alls att springa. Jag har därför inte alls tränat som om jag skulle springa ett millopp igår. Senast i tisdags körde jag ett hårt intervallpass. Planen var lättare träning torsdag och fredag denna vecka. Så blev resan inställd och helt plötsligt kunde jag vara med.

Velade fram och tillbaka

Jag velade en hel del onsdag och torsdag. Skulle jag starta? Benen var slitna och ömma efter intervallerna i tisdags. Jag kände mig inte alls pigg i benen. Dessutom hade jag ingen lust att maxa ett millopp där jag var säker på att jag skulle hamna långt ifrån den nivån jag vill ligga på. Samtidigt är Blodomloppet en höjdpunkt tycker jag.

En vinter utan någon löpträning att skryta med och med luftrör som fortfarande inte är helt med i matchen gjorde inte förutsättningarna så lovande. Samtidigt satt vi där med barnvakt så att både jag och Daniel kunde komma iväg och göra det vi tycker om samtidigt för en gångs skull. Dessutom var jag ändå nyfiken på hur det ligger till med löpformen. Blodomloppet är dessutom roligt att springa. En trevlig bana även om det kan vara ganska trångt emellanåt.

Inte som alla andra

Så jag bestämde mig för att starta. När jag träffade en kollega skrattade han och sade att jag inte gör som alla andra. Många anmäler sig, säger att de ska springa och så hitta de på en ursäkt för att slippa och dyker inte upp. Du gör tvärtom, sade han. Du säger att du inte vet om du ska springa och så dyker du upp. Jag funderade lite på det där och insåg att det nog handlade om att sänka kraven på mig själv. För även om jag inte har någon prestationsångest gentemot någon annan, så har jag en rejält hög gentemot mig själv. Känner någon igen det?

Planen

Jag insåg redan tidigare på dage att jag var tvungen att ha en plan redan från början. Jag var trött, sliten och långt från den form jag brukar kunna vara i. Förklaringarna kan vara många, men intervallpasset i tisdags och en vinter med hosta och utebliven löpträning är väl de stora. Så jag bestämde mig för att köra på en ganska hög nivå, men det var viktigt att hela tiden känna mig stark. Det skulle hela tiden kännas som att jag hade krafter kvar till en bra fartökning. Den känslan var mitt stora mål. Ingen mjölsyra och ingen känsla av att vilja stanna och gå. Bara mata på i ett skönt tempo, som ändå skulle vara snabbare än mitt lugna långpasstempo. Mitt ess i skjortärmen var att jag fick göra en fartökning på slutet om jag kände mig stark.

Loppet

Det gick helt enligt plan. Jag kände mig stark. Fokuserade på teknik, bra kadens och att våga följa mitt upplägg och inte ta rygg på någon. Mitt eget lopp. Jag är inte alltid så bra på det. Jag rycks gärna med, vilket ofta är bra eftersom jag sällan väggar. Det är de gångerna jag persar. Men det var ju inte målet idag. När det var ca 1,5 km kvar började jag öka. Ju närme målet jag kom, desto mer ökade jag. Jag sprang förbi många sista kilometern. Mjölksyran som annars brukar komma mycket tidigare kom först sista 800 metrarna. Med facit i hand blev Blodomloppet ett bra disponerat lopp där jag fick en bra statuskoll.


10,1 km och 54:29 stannade min klocka på. Det ger en kilometertid som faktiskt är bättre än jag trodde. Jag är inte bra löptränad än. Jag jobbar på det, men jag har en bit kvar. Jag är inte nöjd med tiden. Men jag är nöjd med upplägget och genomförandet. Idag känns kroppen piggare än innan Blodomloppet. Jag kan träna på enligt plan de kommande dagarna.

Tankar framåt efter Blodomloppet

Resultatet och loppet igår satte igång lite tankar. Vad vill jag framåt? Det börjar kännas lockande att sätta upp lite mål nu efter Blodomloppet igår? Hur hårt ska jag spänna bågen. Tankar om Linköpings halvmarathon redan nästa helg började gro. Där har jag inte landat än på långa vägar. Önskan att ta mig under 50 minuter på milen igen är stor. KM 10 000 på bana i september med ett persförsök lockar rejält. Ska jag våga satsa på mjölksyrafest då? Ett löplopp i oktober vore skoj också. Men finns det några roliga halvmaror kvar i Sverige?

Jag har inte alls bestämt mig för något. Det ska passa in i lite andra planer, familjetid och sambons önskan om lopp också. Har ni några tips och råd till mig?

Härlig helg med mycket träning

Jag har verkligen stoppat ner en härlig helg i bagaget. Härlig på många plan. Den innehöll många av de saker jag föredrar i min tillvaro. Dessutom lyckades jag hålla mig borta från jobbet. Jag har insett att jag behöver släppa det helt vissa helger för att känna mig utvilad när den nya veckan kommer. Det har varit en intensiv vår.

Lördagslöpning inledde denna helg

Flödet i de sociala medierna har svämmats över av inlägg från Göteborgsvarvet och Köpenhamns marathon. Jag var så himla sugen att springa lopp i fredags. Att uppleva stämningen, pulsen, nervositeten och känslan av att gå i mål. Jag hade kunnat springa i Göteborg om jag velat. Jag tackade ej av flera anledningar. Jag är inte så tränad för det som jag vill vara. Dessutom hade jag planer på lördagen redan. Och tiden med familjen är värdefull.


Istället klev jag utanför dörren för en löprunda klockan 07:30 i lördags morse. Daniel skulle cykla 08:30 så då skulle jag vara tillbaka. Det var en frisk sommarvärme i luften. Solen kikade fram mellan träden och värmde skönt. Det var ett lugn över Tallboda som verkligen fick mig att slappna av. Inte många ute och jag kunde springa ett lugnt lite längre pass helt i min egen värld. Eller ja lugnt. Eftersom jag var lite stressad och ville hinna så långt som möjligt på min timma så kanske jag sprang aningens för fort. Det var inga problem att orka med. Men jag kände mig mer sliten resten av dagen än man bör göra efter ett långpass. Ingen större skada skedd och det blev ett riktigt bra pass som gjorde mig glad resten av dagen.

Tjejmiddag på stan

På kvällen var det dags för Lotta att inkassera sin födelsedagsmiddag från mig och Susen. Det blev en kväll med både drinkar, god mat, efterrätt och massa tankande av positiv energi. Det blev lagom sent och jag somnade med ett leende på läpparna.

Mitt liv har nästan konstant en hög takt. Livspusslet kräver ständigt massa energi. Förislämningar, jobb, tjänsteresor, matlagning, städning, handling och träning. Jag gillar familjelivet, men ibland behöver man tanka energi på annat håll.

Styrkesöndag avslutade

Söndag förmiddag tillbringade jag med ett gäng träningssugna och försökte få till lite styrka medan barnen busade i lekparken. Det gick väl sådär och passet blev bara halvdant för min del. Bättre än inget dock.


Jag tog dock revansch efter lunch. Stack till gymmet och betade av ett styrkepass innehållandes marklyft, benpress, chins, bicepsurl, stående rodd, benindrag i TRX, tåhävningar och lite rörlighetsträning. Jag var så trött efteråt att jag knappt orkade ta tag i att komma därifrån. Söndagspass på gymmet hoppas jag blir ett återkommande helg-nöje.

Mellan träning och umgänge har jag haft massa mysiga stunder med hela familjen denna helg. Vi har varit ute mycket. Barnen har lekt med vatten och hjälpt till att klippa gräset. Det är så skönt att sommaren verkar vara på ingång på allvar.

Dessutom har vi ätit god mat. Igår kväll. Långkoket kyckling med råris. Fantastiskt mört och smakrikt.

Löpning på våren

Löpning på våren är fantastisk på många sätt. Löpning är fantastiskt på många sätt. Men på våren är den nästan magisk i mina ögon. Sommaren kommer inte långt där efter.

Förväntan och ljus

På våren kan lägga den kalla, snöiga, blåsiga och mörka vinterlöpningen bakom sig. Det finns härlig vinterlöpning också, men den kan aldrig slå vårens pass. På våren kan man se naturen vakna till liv. Träden slår ut, marken blir grön, blommorna letar sig upp ur marken och fågelkvitter är som ljuv musik i öronen. För att inte tala om alla dofter; syrén, hägg, nyklippt gräs, grilldoft och ett ljummet sommarregn. Ja till och med doften från gödslet på åkrarna får det att pirra i kroppen på mig. Förväntningarnas tid. Känslan av att ha flera månader av värme och ljus framför sig.

Jag som är mörkrädd har helt plötsligt många fler timmar på dygnet som jag kan slappna av ordentligt när jag springer. Klockan nio på kvällen är det fortfarande ljust och man möter andra som promenerar eller går.

Löpning i värme och sol

Dessutom älskar jag att träna i shorts och linne. Tur för mig att det på senare år kommit fler och fler shorts med innerbyxa som är vettiga. Eller jag kanske bara har missat dem innan. Men jag trivs inte så bra i korta tights och på sommaren går längre varianter bort.

För mig som tydligen har luftrör som inte gillar kyla så är detta även tiden då det vänder för mig. Nu kan jag börja träna mer som jag verkligen vill träna. UTOMHUS.

Solen skiner ute. Det är snarare sommar än vår visserligen. Jag har fikarast på jobbet och jag längtar ut på en löprunda. Jag har ett långpass planerat någon av dagarna i helgen och jag ser verkligen fram emot det. Att i långsamt tempo njuta av omgivningarna. Utan musik i öronen. Redo för en massa intryck.

Vilken årstid tycker ni bäst om när det gäller löpning?

 

Hej igen

Oj oj oj! Drygt två månader sedan jag skrev ett inlägg. Jag har skrivit förr att jag ska ta tag i bloggandet. Jag skriver det igen. Motivationen har ökat. Men den kommer och går. Jag har haft alldeles för mycket att göra på jobbet. Tycker om mitt jobb, men inte som det varit senaste månaderna. På resande fot varje vecka. Missat massa tid med mina små fina pojkar. När jag för en gång skull är hemma utan en massa som behöver göras så har jag inte prioriterat bloggandet.

Men jag har prioriterat om lite i min skalle nu. Jag behöver mer av skrivandet och mindre av stressen. Bristen på inlägg har även gått hand i hand med bristen på träning. Min kropp har verkligen inte varit med mig denna vår. Men det är nog ett eget inlägg.

Jag har den senaste tiden fått till träningen riktigt bra. Jag har hittat möjligheterna och inte suttit lika mycket med undanflykter. Ett exempel är igår. Jag var jättetrött efter arbetsdagen. Jag menar verkligen JÄTTETRÖTT. Så behövde vi lämna en nyckel 2 km härifrån. Daniel höll pass och jag hade tänkt försöka få med mig någon på en promenad fram och tillbaka. Men ingen nappade. Alla var typ lika trötta som jag eller hade redan varit ute. Jag ville inte gå själv. Så jag tränkte att det går snabbare om jag joggar bort.


Min kropp känns lite småsliten efter de senaste veckornas ökande av styrketräning. Så 4 km jogg var i alla fall bättre än ingenting. 500 meter hemifrån kändes allt så himla lätt. Jag sneglade på klockan och insåg att jag höll ett ganska bra tempo ändå. Så jag bestämde mig för att lämna nyckeln snabbt och så köra intervaller på hemvägen. Norska superintevaller är en riktig favorit hos mig. Det var med andra ord inte så svårt att välja vad jag skulle köra. 4 stycken 4-minutersintervaller med 3 minuters vila mellan. Tempot var helt ok även om jag har en bit kvar dit jag verkligen vill vara. Men man måste ju börja någonstans.

Det skönaste var nästan ändå att komma hem till Daniel som trodde att jag fastnat hos syrran för att snacka en halvtimma. Ingen högoddsare direkt så jag kan väl inte klandra honom. Han blev både förvånad och nöjd när han insåg vad jag gjort istället.

Jag känner mig faktiskt rätt på G, trots en motarbetande kropp de senaste månaderna. Den kanske börjar gilla läget igen.

 

Bristande motivation

Nästan alla bristande motivation någon gång. Vissa mer eller oftare än andra. Jag får ofta kommentaren att jag är duktig, inspirerande, ambitiös och så vidare. Det kanske jag är också. Oftast. Men jag får också motivationsbrist ibland. Den här vintern, främst efter nyår, har varit en stor motivationssvacka på flera plan.

  • Träningen – att vara konstant förkyld är inte positivt för motivationen.
  • Bloggen – att inte kunna träna när man skriver träningsblogg är inte heller så upplyftande direkt.
  • Läsa bloggar – att inte ha lust att blogga innebär för mig även att jag blir sämre på att läsa bloggar. Det ger mig, dumt nog, någon slags prestationsångest.
  • Viktresan är inte avslutad. Mitt omtag denna vår är inte ens påbörjad. Jag har inte haft någon som helst motivation. Men jag tänker att det hänger ihop med mina andra punkter. Så jag är på banan igen snart. Hoppas jag i alla fall.

Motivation på G

Men jag känner ändå att den kommer krypande. Motivationen alltså. Jag känner lusten komma tillbaka. Jag ska försöka att inte gå all in så att motivationen dränks i att jag vill för mycket. Så jag försöker starta med lite i taget. Små steg. Jag vill ju att detta ska blir bra.

  • Bli frisk och komma igång med träningen är nog nyckeln till det hela skulle jag säga.
  • 4 blogginlägg i veckan ska jag försöka med från och med denna vecka.
  • Jag har en del saker jag vill piffa till med bloggen. Nytt tema, ny bild, omstrukturering av kategorier och en massa annat. 2 saker i månaden känns rimligt att beta av känns det som just nu. Det kan bli annorlunga fram över. Men förhoppningsvis ska vi få ordning på min trista blogg här i vår.
  • Viktresans omstart kommer. Den kommer. Till sommaren SKA jag ha nått mitt mål. Jag måste bara gräva djupt i motivationssvackan för att komma igång.

Tankar inför kommande säsong

Förra veckan skrev jag ett inlägg om min katastrofala vinter som tyvärr kommer påverka kommande säsong på ett eller annat sätt. Som ett straff för att jag gnällde lite så var det dags för typ bihåleinflammation i helgen. Det sprängde och tryckte i huvudet och under mitt högra öga. Jag hade hoppats att det skulle ha vänt förra veckan. Men jag får väl stå ut med någon vecka till. Det har börjat bli lite bättre i alla fall.

Tack för all pepp och respons på mitt förra blogginlägg. Tack för att ni tror på mig och försöker peppa mig att jag visst kommer klara av Jönköping i sommar. Jag har tänkt en hel del på det de senaste dagarna och kommit fram till att jag inte har ändrat min inställning till om jag ska starta eller inte.

Så för er alla som försöker övertala mig om att jag visst ska anmäla mig; så här resonerar jag.

Tid

Jönköping ligger i början av juli. Det är knappt 4 månader kvar dit. Det är inte jättemycket tid att träna upp mig för att kunna stå på startlinjen och genomföra en tävling som jag kan känna mig nöjd med. Jag har missat hela grundträningsperioden vilket kan ses som katastrofalt för kommande säsong. Jag har inte tränat alls mycket i vinter på grund av förklyningar till höger och vänster. Det är inte alls vad jag tänkt mig och det stressar mig lite. Jag vill kunna känna mig förberedd och nöjd med mina förberedelser.

Pengar

Just Jönköping Halvironman kostar ju en del i startavgift eftersom det är en Ironmantävling. Vill jag verkligen lägga ut de pengarna om jag inte kan stå på startlinjen och känna mig glad och förväntasfull? Är det då inte bättre att välja en annan medeldistanstävling som ligger flera veckor senare och är både billigare och ger mig mer träningstid? Det är inte så att jag inte har råd, för det har jag. Det handlar om vad jag vill lägga mina pengar på.

Mål

Mitt mål som jag satte upp i höstas har jag reviderat. Det kommer jag ha som mål den gången jag kan stå på startlinjen med de förberedelserna jag vill ha. Men jag har ändå sagt till mig själv att om jag inte tror att jag kan stå på startlinjen i Jönköping och slå personbästa så ska jag inte anmäla mig dit. Jag vet att saker kan hända på vägen efter jag anmält mig. Saker kan hända under loppet. Men det är saker jag inte kan påverka just nu. Om jag anmäler mig kommer jag såklart köra så länge jag är frisk även om jag inte kan slå PB. Nu handlar mitt tänkt på om jag ska anmäla mig eller inte.

Rådfrågning

Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag tror att jag klarar av. Men den här vintern har rubbat min självkänsla lite på flera plan. Så jag rådfrågade helt enkelt en person i min närhet som har bra koll på triathlon och träning. Dessutom känner han mig utan och innan. Han vet vad jag går för. Jag frågade min sambo om han tror jag kan stå på startlinjen i Jönköping och slå tiden från förra året om jag kommer igång med träningen snart. Hans svar var ett solklart ja. Men med tillägget att jag måste träna smart. Jag får lägga passen som körs bara för att de är roliga åt sidan och fokuera på pass som har som syfte att klara mitt mål. Det köper jag till 100%.

Så om jag bara blir frisk snart så kommer jag nog anmäla mig. För jag vill köra just Jönköping. Jag älskar Ironmanbubblan. Jag vill uppleva den igen och igen och igen. Så om allt går som går jag vill står jag på startlinjen i Jönköping den 9 juli och hoppas på ett PB.

 

 

Dålig karma?

Okej, nu måste jag prata om det här igen. Jag bloggar inte just nu. Eller i alla fall alldeles för sällan. Jag har så mycket tankar och idéer som jag vill genomföra. Men det går bara inte. Jag hittar inte orken och den sista gnutta motivation som krävs.

I grund och botten handlar det om att det här har varit en vinter utan dess like. Jag vet inte om jag varit frisk en hel vecka sedan i slutet av oktober. Jag har säkert det, men det känns inte så. Efter att morgon efter morgon vaknat med ont i halsen utan att känna mig sjuk, har det innfunnit sig en likgiltighet. Någonstans i februari, när det kändes som att hostan och förkylningsastman var något jag skulle få stå ut med för alltid, kapitulerade jag i kampen mot viruset. Jag slutade att planera kommande träningspass OM jag skulle friskna till. Jag orkade inte med känslan av besvikelse och misslyckande längre.

Så började det på något sätt ändå kännas som att det vände. Det halsonda försvann. Kvar var bara hostan som långsamt blev bättre. Så kom magsjukan på besök istället. Hela familjen drabbades och det var ingen rolig vecka. Trötta föräldrar och pigga rastlösa barn är inte världens bästa kombination. Vi överlevde givetsvis även de dagarna, men jag skulle ljuga om jag sade att jag efter 4 dagars vab och en helg med kräksjuka inte längtade ut. Och då var det som att magsjukan skrämt bort snoriga barnnäsor och min hosta. Allt kändes bra. Det var liksom vår i luften och jag vågade äntligen börja tänka på sommarens planerade tävling. Jag kände mig FRISK!!!

Dagisvirus

Jag vet inte vad jag har gjort någon annan, för jag vekar ha dålig karma. Dagisviruset hämnades mina positiva tankar ordentligt. Minsta sonen blev sjuk igen och drog såklart med mig också. Värsta förkylningen denna vinter. Frusen, snorig, täppt i näsan och extremt sliten. Förhoppingsvis går det över snabbt. Jag vet ju att vi börjar gå mot vår. 8 mars idag och om inte istiden intagit Sverige så går vi helt klart mot varmare tider.

Jag ber till högre makter att denna vinter är en följd av att det är minsta sonens första vinter på förskolan. Vi hade liknande är storebror avverkade sin första vinter. Då var det dock Daniel som råkade ut för alla virus och jag som klarade mig hyfsat. Därför hoppas jag att denna misärvinter har medfört att lilleman byggt upp ett starkt immunförsvar och att vi nästa vinter får vara lite mer friska. Det borde vara vår tur då.

Nedstämd

Så nu sitter jag här med det jag hoppas vara den sista förkylningen på bra länge. Opeppad och nedstämd. Jag saknar träningen. Jag behöver träningen för att må bra. Jag har fällt en del tårar de senaste veckorna. Jag ser mina träningskompisar lägga månader av bra försäsongsträning bakom sig för att nu gå mot utomhussäsongen bättre än någonsin. Här sitter jag och känner mig i lika dålig form som när jag var nyförlöst och trött efter vakna amningsnätter.

Är det ens någon idé att anmäla sig till Jönköpig Halvironman i sommar? Jag vill ju. Men det känns ju så förbaskat hopplöst just nu…

img_8018-1.jpg