Ett besök i Stockholmspulsen

Jag vaknar i ett sorlande Stockholm. Staden har redan vaknat och jag känner stadens puls ända in. Jag längtar ut. Jag älskar Stockholm och önskar på ett sätt att jag kunde tillbringa mer tid här. Jag tycker om storstadens liv och rörelse. Känslan och stämningen i staden. Känslan av möjligheter den ger mig när jag kliver av tåget och går mot tunnelbanan. Möjlighet till utmaningar, nya erfarenheter och möten med människor som aldrig korsat min väg.

Hemlängtan

För några år sedan var jag här ganska mycket i jobbet. Det var innan jag bildade familj. Nu är det så att oavsett hur mycket jag ser fram emot att komma hit ett par dagar, hur förväntansfull jag är över utmaningarna som dessa resor med jobbet innebär, så är ändå längtan hem till familjen lite större. Jag försöker alltid njuta av möjligheterna och passa på att uppleva mina resor. Men redan när jag sitter på tåget bort från Linköping börjar en gnagande längtan hem till mina pojkar och ett litet litet dåligt samvete för att jag lämnar dem och sover borta. Samtidigt vet jag ju att de har världens bästa pappa som inte alls behöver mig där hemma för att rodda hem och barn.

Dock kändes det lite extra denna gång. Jag lämnade en febrig och ledsen minsting vid frukostbordet. Han har dragits med ganska hög feber när jag varit borta och jag längtar efter att få mysa med honom i soffan och ge honom av min oförutsättningslösa kärlek.

Klarade inte av utmaningen

Denna gång har Stockholm bjudit på olika utmaningar. Varav en jag inte klarade av att anta. Denna gång skulle jag bo i jobbets övernattningslägenhet. Den låg ödsligt, på en bakgård, med alldeles för mycket insyn. Det fanns ingångar till lägenheten som ledde från gångar utan lampor. Jag är rejält mörkrödd och kan ibland tycka det är läskigt att sova ensam hemma i mitt eget hus. Jag fick smått panik och det slutade med att jag sov på världens bästa Ingrids soffa. Stort tack för att du räddade min kväll och natt. Jag hade inte fått en blund, särskilt inte eftersom jag är rätt bra på att skrämma upp mig själv i sådana situationer.

Nya tag

Nu har jag fått mig en bra natts sömn på en skön soffa. Jag har vaknat till med en dusch och en kopp te. Ska straxt ge mig ut i storstadspulsen för att möta upp två kollegor och träffa en ny kund. Alltid spännande med dessa nya möten och utmaningar. Det är nog detta jag älskar mest med mitt jobb. Att hela tiden utvecklas, komma framåt och utöka erfarenheten. Det står aldrig still.

Ha en fantastisk dag!

Idag vågade jag spänna bågen lite extra

Jag vet inte hur många gånger jag har sprungit intervaller och efteråt känt att jag kunnat ge liiiite till. Att jag gått ifrån passet med pigga ben och känslan av att kunna springa en intervall till. Då brukar Daniel säga till mig att jag måste våga utmana. Att inte vara rädd för att ge lite för mycket istället för lite för lite.

PASSET

Veckans intervallpass från coach D var upplagt såhär:

Uppvärmning 2 km
2*1000 m – 4:55-5:00-fart
6*500 m – 4:50-4:55-fart
Nedjogg 2 km

Vi vill fortfarande hålla lite koll på min sätesmuskel och inte öka farterna för mycket för snabbt. Men idag när det kändes lätt och starkt på uppvärmningen bestämde jag mig för att spänna bågen och utmana tiderna lite. Givetvis under kontroll och med uppmärksamhet på den gamla skadan.

Men jag var faktiskt riktigt sugen på ett snabbt pass utanför bekvämlighetszonen idag. Jag har bara två löppass på schemat denna vecka. Det kan till och med dröja en hel vecka till innan jag har möjlighet att springa igen. Så jag har tid för återhämtning.

HUR GICK DET?

Tiderna under uppvärmning och nedvarvning är egentligen inte så viktiga. De har sitt syfte oavsett hur snabbt eller långsamt de går.

Tusingarna låg mellan 4:30-4:35 och femhundringarna mellan 4:22-4:30 ungefär. Efter den fjärde femhundringen kom kvittot på att jag tagit ut mig rejält. Då började jag känna mig lite illamående, mjölksyran sprutade i benen och kändes nästan i armarna till och med. Jag bara längtade efter att få ge mig och vänta tillbaka. Men jag bet ihop och försökte att inte tänka mer än en intervall framåt. Sista intervallen orkade jag inte ens hålla tempo. Den gick i 4:44. Alltså långsammre än tusingarna.

VAD TAR JAG MED MIG?

Visst det kan ses som ett misslyckande att inte orka hålla ihop passet. Men jag ser det som ett stort kliv framåt. Vi har fått ett kvitto på vart min kapacitet ligger utan en skada som hämmar mig. Jag är glad att jag pressade mig till max eftersom det ger mig bättre rikttider framöver på intervaller. Det blir lättare för coach D att ge mig rätt farter på olika pass. Det var också en bra utmaning för pannbenet. Det är ju ganska starkt sedan innan, men det kan alltid bli bättre.

Vågar ut utmana pannbenet och pressa dig ordentligt?


 

En känsla av nakenhet

Tänk vad lätt man skapar sig beroenden av olika slag. Vissa mer ohälsosamma än andra. Vissa försöker man råda bot på, andra bara följer med en i vardagen.

Våra telefoner har blivit en sådan grej. Även om jag på senare tid verkligen försöker att inte hela tiden sitta med telefonen och allt som finns tillgängligt där, så är jag ändå van att den finns i närheten. Att jag kan bli nådd och finnas tillgänglig för de som behöver få tag på mig. Eller att jag snabbt kan kolla upp saker, föra över pengar eller fördriva tiden om det blir någon över ibland.

Förra veckan tappade jag min telefon så att skärmen gick sönder. Telefonen fungderade ändå så jag lät det vara några dagar. Men så blev den sämre och sämre så till slut fanns det ingen återvändo. Jag behövde helt enkelt en ny skärm. Jag använder ju telefonen i jobbet så det gällde att minimera tiden jag var utan den.

Igår var det dags. Så från lunchtid igår var jag telefonlös några timmar framöver. Egentligen gjorde det mig inte så mycket att inte kunna använde den själv. Jag försöker som sagt var att minska mitt eget användande så gott det går. Men jag tyckte det var lite småjobbigt att inte kunna bli nådd. Främst från förskolan om det hände något med barnen. Jag kände mig naken på något sätt. Trots att jag inte är en person som alltid har med mig telefonen vart jag än går. Den ligger ofta kvar i väskan ett par timmar efter att jag kommit hem. Jag har sällan med den när jag är ute på löppass.

Jag gjorde dock en del intressanta reflektioner. Man använder nog telefonen mycket mer än man tror. Vid flera tillfällen var jag i situationer där jag hade handen halvvägs ner i väskan för att ta upp telefonen för att kunna fotografera. Men icke. Så nu har jag inga bilder att visa er på den grymma sallad jag köpte eller på alla snygga glasögon jag provade hos optikern. Vid ett par tillfällen tänkte jag att jag skulle ringa Daniel för att kolla ditt eller datt. Men jag fick låta bli, vilket förmodligen han bara tyckte var skönt.

Om jag ska vara ärlig drog jag en lättnadens suck när jag gick för att hämta den igen och den faktiskt var klar. Det kunde jag ju inte veta eftersom det inte fanns något sätt för dem att nå mig på.

Flera gånger under de här timmarna tänkte jag på hur det var förr. Hur gjorde man när barnen blev sjuka på dagis och man hade jobb där man inte hade en telefon inom armlängs avstånd? Innan telefonen ens fanns då? Och vilken framförhållning man var tvungen att ha när man inte hade en telefon där man kunde föra över pengar mellan konton eller söka efter adresser. Man klarade sig säkerligen hur bra som helst. Vi har ju skapat detta beroende och denna tillgänglighet själva. Den har växt in i våra liv utan och förmodligen kommit för att stanna.

Och eftersom jag inte har någon bra bild att visa er från min dag igår så bjuder jag på en gammal. En bild som för mig representerar lugn och harmoni, avkoppling och nuet. Nu när vardagen är tillbaka, barnen somnar tidigare och kvällarna inte lika mycket lockar till utomhusvistelse, ska jag plocka fram min målarbok igen.

089

Vad har bloggen betytt för min träning?

Veckans tema hos oss på Bloggar om hälsa handlar om vad bloggen har betytt för vår träning. Jag har funderat i några dagar utan att direkt ha kommit fram till något konkret.

Hur det började

Träningen har ju funnits i mitt liv på ett eller annat sätt sedan jag var liten. Det har länge länge varit en del av mitt liv och i allra högsta grad präglat den jag är. Träningen är en stor del av min vardag och jag prioriterar den gärna.

För 5-6 år sedan började jag läsa bloggar och eftersom jag alltid har tyckt om att skriva själv så väcktes ganska snabbt en längtan efter en egen blogg. Jag funderade ett tag på vad jag skulle skriva om. Det finns andra intressen i mitt liv som också skulle fungera. Vid samma tidpunkt började dock träningen återigen ta en ganska stor plats i tillvaron och det föll sig ganska naturligt att det även blev inriktningen för bloggandet.

104

Bloggens roll

Vad har då bloggen spelat för roll för träningen? Jag skulle nästan kunna skriva både inget alls och ganska mycket.

Inget alls eftersom jag inte bloggar för att träna och tränar inte för att blogga. Jag har aldrig genomför ett pass enbart för att blogga om det. Jag har dessutom genomfört mängder med träningspass som jag inte bloggat om. Det där med att ta upp kameran och fota under en cykelrunda eller löptur är inte riktigt min grej. Det stör mig ganska ofta.

Samtidigt så har jag på bloggen outat mina mål, startat upp och antagit utmaningar. presenterat träningsplaneringar och liknande. Det har på något sätt gjort att jag vill lyckas eftersom jag har offentliggjort mina mål och tankar. Det är som att det är svårare att ändra planer eller låta latmasken ta över om jag har skrivit om det på bloggen. Så bloggen har varit som ett verktyg för pepp på något sätt.

Varför bloggar jag?

Min tanke och syfte med bloggen är inte att jag ska träna mer. Snarare att jag vill dela med mig och inspirera till ett aktivt liv. Jag vill visa att det går att träna hårt och mycket även om man är en medlemåttig motionär som jag. Den är för mig ett bra verktyg för att analysera och reflektera över genomförda träningar och tävlingar, saker jag behöver utveckla och träna mer på och lyfta problem jag har som ni läsare har bra input på.

Så nej jag bloggar inte för att träna mer. Jag tränar inte för att blogga. Men bloggen är ett bra stöd i min träning på något svårdefinierat sätt. Dessutom har jag träffat på en hel drös med inspirerande och härliga människor genom bloggen. Människor som har betytt mer för min träning än varken jag eller de kanske inser. Maria är en av dessa som jag nog aldrig hade lärt känna IRL utan bloggen. Vi är båda småbarnsföräldrar och det hon skriver på sociala medier får mig verkligen att stanna upp och leva mer i nuet i stället för att hela tiden rusa iväg mot nästa mål.

img_6899

Om du bloggar? Hur har det påverkat dig och ditt liv?

 

Sommarens finaste träningsminne

Större delen av sommaren ligger bakom oss och hösten är helt klart i antågande. Även om solen tittar fram och värmer en hel del så är det helt klart friskare i luften. Jag blickar tillbaka på sommaren och känner mig nöjd. Det har varit en bra sommar och fylld med energi välkomnar jag nu hösten.

Denna vecka återvänder vi till sommarminnena allihopa i Bloggar om hälsa. Vi plockar fram vårt bästa träningsminne från sommaren som varit. Innan sommaren brukar jag alltid ha en massa planer på saker som jag vill göra, men det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Man hinner inte allt man hade velat, som för Malin. Eller så lämnar man sommaren bakom sig med en hel drös med minnen som Helena.

Min träningssommar då? Den har varit bra. Min stora mål för sommaren avverkades ganska tidigt och efter det tränade jag mest efter känsla och humör. Men det finns några pass jag skulle kunna lyfta fram.

Traillöpningen i sommarstugan med Daniel var jättehärlig. Slingan var inte lång så det blev några varv. Men kroppen fullkomligt älskade att susa fram i terrängen bland rötter och blåbärsris. Jag saknade verkligen terränglöpningen och orienteringen där och då. Jag minns att jag var alldeles lycklig efteråt.

img_7896.jpg

Cykelpasset med Annie i Vansbro var fantastiskt. Dalarna bjöd på nya omgivningar och fantastiska miljöer. Dessutom trevligt sällskap, så vad kunde gå fel? Inte ens llite regn störde upplevelsen. Jag njöt verkligen av att susa fram på landsbygden, bland gårdar och skogar. Och på tempocykeln som jag verkligen älskar att cykla på.

img_7893.jpg

Simpaset när känslan kom tillbaka igen. Simningen kändes verkligen botten i början av augusti. Jag visste inte alls vad jag skulle göra. Men jag vägrade ge upp, jag bara är sådan. Så i sällskap av simstarka Agge tog jag revansch på vår KM-bana i Ljung. Det var blåsigt och stökigt i vattnet och det blev en ganska utmanande simning. Trots det hade gick jag ur vattnet med ett stort leende på läpparna. Känslan var tillbaka igen. Och jag kunde ta med mig den till tävlingen dagarna efter.

img_7800.jpg

Cykelpassen med Mia. Mia var lite min vapendragare inför Jönköping. Det var så roligt att ha någon att ha med sig under alla förberedelser. Vi fick till några riktigt härliga cykelpass i somras tillsammans. Inget sticker dock ut mer än något annat. Men jag minns dem med glädje. Hon är bra den där Mia.

img_7804.jpg

Viktnedgång utan dieter och bantning

Jag får ganska ofta frågan om hur mitt kostupplägg ser ut och vad jag äter. Dessutom får jag ibland frågor om vad det är för diet jag håller på med, om jag inte går omkring hungrig och hur jag orkar träna såpass mycket samtidigt som jag gör denna resa. Jag får även små pikar om att jag inte behöver köra så strikt. Att det borde lösa sig av sig själv så mycket som jag tränar.

Varför gör jag detta?

Människor runtomkring mig har en förmåga att anse sig ha rätt att tycka att jag kanske inte behöver göra detta. Att jag borde vara nöjd med mig själv och älska min kropp som den är. De har liksom missat hela poängen. De har heller inte haft respekten nog att fråga mig varför jag gör detta.

Jag älskar min kropp precis som den är. Den har burit två fantastiska barn. Varenda bristning på magen och varenda gram i viktuppgång ligger det oändligt mycket kärlek bakom. Anledningen till att jag göra detta är inte att få en kropp som uppfyller något slags modellsmalt overkligt ideal.

Jag gör detta för att jag vill få en starkare kropp som orkar med vardagen. Jag vill hitta en kosthållning som håller mig pigg och frisk. Dessa saker behöver inte innebära en viktnedgång, det vet jag. Anledningen till att jag vill tappa kilon är att jag vill bli snabbare. Att min triathlonträning ska slita mindre på kroppen. Minska risken för skador.

Dieter och bantning

Först och främst vill jag klargöra att dieter och bantning inte är något för mig. Jag blir folkilsk om jag är hungrig och fungerar inte alls. Jag tror dessutom att sådana upplägg har sämre förutsättningar att hålla efter man nått sitt mål. Många går upp flera kilon igen. För mig handlar det om att hitta ett upplägg som jag inte ser som tillfälligt. Ett upplägg som blir en del av min vardag. Ett sätt att leva och utan förbud.

Återigen. Jag går inte hungrig. Jag äter massor. Mycket mat. Bra mat. Och framför allt god mat.

036

Strikt eller inte

Nu kör jag strikt 12 veckor (eller mindre om jag når målvikten tidigare) och det innebär faktiskt vissa förbud. Det är för att jag vill ha snabba resultat. Jag är ganska otålig av mig. Jag vill nå mitt mål och jobba vidare mot nästa. Jag vill lyckas. Därför utesluter jag godis, glass, snacks, alkohol och snabbmat dessa veckor. Jag har dock ett par undantag, men de är bestämda sedan innan och fler blir det inte. När målet är nått kommer jag vara mer fri i vad jag äter, men ändå hålla nere på de saker som är mindre bra för kroppen.

Träningen

Det är själva upplägget som är nyckeln till att jag orkar träna så mycket som jag gör. Jag äter mycket mat. Rätt mat som fungerar med hela upplägget. Det innebär mycket protein, alltså mycket protein. Ganska lite fett. Fett behövs, men det är energitätt så man får ändå vara försiktig med det. Kolhydrater äter jag absolut, men här är jag noga med vilka kolhydrater. Jag undviker pasta, vitt mjölk, socker, bröd och liknande. Jag äter mest potatis, quinoa, rotfrukter, matevete med mera.

När det handlar om kost kontra träning skulle jag aldrig lyckas med detta genom enbart träning. Kosten är säkert 80-90% av denna resa. Träningen ger mig förutsättningar att lyckas bättre. Det ger mig både motivation och skjuts på vägen. Men jag skulle kunna nå målet på resan utan träningen om jag var tvungen.

Det går att gå ner i vikt och träna hårt samtidigt. Jag har gjort det. Avstämningen hos Ninni visade dessutom att jag ökat muskelmassan under tiden. Så alla som vill kan. Det handlar om att bestämma sig, hitta ett upplägg som passar just dig och sedan hålla fast vid det. Det som fungerar för mig kanske inte alls fungerar för dig.

064

 

Omstart med vardagsrutiner

Tänk vad det här med rutiner kan vara viktigt för att jag ska lyckas med vissa saker. Viktnedgång är en sådan sak. Vardag och rutiner är det bästa för mig. Mindre situationer där jag kan frestas och falla ifrån mitt upplägg. Särskilt i början är det sårbart.

Så första veckan gick inte alls så bra som jag hoppats. Vardagarna var det inskolning och inte alls de rutiner och tider jag brukar ha. Då höll jag ändå ihop bra och fick till det godkänt. Sedan kom  helgen med kalas och två utflykter. Jag har liksom inte kommit in i rutinerna än. Jag har inte fått in så att det går på automatik att ligga steget före. När jag är inne i ett flyt ser jag alltid till att ha med mig mat och mellis så att jag kan äta som jag ska. Den här helgen var det inte så. Träningen fick jag inte heller till som tänkt. Då var det ett enda löppass inplanerat.


Så jag gör en nystart denna vecka. Jag har laddat upp med frukost och mellisgrejer på jobbet så att jag inte ska hamna i skåpet bland knäckebrödet eller äta 2-3 frukter till mellis på eftermiddagarna för att bli mätt. Jag vill ha alternativ lättillgängliga där jag inte behöver tänka, bara göra iordning och äta. Så nu finns det yoghurt, granola, ägg, keso och jordnötssmör så att jag minst klarar mig hela veckan ut.

Det kanske inte är så konstigt att jag på sätt och vis välkomnar hösten. Inte för att jag önskar att sommaren ska ta slut eller att mina småprinsar ska behöva spendera massa tid på förskolan. Inte heller för att jag får mindre tid med Daniel och att tillvaron kräver med pusslande för att få ihop livet. Snarare för att rutinerna ändå skapar förutsättningar för mig att vara effektiv. Och för att jag underlättar mitt mål att köra med Ninnis kostschema de kommande 12 veckorna. För nu kör jag 12 veckor från och med idag.

Är det bara jag som har svårt att hålla uppe lågan när vardagsrutinerna inte finns där? Eller finns det fler där ute som lyckas bättre när vardagen är här?

3 saker min träningsgarderob behöver uppdateras med

Jag har rätt mycket kläder i min träningsgarderob. Jag älskar att handla träningskläder även om jag inte handlat överdrivet mycket de senaste åren. Mycket i garderoben har några år på nacken. En hel del är slitet eller för stort. Jag ska göra en rensning här framöver. 

När jag byter om inför träning tänker jag varje gång att det är vissa saker jag verkligen behöver uppdatera träningsgarderoben med. 

Sport-BH

Det var nog 4 år sedan jag köpte en ny senast. Jag har egentligen tillräckligt många. Men de är inte tillräckligt bra allihop. I alla fall inte att springa i. Anledningen till att det inte blir av är att sport-BH måste provas först. Svårt att beställa på nätet. Jag kommer aldrig iväg för att prova. Dessutom vill jag ju hitta en modell som verkligen är bra. 

Har du något tips? Vilken är din favorit?

Löparshorts

Jag har kommit att älska mina shorts. De har typ inbygga tights. Jag tycker det känns mindre naket än att ha korta tights. Problemet är att jag bara har ett par. De är alltid i tvätten känns det som. Och jag vill ha dem både när jag springer och kör pass. Ja inte spinning då. Behöver med andra ord ett par till. Minst. 


Det ska inte vara superkorta. Och helst inte rosa eftersom min klubbdräkt är röd. Jag googlade runt lite och hittade en del på bland annat Startfitness och Stadium. (Bilderna lånade därifrån)

Jag älskar ju Crafts kläder. Så kanske att jag testar ett par från dem. Eller så provar jag något nytt. Vad har ni för favoriter?

Våtdräkt

Jag har inte kompis med min våtdräkt i år. Jag har ju en redan. Så definitionen av behöver kanske kan diskuteras. Men om problemen med den nuvarande hänger i och om jag vill hitta en bra känsla i vattnet få situationen nog beskrivas som behöver. Jag behöver väl inte köpa någon nu. Samtidigt är det nu det är bra priser. Å andra sida. Hoppas jag kunna gå ner någon storlek till nästa år. 

Vad kör ni med för modell och märke?

Har ni något som saknas i er träningsgarderob? Något ni vill ha för att den ska kännas komplett? 

Mage rumpa lår

Igår lämnade jag barnen på föris och gick hem direkt. Första hela dagen med vanlig lämning. Åt frukost i lugn och ro. Slappade i soffan. Plockade lite hemma. Kände hur det kröp i kroppen och bestämde mig för att ta tag i dagens träning. 

Styrketräning stod på schemat. Jag har inget klart pass än inför hösten så coach D gav mig övningar för dagen. Väl på gymmet blev jag övertalad att hänga med på Camillas mage/rumpa/lår-pass på lunchen. Visst tänkte jag. Jag har länge velat testa, har aldrig varit på något av Camillas pass, jag hade tid utan att behöva stressa och det är en av sakerna jag behöver med av i min träning. 

Jag försökte köra riktigt hårt och det var ett jättebra pass. Mina ben var lätt skakiga när jag gick ut från salen. Och idag har jag rejäl träningsvärk i sätesmuskeln och utsida höft. Områden som är svagheter hos mig. Perfekt träning. Dessutom med 3D-tänk vilket jag tror är extra välbehövligt. 

Så nu funderar jag på hur jag ska få till veckoschema och jobb för att kunna få in fler dejter med Camilla på fredagsluncherna i höst. Det borde gå om jag bara vill. 

Har ni något pass ni verkligen vill pussla in i schemat? 


Höstens träningsfokus

Om någon månad kan vi nog säga att hösten är här. Planeringen för min träningshöst har pågått ett tag och vad passar bättre än ett temainlägg från Bloggar om hälsa om just detta. Hela veckan har ni kunnat läsa olika inlägg från medlemmar om hur deras höst kommer se ut. Igår kunde vi läsa om Malins fokus som på grund av hennes omständigheter ännu inte är officiella. Victoria kommer fortsätta med sitt framgågnskoncept från i våras.

Jag har nästan avslutat min tävlingssäsong. Eventuellt har jag ett par klubbmästerskap kvar som jag tänkt ställa upp i. Men det som har varit mitt stora fokus har jag lagt bakom mig. Flera gånger de senaste åren har jag tänkt att jag ska ta ett löparår nästa år. Att bygga upp löpningen ordentligt. Bli snabbare och uthålligare i den triathlongren som sliter mest. Varje år har den tanken gått om intet. Två gånger på grund av att jag varit gravid. De andra gångerna har jag trots allt suttit där på höstkanten och anmält mig till en triathlontävling.

I år har jag inte ens tänkt tanken om ett löparår 2017. Jag är fast i triathlonvärlden. Jag älskar det. Variationen, utmaningen, möjligheterna, människorna, tävlingarna… Jag ju gjort Kalmar ett år och jag vill göra en Ironman igen. Visst blev jag sugen och inspirerad när vi var nere och hejade i år. Det var många klubbkompisar som anmälde sig när platserna inför 2017 släpptes. Inte jag dock. Inte denna gång. För den dagen jag ställer mig på startlinjen vill jag vara i bättre form än förra gången. Därför ger jag det ett år till.

Däremot har målen för 2017 börjat ta form till viss del. Jag kommer anmäla mig till Jönköpings halvironman även nästa år. Sedan kommer det säkert blir några kortare tävlingar också. Kanske någon halvmara eller så. Detta kommer därför att prägla min träning det kommande året.

img_7436-1.jpg

Hösten kommer därför handla mycket om uppbyggnad och styrka. Jag vill ha en stark kropp som håller. Jag vill förebygga skador. Ska jag beskriva min träningshöst i punktform skulle det för närvarande se ut så här:

  • Styrketräning som gör mig till en starkare simmare, cyklist och löpare. Som ger mig förutsättningar att hålla mig skadefri.
  • Rörlighet för att min kropp behöver det. Jag blir äldre och kroppen stelare. Jag har ett stillasittande kontorsjobb. Jag tror det kommer vara bra i min prehabträning. I första hand kommer jag köra SomaMove eller Yoga för att få till den träningen.
  • Simningen kommer jag mest underhålla under vintern som det ser ut nu. Det beror egentligen mest på tidsbrist. Det kommer bli svårt att pussla som det är. Finns det tid över kommer det bli fler simpass per vecka. Men 1 pass/vecka är mitt minimum.
  • Cyklingen kommer jag satsa en del på i vinter. Här kan jag träna på ganska hårt utan att det sliter så mycket. Det kommer inte bli några långpass direkt. Distansen behöver jag inte så lång tid på mig att bygga upp. Det räcker att börja med det när våren och utecyklingen kommer. I vinter kommer det bli kortare, tuffa intervaller och tröskelpass på cykeln. 2 gånger i veckan är målet.
  • När det gäller löpningen behöver jag inte bygga mer distans än jag redan har i kroppen egentligen. Här kommer det handla om att bibehålla distansen. Dessutom har jag förhoppning om att bli snabbare under vintern. Dessutom kommer jag få hjälp med att förbättra min löpteknik under vintern. Det blir nog 2-3 pass i veckan.
  • Coach D är en person jag kommer skriva en del om framöver. Jag har numera en coach som hjälper mig med träningen. Tanken är att han inför varje vecka ska planera vilka pass jag ska få in. Sedan är jag med och planerar in när de ska utföras.
  • Återhämtningen kommer ha en extremt viktig del i träningen. Jag kommer lyssna på kroppen. Jag känner min kropp ganska bra. Känner när det är latmasken som vill slappa i soffan eller när kroppen helt enkelt bara kommer ta stryk av ytterligare ett pass.
  • Viktigast av allt är ändå att jag ska må bra i det jag gör. Familjen går före träningen i det stora. Det får inte bli ett ångestfyllt tvång att genomföra pass efter pass. Det är viktigt för mig. Det ska finnas kärlek till det jag gör. Även om det ibland handlar om hatkärlek 🙂

Ja hösten kommer ha fullt ös. Jag har haft ett par veckor med ganska lite träning precis. Så nu är jag laddad för att fokusera och köra igång.

img_7986.jpg